Carriacou

Som jag avslutade förra inlägget blev det alltså ett återbesök på den lilla sagolika ön Sandy Island. Det var nu nästan tjugo år sedan sist då vi var ett gäng som hyrt båt och liksom nu ankrat vid den vita korallsandstranden. Jag anade aldrig att jag skulle hamna här igen. Platsen väcker osökt gamla minnen till liv och ett av dem är att vi tagit med oss randiga Möllebadräkter hela gänget vilket väckte en viss uppståndelse bland infödingarna på ön.

Ett annat är att en elakt sinnad whiskyfabrikör från Hven hemma i Öresund erbjöd sig att hissa upp mig i den över trettio meter höga masten för att ta lite foton och sedan lät mig sitta där ända tills jag tröttnade och blev tvungen att samla mod nog för att hoppa de trettio meterna ned i det turkosa vattnet.

Den här gången blev det mindre dramatisk då Redaren är betydligt mera vänligt sinnad så jag i lugn och ro kan hoppa från badstegen eftersom jag blivit höjdrädd efter det otäcka äventyret. Vi anpassade oss snabbt i den gynnsamma miljön och gjorde inga besvärliga saker annat än att värma oss i det behagligt tempererade vattnet samt att andaktsfullt titta på de dramatiskt vackra solnedgångarna. Skådespelet är kort, det blir becksvart på några tiotals minuter, och inträffar redan strax efter klockan sex vid den här årstiden. Det känns lite snopet för oss nordbor som är vana vid långa sena ljusa sommarkvällar hemma.

När vi vilat ut och på nytt blivit sugna på nya upplevelser drog vi upp ankaret försiktigt för att inte skada några fiskar eller vackra koraller och seglade över det lilla sundet till grannön Carriacou vilken liksom Sandy Island tillhör Grenada. Man slipper därför krånglet med tull och gränspolis.
Huvudstaden, för övrigt den enda på ön, heter Hillsborough och består av ett fåtal hus och enkla affärer längs huvudgatan som passande nog heter Main Street.
Efter att ha ankrat på ett betryggande sätt simmade vi in och tog en spatsertur längs denna gata. Döm om vår förvåning när vi i ett av butikernas skyltfönster fick syn på vår egen båt.
Naturligtvis blev jag konfunderad så medfött vetgirig gick jag runt till butikens baksida och fick där förklaringen. Ägaren hade inte brytt sig om att underhålla den sida av fastigheten som vetter mot sjön då inga kunder normalt kommer från det hållet utan låtit naturen ha sin gång. Det var alltså bara en vägg mot gatan. Hela huset var borta bakom på sjösidan. Som en kuliss i Hollywood.
När vi nått fram till utkanten av stan och pustade ut på en bänk kom det fram en liten parvel som undrade om vi kom från Danmark.

Han berättade ivrigt att hans far, Hans-Christian Josephsen, kom från Aerösköbing strax söder om Svendborgsund och sydväst om Langeland. Hela hans släkt var sjöfarare sen generationer tillbaka och hans far kallades Flaske-Peter eftersom han var en hejare på att bygga flaskskepp. Till och med korset på hans grav har flaskskepp vackert inmurade och i Aerösköbing finns ett litet museum med många av hans fina byggen.

Han hade rott hela vägen ut genom Limfjorden, över Atlanten och utmattad strandat på öns östsida under senare delen av femtiotalet i en gammal livbåt, döpt till "Svendborg", som nu låg upplagd ovanpå flaket på hans  numera uttjänta och  skrotade lastbil som stod parkerad i trädgården bak deras lilla hemtrevliga men illa underhållna hus.

Många av husen runt om i grannskapet är dock väldigt fina och välskötta som det här.

Hans-Christian, av infödingarna kallad Swampy Jo, hade funnit sig väl tillrätta med tillvaron på ön , skaffat en fin engelsk öppen Land Rover som nu sett sina bästa dagar

och gift sig med hövdingens yngsta dotter Ella som idag fortfarande är ung och driver stans enda bosättningsaffär med sina egna döttrar..

Själv driver H-C en av de finare världshusen på ön vilket han av säkerhetsskäl pålat upp på betryggande avstånd från marken då det tidvis kan bli väldigt blött runt huset.

På gensyn...