söndag 1 april 2012

Orkansäkrat på Rio Dulce, Guatemala

Att segla i Karibien under sommar och höst har sina risker då det är orkansäsong här från juni till november. De flesta seglare lägger då båten på något säkert ställe. Alternativen är att stanna i de södra delarna, gömma sig i någon skyddad vik eller gå uppför en flod med omgivande berg då orkanerna sällan drar in över land där. Dulce River eller Rio Dulce, vilket man vill, är ett säkert ställe med många fördelar och dit har vi seglat för att stanna minst ett halvår.
Djupet i inloppet är bara två meter och varierar en del så det var precis att vi kom över tröskeln en sen eftermiddag. Det ligger en liten sömnig stad där som heter Livingstone. Platsen kan bara nås sjövägen fast det finns ändå bilar men de har kommit dit med båt. Här finns även tull och passpolis vilka mötte upp när vi ankrat. Fyra män och en kvinna kom ombord med stämplar och dokument. Alla mycket vänliga och korrekta. Även en agent var med vilken man är skyldig att anlita som ombud. Man kollade pass och båthandlingar och gav sig iväg. Själv fick jag ta jollen och köra in till agentens kontor för att slutföra det hela. Båten får bara stanna tre månader i landet men agenten kunde ansöka om förlängning upp till ett år men det tar två månader att få tillståndet. Så blev det och även dyrt.

Tull, passpolis och pestkontrollanter lämnar oss

Inga myndighetspersoner, med ett undantag, har varit nere i båten under de tre år vi varit ute hittills. Varken tull, polis eller hälsovårdsinspektörer. Enda undantaget var en ung kille från kustbevakningen på ön Los Monjes/Venezuela som ville kontrollera att det fanns en eldsläckare i salongen vilket det fanns. Dock med utgånget datum vilket vi fick skriftlig anmärkning på.
Hälsovårdsinspektören här bad mig skriva under ett papper med en massa frågor på spanska. Svaren hade han själv fyllt i för att spara tid. Vad jag skrev under och bedyrade vet jag inte men förmodar att det var hur vi mådde och att vi inte har annan ohyra ombord än oss själva.

Agent Raul Estuardo Morales Véliz som ordnade våra hutlöst dyra tillstånd

Agentkontoret

Redaren stannade kvar och vaktade båten medan jag var på agentkontoret. Agenten skulle ha en massa pengar för tillstånden och sitt eget arbete så jag fick gå en runda i den lilla trevliga staden för att ta ut pengar vilket är lätt nuförtiden även så här långt hemifrån. Tiderna när man fick telegrafera över från banken hemma och sen vänta tre dagar är svunna. Minsta by med självaktning har bankomat. Enda skillnaden mot hemma är att man kan låsa om sig och att det ofta står en beväpnad vakt utanför.




När allt var klart och jag återvänt ombord hissade vi upp ankaret och begav oss uppför floden till en liten lagun där vi stannade över natten. Från havet går floden upp till första sjön som heter El Golfete och vi upplevde sträckan som hänförande vacker. Underbart att komma från ett stökigt hav till en spegelblank flod och puttra fram lugnt och stilla i kvällssolen.

Många av husen längs floden har basttak och är byggda av stockar, grenar och annat direkt från naturen.



Djurlivet är rikt och vi såg många vackra vita hägrar. Det finns gott om papegojor, apor, ödlor, ormar och så mygg naturligtvis. Det blåser ofta en frisk bris längs floden vilket gör att myggen håller sig en bit in i grönskan.



Vi kom fram till vår nattplats precis innan det mörknade. Solen gick ner över El Golfete, första insjön, och strax efter färgades himmelen eldröd. Ett fantastiskt skådespel som tyvärr går alldeles för fort. Inte som våra långa ljusa sommarkvällar i Sverige



Nästa sjö heter Lago Izabal och är jättestor, ja nästan lika stor som Vänern, och utmärkt att segla på. Rio Dulce förbinder de båda sjöarna och här ligger de flesta långseglare som sökt trygghet för hemska orkaner. Så även vi. En hög vägbro går över floden och precis efter den en kraftledning som inte är lika hög. Vi var tvungna att gå under för att komma till Tortugal, marinan vi bokat plats hos, och hade kollat upp att masten gick klar under bron men utan att hitta uppgifter om kraftledningen. De vi frågade hade åsikten att det nog skulle gå bra.


Bilarna på bron stannade och man tittade med spänd förväntan på oss och undrade om vi skulle masta av båten eller ställa till med ett praktfullt fyrverkeri. Det är nästan omöjligt att bedöma om det finns höjd nog från däck på båten. Nervöst, jo jag erkänner.


Det finns en uppsjö av marinor och valet var inte lätt men vi bestämde oss för en som låg ute vid floden där det blåser en behaglig bris under eftermiddagarna till skillnad mot de som ligger inne i vikarna här. Floden är bred.

 Ram Marina vars ägare skilde sig och hustrun vände på namnet och öppnade en ny marina

 Mar Marina
Tortugal Marina där båten får vila i sommar

Valet föll på Tortugal som nu blir vårt hem ett tag och ett bra tag för båten. Floden och landet har så mycket fint att erbjuda att många stannar här både fem och tio år eller för livet.



Tortugal har både ett litet hotell, restaurang, sällskapsrum med biljard, bibliotek, TV, tvättstuga och det finns dricksvatten, spolvatten och el vid varje båtplats. 


Nu vill alla naturligtvis genast komma hit och hälsa på oss (hjärtligt välkomna!) så därför lägger vi ut lite bilder från "sviten" på det med svenskt mått alldeles lagom exotiska stället. Priserna däremot är lägre än lagom. (www.tortugal.com)

Fyll i namn;........................ och datum när ni kommer;.......................;-)

Vardagsrummet
Sovrummet
Köket
Man håller tama ankor, katter och en sympatisk hund av diffus ras som mest bara äter sover och blir klappad. Kanoter finns att låna gratis.

Det vi inte orkar äta upp tar ankorna hand om och gödslar rabatterna med

Små sympatiska sångare underhåller oss ofta

Buster vilar mest

Kajakhuset

Varje fågel har sin egen pollare

Tortugals trädgård

Naturen är på sina ställen väldigt lik Sveriges

Lämnar man båten och åker hem ingår tillsyn som batteriladdning, motorkörning vädring, tvättning varje vecka, ozongenerator och avfuktare. Stället är dessutom bevakat dygnet runt.

"Hemma" i vardagsrummet

Kanot att tvätta fingrarna i före maten då man varit och pillat i maskinrummet

 
Om en månad är alla båtplatser upptagna

Tiden går alldeles för fort här men inte så fort att man känner stress. Dagen börjar med en simtur i floden följt av några timmars frukost. Kaffe ingår i båtplatsen och är bara att hämta i restaurangen. Två koppar kaffe på ett fik hemma på stan kostar kanske femtio kronor. För samma summa per dygn får vi här både båtplats, kaffe, Internet i båten, tillgång till marinans alla faciliteter och tillsyn av båten då vi inte är här. Plus ett underbart klimat. Grådask, vintermörker och snålblåst i Sverige, nej tack, inte om det finns möjlighet att undvika.
Ibland går hela dagen åt till underhållsarbete på båten, kanske eftermiddagen i hängmattan med en bra bok eller en tur in till Fronteras som är en liten stökig småstad alldeles i närheten.


Man kan äta en god lunch med bröd och dricka för styvt tjugo kronor där. Alla marinor har sina aktiviteter olika veckodagar. Filmkvällar, grillmiddagar, och annat socialt. Man skickar ut en taxibåt som hämtar och lämnar på de olika marinorna. Man träffas och är social efter eget behov. Mycket trevligt och med nya bekantskaper från hela världen blir det aldrig tråkigt. Eller så kan man gå till tandläkaren om man känner för det. Hygienen kanske inte håller samma klass som hemma men nöden har ingen lag.


Ibland gör vi egna dagsutflykter med jollen eller en lånekanot. Vid den övre sjön, Lago de Izabal, ligger ett välbevarat fort med grön park och badstrand.


Husen längs floden fascinerar med sin charmiga och funktionella enkelhet och det är en njutning att bara åka runt och titta.


Många köper hus och slår sig ner här. Det är fortfarande billigt med mark och den lokala arbetskraften är mycket prisvärd om man vill ha hjälp med att bygga sitt drömhus. Många av marinorna har sin historia i en seglare som köpt land av indianerna för kanske tjugo år sen till löjligt låga priser och byggt en brygga att hyra ut till gästande båtar. Man kunde få stora områden på flera hundratusen kvadrat för ett några tusen dollar på den tiden. Vi träffade ett par från Texas som köpt en hel udde med tjugo tusen kvadrat tomtmark där de byggt ett drömhus på en höjd med utsikt över den nedre sjön, El Golfete.







En annan långseglare, Andy från Canada, har också fastnat vid floden och visade oss en nästan färdig "Rancho" som den här hustypen kallas här. Underbar tomt med kokospalmer och mangoträd.




Vi är förälskade! Inte bara i varann...

1 kommentar: