Mellanlandning på San Andres

Efter att ha återupplevt slussarna i Panamakanalen, visserligen endast från ”Visitors Center”, och en skön vecka i fina Shelter Bay Marina plus städerna Colon och Panama City, stod vi nu inför det lite obehagliga faktum att det var dags att bege sig ut på den värsta delen av det Karibiska havet och fortsätta norrut.

Längst ut i öster ligger ”the Windward Islands” vilka vi besökte förra vintern. Längst bort i väster ligger Panama och kusten norrut med Costa Rica, Nicaragua och Honduras. Det blåser kraftiga passadvindar från Atlanten in över hela det Karibiska havet vid den här årstiden och sjöarna hinner bygga upp ganska höga vågor som tvärstoppar och studsar tillbaka från kusten vi nu skall segla längs. Dessutom förekommer det oberäkneliga våldsamma ovädersvindar från norr vilka bygger upp sjöar som är direkt farliga. Kusten är karg och öde. Inga hamnar eller skyddande vikar att söka lä i.
Tre dygns segling norrut ligger ett par Colombianska öar, San Andres och Providencia, vilka erbjuder bra skydd så kommer man bara dit, vilket vi gjorde, har man ett andrum och möjlighet att säkra ett nytt väderfönster för den fortsatta seglingen norrut runt hörnet på Honduras. Mer om det senare.

Vi fick hård kryss mot de nordostliga passaderna med krabb tremeterssjö första dygnet men sen vred vinden mot ost och det blev en ganska dräglig halvvindssegling men fortfarande med ganska krabb sjö att brottas med.

Vid flerdygnsseglingar bäddar vi en sjökoj i salongen då det är nästan omöjligt att sova i den stora dubbelkojen bak i akterkabinen. Man har inget att ta spjärn mot utan känner sig som kulan på ett labyrintspel. Vi umgås och vaktar ihop dagtid och på nätterna turas vi om att segla och hålla utkik i tvåtimmarspass vilket funkar fint.

Vid midnatt var vi framme. Inget månsken utan totalt beckmörker så vi angjorde kusten med radar och ankrade i en skyddad öde vik på öns läsida då inseglingen till hamnen på andra sidan går mellan en massa korallrev. Visserligen bra utmärkt led med gröna och röda bojar men inte att tänka på då vi aldrig varit där tidigare.

Det är alltid lika skönt att sova ut på en lugn och skyddad ankarplats efter en tuff sjöresa.  Efter frukost nästa morgon gick vi för motor tillbaka runt öns sydspets till hamnen på nordosthörnet genom den smala inseglingen. Ett skyddande korallrev sträcker sig utanför hela hamnen men det är fritt fram för vindarna österifrån vilket är skönt varma dagar.

I Colombia och så även på dess öar härute betraktar man alla båtar som stora handelsfartyg och det krävs en dyr agent som klarerar in och ut båt och besättning. En massa byråkrati med stämplar och papper plus besök av hälsovårdsinspektör för att kontrollera så vi inte är sjuka och att inget smittosamt finns ombord.

Man måste betala för seglingstillstånd, turistskatt och agentavgift vilket blir ganska dyrt. Går man sen vidare till nästa ö, även den Colombiansk, måste man först checka ut med nya avgifter och  upprepa hela proceduren  med samma avgifter en gång till vilket fick oss segla förbi ön Providencia. Precis tvärtom blev det i nästa land som för vår del var Honduras. Ingen avgift alls, ingen agent och hälsovårdsinspektör behövs heller.

Hamnen på San Andres är ganska skräpig. En del vrak av olika storlek ligger kvar sen sista orkanen drog över ön. Det finns en liten Marina där man servar lokalbefolkningen med öl och är helt ointresserade av gästande segelbåtar. Det gick i alla fall att landa och lämna jollen där då vi skulle iland från vår ankarplats ute i hamnen.

 

Ön är för Colombianerna vad Kanarieöarna är för oss nordeuropéer. Fullt av turister på fina badstränder och massor med taxfreebutiker och annan shopping.

Turistdelen av ön är prydlig och det finns en massa hotell samt diverse kul restauranger med inte alltför dyra menyer.

Precis som på fastlandet i Colombia finns det här riktig slum med risiga bostäder och fattigt folk. Kontrasterna är som sagt långt mycket större än vi är vana vid att se i hemma Europa.

Vi passade på att hyra moppe och ta en tur runt ön och äta en god lunch längs vägen. Ön bjuder inte på någon speciellt vacker natur förutom fina stränder och ett hav som skiftar i de mest fantastiska blågröna färger.

Vi höll nu noga koll på hur vädersituationen utvecklade sig norröver. Det finns något som heter Gribfiler man kan ladda ner från Internet. Här får man väderdata för sju dygn framåt i tretimmars intervall. Dessa data kan man lägga in i sjökortsprogrammet och på så vis enkelt följa vädret längs planerad rutt löpande. Det såg bra ut de närmsta dagarna men efter det var vindpilarna röda över nästan hela Karibien så vi beslöt att inte vänta utan gjorde klart och checkade ut följande dag.

Vi lämnade ön på kvällen för att om allt gick enligt planerna komma fram i dagsljus tre dygn senare till den lilla ön Guanaja på Honduras nordkust.

Sista svåra etappen väntar!