torsdag 8 mars 2012

Captain Jones från Engelholm

En mycket trevlig del av långseglandet är mötena med en hel del udda människor. Människor som ofta kan berätta om annorlunda och spännande upplevelser långt utanför ramarna för ett vanligt Svenssonliv hemma i Tomelilla.
Listan kan göras lång över sådana långseglare som vi mött under resans gång. En av dem träffade vi på den trevliga lilla ön Guanaja vilken tillhör Honduras och är ett gammalt pirat och sjörövarnäste samt även  före detta engelsk koloni.


Vi anlände sent en ganska blåsig eftermiddag och rundade ett litet annorlunda hus vilket markerade rännan in till ankarplatsen utanför Bonacca som är huvudstad på ön. Huset är lustigt nog en gammal kalkugn från Gotland som en invandrad svensk låtit montera ner och skickat hit med fraktfartyg. Svensken driver även ett ekologiskt bageri med egna odlingar och djurhållning.


Många hus i staden är pålade och gågatorna är smala med massor av små kanaler kors och tvärs. En del kallar stället för lilla Venedig. Huvudnäringen är fiske och det ligger många trålare längs kajerna. Lite samma stuk som på fiskelägena i Bohuslän. Det är rent och snyggt på gatorna och det finns till och med papperskorgar med svarta soppåsar i. Ingen vanlig syn i övriga Karibien.




Sjöresan från San Andres började med fruktansvärt krabb och brytande sjö innan vi kom bort från öns kust. Det blev sen fortsatt hård kryss ett dygn innan vi kom in bak och mellan reven vid Honduras horn mot nordost. Vattnen är dåligt sjömätta och det finns rev som inte är med på sjökorten. Sjön lugnade sig och vi ändrade successivt kurs mot väster då vi rundade hörnet. Det blev nu plattläns vilket medför att båten rullar något alldeles förskräckligt då man inte har någon vind alls från sidan som stöttar upp. Därför kryssade vi med vinden och fick slör hela vägen men lite längre distans i gengäld vilket gjorde att vi blev tvungna att stötta med motorn för att hinna fram innan mörkret la sig nästa kväll. Tre dygn tog den här sista etappen och nu återstår endast en dygnssegling bort till Guatemala efter besöken på Honduras Bay Islands. Vi ämnar sen gå uppför och utforska Rio Dulce (flod) för att sen lämna båten där under orkansäsongen från juni till november. Många seglare gör så då området är relativt orkansäkert plus att man ligger i sötvatten vilket gör att det inte blir beväxning på båten. Däremot är det fuktigt och man måste ha avfuktare och ozongenerator ombord för att slippa mögel. Det finns ett flertal privata marinor där man kan lämna båten säkert med daglig tillsyn om man vill åka hem en stund vilket vi tänker göra.
Det var lördag kväll så vi avvaktade till nästa förmiddag med att klarera in. Det första jag såg innan morgondoppet var att vi haft besök ombord under natten. Storskotet, inhalet till genuan och lyftdävertens hisslina var avskurna och stulna. Det är första gången vi råkat ut för något sådant sen vi gav oss iväg för snart tre år sen. Väldigt tråkig känsla att komma som gäst till ett nytt land och bli bemött så men å andra sidan var det inte länge sen vi hade inbrott i vår bil hemma i Europa vilket egentligen är värre med tanke på att det är fattigt här och EU ett välfärdsområde
Vi har blivit varnade för att angöra Honduras fastland och även en del andra öar. En båt med seglande far och dotter blev överfallna då de sökt skydd för dåligt väder i en ankarvik. Mannen gjorde motstånd och blev ihjälskjuten, båten plundrad och den stackars dottern kvarlämnad ensam med sin döde far ombord. Andra båtar har blivit rånade på allt av värde ombord och så vidare så det gäller att vidta de åtgärder man kan och vara beredd på det värsta.
Redaren vaktade båten då jag tog mig in med jollen och klarerade in. Det var söndag förmiddag och jag fick banka flera gånger på dörrarna både hos passpolisen och på hamnkontoret.


På båda ställena möttes jag av yrvakna tjänstemän fast klockan var över elva. Konstigt nog var båda besöken avgiftsfria vilket är väldigt ovanligt och jag blev dessutom trevligt bemött trots att jag väckt herrarna. Man krävde ett antal kopior på båda ställena men någon kopiator fanns inte utan jag fick gå till Hugo som har en liten bar och köpa kopior av våra dokument.


Vi passade på att tanka vatten på Texacos sjömack innan vi gick bort till en fin skyddad ankarvik. Ägaren pratade perfekt engelska och berättade att hans farfar flyttat hit från England för snart hundra år sedan. Vattnet är utmärkt och drickbart då det kommer direkt från bergen på huvudön. Han visade oss sin trädgård där han hade fina arapapegojor och en liten apa som var kedjad och verkade uttråkad. Det stod även två morska pitbullterrier och skällde ut oss. Kopplade!



Det var lite kunder på macken så ägaren erbjöd sig att hålla båten under uppsikt så vi kunde se oss omkring och samtidigt passa på att handla lite mat.




Ön kallas som sagt för ”Lilla Venedig” då det är fullt av smala kanaler inne i stan. Många hus står på pålar och det ligger, nåja inte gondoler, men smala båtar är det i alla fall. Mycket pittoreskt.


För femton år sedan drog orkanen Mitch fram över ön och ställde till oreda vilket sönderblåsta och överspolade husrester vittnar om lite varstans. Likaså ligger det en del vrak som inte kunnat bärgas kvar längs stränderna.


Vi köpte tio bananer och tio apelsiner direkt från en odlare som var i staden och gjorde affärer med sin båt fullastad. Det kostade knappt tio kronor.
När vi handlat vår mat och tittat färdigt kastade vi loss och gick för motor bort till en mycket skyddad och vacker vik med riktigt bra ankarbotten. Så bra att vi knappt fick loss vårt ankare några dygn senare.


Här låg det nu fler långseglare och enligt de vi pratade med var stället säkert plus att alla hjälps åt att vakta båtarna. Man har sina VHF-radior stand by på samma kanal om någon skulle behöva hjälp. Tidigare under resan har vi i oftast inte brytt oss om att låsa båten under nätterna men nu har vi bestämt oss för att göra det. Strålkastare, machete och raketpistol vid huvudkudden plus larmknapp till överfallssirenen ute på däck inom räckhåll. Känns ganska bra.


Innan vi var framme passerade vi en liten kul ö som till största delen bestod av ett hotell. Inga stränder eller mark runt om utan bara en klippa med ett hotell på så man undrar vad gästerna sysslar med. Det verkar vara väldigt få gäster på hotellanläggningarna här. Kanske ett resultat av den nuvarande nedgången i världsekonomin. Det satsades stort under senaste högkonjunkturen och nu undrar man hur många av projekten som kommer att överleva. En del verkar redan ha gett upp då vi ser igenbommade byggnader lite varstans.


När vi närmade oss ankarplatsen fick vi syn på en liten gul segelbåt. Den var så liten att vi tog för givet att det var en lokal fritidsbåt.


När vi kom närmre började vi ana något blågult som fladdrade i akterstaget och döm om vår förvåning när vi såg att det var vårt hemlands fana.


Inte nog med det utan på akterspegeln stod det dessutom ” GULLAN ENGELHOLM”. Det visade sig att båten endast var 23 fot lång. Alltså ca sju meter.


Ingen fanns ombord men ägaren dök upp nästa dag och hälsade på ombord hos oss. Vi hade skapat oss en bild av en 25-årig vagabond med rastaflätor, surfbräda och kite men istället mötte vi en mycket trevlig och verbal läkare i vår egen ålder med familj och arbete hemma som vilken Svensson som helst. Captain Jones från Engelholm som mestadels ensamseglar i etapper några månader om året och nu tagit sig ända hit i det lilla gula äggskalet. Några år på kanalerna i Frankrike och nu senast ett par till på Rio Dulce härintill i Guatemala. Framtida planer är att fortsätta söderut längs Sydamerika och så småningom kanske runda Kap Horn.
Själv fann vi oss väl tillrätta i viken och beslöt att stanna så länge vi hade lust. Precis som vanligt så att säga. På stranden fanns en annan kul typ, häpnadsväckande nog även han svensk och dessutom från Tomelilla i Skåne, som slagit sig ner och skaffat en bit land där han odlade råg och vete samt höll bruna mjölkkor som betade av den frodiga grönskan ovanför den vita sandstranden.


Han hade ursprungligen fastnat på en bar inne i huvudstaden Bonacca en blöt kväll under våren 1958 och blivit akterseglad från en gammal skonare som gick med bananer mellan öarna och USA:s ostkust. En båt han varit mönstrad ombord på som lättmatros under flera års tid.
På stranden en bit bort från vår båt hade han ett bageri med brödbutik i en stor hydda med naturtak där han bakade världens underbaraste fullkornsbröd i ett gammalt vedeldat smörjoljefat kryddade med örter från egen odling. Ett gammalt lappat segel tjänstgjorde som tak över det enkla men funktionella bageriet. Varje morgon kom en strid ström av småbåtar med folk som skulle handla färskt ”skånskt” lantbröd.


Vissa kvällar bakade han även pizzor som vi tillsammans med de andra långseglarna avnjöt direkt på stranden vid en liten eld som höll de bitska sandflugorna borta. I sanning en plåga om man blir biten.
En kväll då vi samlats runt elden berättade Captain Jones att han hade egen praktik på Norr Mälarstrand i Stockholm med utsikt över kajen med alla husbåtar som ligger där. Han hade tidigare drivit en annan praktik i Engelholm där han sysslade med smärtlindring men med tiden förfinat verksamheten och specialiserat sig på sjösjuka. Utbudet av patienter var dock inte så stort i Engelholmstrakten då folk som blivit sjösjuka på den korta tur Helsingörfärjorna bjuder kvicknar till ganska snabbt och därför inte tycker det är lönt att åka ända till Engelholm för att få vård. Han hade därför sett det mer lönsamt att verka i Stockholm där färjetrafiken över Östersjön är omfattande och skördar sina offer på löpande band. Inkomsterna hade skjutit i höjden och Jones berättade att han dragit in över en miljon efter skatt redan.



 Jones berättade att han utöver att bota sjösjuka patienter var passionerat intresserad av dans och att han vid sina strandhugg under resans gång nästan alltid sökte upp dansanta damer. På Cuba hade han träffat en flicka i Havanna som han dansat med mer eller mindre oavbrutet under nästan tre veckors tid. Vi fick även veta att det fanns ett ställe som heter Punta Gorda på grannön Roatan där man bjuder på dansuppvisning varje söndagseftermiddag. Inget turistjippo utan genuin dans av och för den lokala befolkningen. Något vi absolut inte fick missa så det är inplanerat ett besök där vad det lider.
Efter ett par dagar såg vi honom, att som den naturligaste sak i världen, ombord på sitt lilla gula äggskal sätta kurs mot Colombia i den grova motsjön med respektingivande tremetersvågor. Livet känns på något vis lite rikare när man får träffa och lyssna på vad sådana människor har att berätta.
Vi ägnade ett par dagar åt att repa oss efter den arbetsamma sjöresan vi just utsatt oss för och även njuta av vetskapen att i framtiden slippa från den besvärande sjösjuka vi nästan alltid drabbas av. Doktor Jones hade gett oss botemedlet. Ordinationen? Dans i mängder så klart!
Två halvtama delfiner, Fiffa och Lollo, hade också fattat tycke för den vackra viken och simmade dagligen runt och hälsade på alla som ankrat här. Vi brukade mata dem med överblivet bröd från Tomelillabagaren på stranden vilket de älskade.


Det finns endast en riktig väg på ön som någon med storslagna planer anlagt en gång i tiden men vi såg inga bilar överhuvudtaget när vi var ute och vandrade på den vilket kanske berodde på att den började vid en strand och slutade högt uppe på en av bergsidorna utan några andra anslutande körbanor.


Det går dock en fin stig som erbjuder en härlig vandring längs hela viken och vi passade på att njuta och få lite extra motion att tillföra den annars ganska krävande tillvaron.


En del påbörjade stora husbyggen låg övergivna lite varstans på bergssidorna men nere längs havet fanns många fina trähus och små plantager med aktiva familjer. Det ingår säkert en stor fiskebåt i många av familjeföretagen och då fiskesäsongen är över nu i mars låg trålarna vid bryggorna och arbetet hade övergått till att sköta om odlingarna hemma. En del byggde på sina hus.
Vi pratade med en äldre man som berättade att folket på ön är mycket stolta av att ha sina rötter i England och att man därför inte alls betraktar sig som Honduraner.






Uppe i skogen på bergssidan hittade vi en liten bassäng med svalt regnvatten i vilken vi nakna kylde av våra kroppar efter den mödosamma vandringen uppför. En man med sin son som kom förbi då vi badat klart och berättade att det var han som byggt bassängen och själv även flyttat hit från Texas en gång i tiden för många, många år sedan.
Han ägde numera badet ihop med en annan nybyggare i grannskapet intill och upplyste oss om att denne man med stor sannolikhet skulle skjuta mig med sitt hagelgevär om han såg mig bada där utan lov.


Vid huvudstaden Bonacca vilken, som tidigare nämnts, ligger på en egen liten ö finns en kanal som delar huvudön Guanaja i två delar. Längs kanalen ligger öns flygfält från vilket det går dagliga förbindelser till fastlandet och grannön Roatan som är vårt nästa mål. Vi tog jollen en regnig dag och gjorde en liten utflykt genom kanalen och ut på nordsidan av ön.



Förutom flygplatsen ligger det ett stort plantage här och vid en av stränderna på andra sidan finns en stor fin brygga med ett tak att ta skydd under då man väntar på sin taxibåt. Många åker nämligen hit och badar då det är fint väder. Nu regnade det och stranden låg öde.


Det ligger en fin fyr med fyrvaktarbostad på en kulle och det växer barrträd på sluttningen mot havet.  Doften var frisk och det hela påminde faktiskt lite om en skärgårdsö hemma. Kanske rentutav som på Hallands Väderö om det inte varit för inslaget av palmer på stranden lite längre bort.


Längs hela sydsidan av ön sträcker sig ett korallrev med små öar. En del av dem har små fantastiskt trevliga semesteranläggningar med enkla smakfulla bungalows. Ett sådant ställe hette ursprungligen Josh Cay men då det bytt ägare kallas det numera Grahams Cay och på ön ligger Grahams Place.


Dit åkte vi och spenderade en heldag med vår båt ankrad utanför deras paradisstrand. Båtfolk är varmt välkomna.








På en av bryggorna satt en man under ett litet tak och rensade languster. En 20 liters hink full med hummerstjärtar blev bara för mycket så till lunch tog vi oss varsin ostgratinerad Lobster Termidor i baren.





Ett fantastiskt ställe vi varmt rekommenderar om man vill fly vintermörkret och gömma sig ett par veckor i lugn och ro med en eller ett par bra böcker.


Ett oväder är på gång in från Mexikanska Golfen i norr så vi har i skrivande stund återvänt till vår skyddade ankarplats i ”El Bight” för att då det dragit förbi själva fortsätta till nästa ö som heter Roatan och är den största bland Honduras Bay Island.


Dags att kliva ur hammocken och dra vidare!

3 kommentarer:

Ylva sa...

ooooeeeehhhh den hammocken skulle jag gärna ligga i :)

Anonym sa...

Hej Ulf. Som vanligt härligt att läsa er logg. Skönt att ni trivs vilket säkert inte är en skröna. Jag skulle vilja läsa Hodie's logg igen men länken fungerar inte. Verkar som den bloggen inte är aktiv, eller något ditåt?? Är det något du kan ordna? (Det har varit så ett tag, kommer bara till en inloggning!)

Må gott/ Håkan på SY Momo.

Ulf sa...

@Ylva; Du är alltid välkommen, det vet du!

@Håkan; Tack! Kul att du gillar vår blogg. Vet inte vem du är. Har vi träffats eller haft kontakt? Du kan mejla mig på ulrabe@gmail.com