Engelska kanalen

Att komma från Atlanten och gå in i Engelska kanalen känns ungefär som att komma från Kattegatt och in i Öresund när man bara seglade hemmavid i unga år. Allting krymper med tid och erfarenhet.

Två segelbåtar som korsat samma Atlant som vi saknas i skrivande stund. Båda förmodligen drabbade av ett våldsamt oväder som vi lyckades hålla undan för. Respekt för det havet! Inte att leka med när vågorna växer till tio, tolv meter och bryter. Överlevare brukar fenomenet kallas i seglarkretsar. Hur som helst är det gjort för vår del. Inga skador och vi själva fortfarande i utmärkt skick samt fortfarande vänner efter två månader ihop på en så liten yta. Stundtals väldigt fysiskt påfrestande förhållanden dessutom.

Redaren har varit tapper och försett oss med mat hela vägen och Claes har varit en erfaren klippa som avlastat oss enormt. Dock, om den bäste ombord skall koras kommer vi alla till korta. Och vem kan det vara undras det kanske nu? Autopiloten så klart. Har jobbat utan att knorra i fyra år nu. Så gott som helt perfekt hela resan och under alla förhållanden. Bara några små kalibreringar av programvara och fluxgatekompassen. Båten är i stort sett lika fin som när vi köpte henne. Inga skador även om det varit nära ögat en del gånger. Universum därute har kanske ett finger med i spelet och en och annan Delfin har visat vägen.

Liberator, en Najad 400 från Orust

Efter Guernsey tuffade vi på upp mot Dover - Calais överfarten. Fartygstrafiken är intensiv där och är separerad i zoner som bara får korsas vinkelrätt av fritidsbåtar.

Strax innan ankomst Calais blev vi i gryningen utsatta för ett bordningsförsök av engelska gränspolisen. Sjön var grov och ett gäng entusiaster i otymplig klädsel försökte med livet som insats hoppa ombord från en vilt krängande och hoppande stor RIB-båt med massor av jättemotorer. Tilltaget lyckades inte och man gav upp efter det att gänget fått ett ett par rejäla sjöar över sig och förmodligen blivit blöta ända in i kalsonger och trosor. Vi vinkade skadeglatt, men det skulle vi aldrig gjort vilket vi surt fick erfara ett par dagar senare...

Vi angjorde hamnen i Calais. Först fick vi en rejäl utskällning för att vi efter bästa egen förmåga navigerat ur vägen för en jättefärja på väg ut. Ajabaja, inte enligt reglerna. Sen visade det sig att infarten till marinan var stängd då det var lågvatten vilket det var just då. Bara att knyta fast i en boj och vänta sex timmar. Sen åkte fendrarna fram och vi kunde än en gång pusta ut i en trygg och bekväm marina och ta oss en varm dusch.

 

Calais är platsen där tågtunneln under engelska kanalen ansluter från Dover. Staden bombades sönder och samman under andra världskriget men en del fina byggnader klarade sig. I övrigt är bebyggelsen mest representerad av tråkig femtiotalsarkitektur.

Än en gång fick vi vänta på bron vi just passerat med båten. Nu för att se stan till fots. Vi passade på att proviantera för nästa sjötur norrut till Holland. Claes bjöd som vanligt generöst på en kalasmiddag med ostron, råbiff och annat gott.

 

 

Nästa morgon smet jag upp före besättningen och överraskade med nybakade baquetter. Populärt? Jovars...

  

Efter en i vanlig ordning gedigen frukost puttrade vi över till sjömacken och tankade fullt samt lämnade sen hamnen och satte kurs mot Ijlmuiden som ligger vid infatren till Amsterdam i Holland. För övrigt Cornelis Wreswijks födelseort. Ett drygt dygn räknade vi med.

 

Sea Cloud II som vi mött tidigare

 

Sträckan är på sina ställen hårt trafikerad och det ligger oljeriggar uppjackade lite varstans så det gäller att se upp ordentligt. 

 

AIS-presentation av fartyg i närheten!

Precis efter frukost slog blixten ner. Ett nytt patrullfartyg satte kurs mot oss och sjösatte ett gäng beväpnade hårdingar i en snabb svart RIB vilka bordade oss och ville se alla papper som pass, fartygshandlingar och loggbok. Sen förhör om vilka relationer vi hade etc.

 

 

Man började därefter en systematisk dissekering av vår båt. In i minsta skrymsle. Alla inpackade souvenirer och annat öppnades, det vändes ut och in på kläder, trosor och kalsonger, durkar och paneler skruvades bort. Hela förpiken med cyklar och segelsäckar bars ut i salongen. Killarna svettades ymnigt i sina  vattentäta sjöställ och stora gummikängor. Fyra timmar tog det och en viss besvärande röra uppstod men stämningen var vänlig och vi hjälptes åt i kampen mot drogsmugglingen som är omfattande i de här trakterna. 

 

 Redaren som är ordningsmänniska led svåra kval i röran som uppstod

Suspekta saker som juicepaket öppnades, en signalpistol för nödraketer samt några påsar Blue Mountainkaffe från Jamaica stuvades åt sidan. Likaså alla våra vackra snäckor och ett skal från en död sköldpadda vi hittat. Något värre hittade man naturligtvis inte.

Vi blev därefter eskorterade till hamnen i Ijmuiden med bevakning ombord. Där fortsattes terrorn av en hund som glatt viftade på svansen och slickade oss vänligt. Jycken var nog den ende som inte misstänkte oss. Det enda som väckte ett visst intresse var dofterna runt spisen i byssan.

  Man till och med letade efter kölsvinet med videokamera

Köl och botten filmades

Alla våra snäckor och vår lilla sköldpadda bars iland och en biologiprofessor från universitetet i Haag hämtades till platsen för att artbestämma de döda djurens skal. Oturligt nog var en del av fynden inte legala att ta med sig hem men till vår stora förvåning fick vi tillbaka allt. Även kaffet och pistolen.

Våra fina snäckor och sköldpadda bars iland

 

 Sköldpaddan artbestäms. Det blev en sydamerikansk träskpadda.

Det blev inga häktningsförhandlingar utan vi förbrödrades med den trevliga personalen som tackade oss för att vi varit hjälpsamma och positiva trots omaket vi fick stå ut med. Hoppas de har bättre tur nästa gång och får tag på riktigt mycket skit! På vägen till marinan mötte vi en massa mystiska farkoster som det finns gott om i den här sjöfarande nationen.

 

 

 Mission complete för den här gången

Nästa dag ägnades åt att få tillverkat lite ny riggvajer då ett undervant börjat ge upp. Normalt slitage men allvarligt om man inte gör något åt det.

Även ett besök på ortens fina lilla marinmuseum hann jag med under tiden staget tillverkades. Som gammal fartygschief kollade jag naturligtvis ordentligt på dieslar och ångmaskiner. Vackra saker!

Vi är redo för nästa etapp som tar oss till Brunsbuttel och Kielkanalen in i Östersjön om planerna går i lås. Två och ett halvt dygn räknar vi med och inför en sådan resa måste man stärka sig med råbiffar och lite annat smått och gott! Ett dilemma har dock uppstått. Öresund eller Stora Belt? Nu bränns det!

 

 Smaskens för sjöhens!