söndag 24 mars 2013

Nöff,nöff och James Bond!

  
Här är vi nu äntligen framme i Bahamas turkosa övärld efter en hemsk seglats från Jamaica. Nästan fyra dygn tog det med vind och ström rakt emot nästan hela vägen. Tvärt emot hur riktningarna normalt brukar vara vid den här årstiden och mycket kraftigare än vad väderprognoserna utlovat.


Som jag berättade i förra inlägget gjorde vi ett kvällsstopp i en liten hamn för att tanka och köpa fisk för att sedan nattsegla till vår destination Georgetown på Great Exumas.


Hamnen lämnade vi i nattmörker med minnesbilden av den ganska trånga leden in till hamnen mellan en massa grynnor. Vi navigerade med plotter, radar och ekolod och det var beckmörkt. Plötsligt började det lukta kortslutning, en mycket karaktäristisk doft som förvarnar om garanterat allvarliga problem. Mycket riktigt, vår generator var på väg att smälta ner och jag fick eld i baken och skruvade loss jordkabeln. Dioderna hade gått sönder vilket betyder att det blev strömrusning bakvägen genom lindningarna direkt från vår kraftiga batteribank. Samtidigt började plotter och radar visa olika kurser och av ljusen från land att döma var det helt fel i kursinformation vi fick. Ekolodet fungerade så vi hade i alla fall koll på djupet. Därefter, inom loppet av några minuter, presenterade Mr Murphy nästa överraskning. Propelleraxeltätningen gick varm och det rejält. Det fräste och pyste ånga när jag klämde på gummitutan för att släppa fram kallt kylvatten. Som tur var klarade den sig och blev snart sval igen utan att läcka. En kritisk tätning mellan maskinrummet och havet utanför. En tätning mot den snurrande propelleraxeln och röret den löper genom ut till propellern. Vattenkyld som sagt och det måste ha  kommit in luft som bildat en ficka högst upp vid tätningen.
Vi klarade båten utan att gå på grund och seglade sen hela natten längs kusten norrut på djupt vatten. När solen gick upp dök Exumas upp och vi fick plats i en av de enkla marinorna där. Det fanns till och med 220 volt att koppla in så batterierna fick påfyllning. Utan generator töms de snabbt.


Mor och son

Vi passade på att checka in hos passpolis och tull. Det är rejält dyrt att segla i Bahamas vatten. Ungefär tvåtusen kronor oavsett om vi stannar en dag eller sex månader. Böterna om man fuskar är dryga.



Det är dyrt att ligga i marina här så de flesta ankrar ute i det turkosa vattnet och tar jollen till stränderna. Samma gjorde vi dagen efter och passade på att utforska Stocking Island, ön mitt emot.



Då vi har en tid att passa i Florida valde vi att nattsegla och uppleva nya platser på dagarna för ankar. Redan samma natt fortsatte vi norrut längs Exuma Cays. En lång rad av småöar i nord-sydlig riktning med Atlantens mörkblå vatten och mer än tusen meters djup på östra sidan. Korallsand och turkost vatten med noll till sex meter på västra sidan. Det finns ett begränsat antal passager in till den turkosa sidan.


I gryningen, efter att ha seglat hela natten på Atlantsidan, fick jag se en stor lyxyacht smita in genom en öppning där vattnet formligen kokade på grund av tidvattenströmmar. Passagen fanns inte med i handboken men det verkade ganska riskfritt att följa efter så länge ledaren inte gick på grund.

Kan den, kan vår...

Vi stannade till vid en liten ö som heter Staniel Cay. Ett trevligt men lite sömnigt ställe som inte varit något speciellt utan sina överraskningar. 




Det finns en grotta i vilken den riktige James Bond, Sean Connery, har blivit filmad. The Thunderball/Åskbollen heter filmen och många av oss lite äldre minns den säkert med eller utan förtjusning.


Man kan simma in genom en kort tunnel om man kan hålla andan någon minut. Om man nu inte kan eller vågar så går det bra att göra det med näsan över vattnet när tidvattnet är som lägst en timma på dagen och en på natten. Fisklivet är spektakulärt och det vimlar av alla möjliga färggranna små nyfikna guppy, småhajar, sill och torsk.


Väl inne i grottan kan man hämta andan och känna sig som en riktig Bond. Solen tittar fram genom hål i taket och det är så vackert att ögonen nästan tåras.


En annan överraskning fick vi när vi under en jolletur till stranden från vår ankrade båt blev överfallna av ett stort svin. Galten vägde säkert 150 kg och försökte ivrigt ta sig ombord i jollen. Redaren hade som tur var ett äpple i strandväskan vilket hon stoppade i trynet på den närgångna grisen.



 



Nästa anhalt var ett naturreservat på Warderick Island med vandringsleder där vi fick tillfälle att sträcka på benen alla tre i besättningen. Man kunde klättra upp på ett litet berg och titta ut över ett av de mest turkosa hav jag någonsin skådat. Man ankrar i en lagun med ett rev i mitten och en smal ring med djupt kristallklart vatten runt. Det är en lycka att få komma till sådana här ställen som man normalt aldrig når som vanlig turist.


Nästan alla seglare karvar in sin båts namn på någon gammal bit drivved och lägger här. Även vi gjorde så för ordningens skull.



Det är nu så pass lång tid vi varit i Karibien att det börjat växa snäckor på tårna och det är dags att bege oss därifrån. Nästa gång vi hörs blir det från USA och i trakterna av Miami till att börja med.


Mot det landet där det mesta är stort...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ni två är fantastiska, som trotsat sjösjuka och dåligt väder under alla dessa år. Ni har inte gett upp utan stått på och därför blivit belönade med underbara upplevelser trots allt. Vi längtar redan efter att få sitta och lyssna till era äventyr när vi ses på hemmaplan.

Ha en fortsatt god tur, hamnkaptenen på Terceira är varskodd.

Kramar från,

Béa och Chris

Anonym sa...

Ser helt magiskt ut!!! Hoppas ni har det kalas! / Johan

Ulf sa...

Tack! Jo den här resan har varit mödan värd hittills. Hoppas vi ses i sommar.

Kinna o Uffe

Ulf sa...

Jo det har vi men undrar vilken Johan som hoppas det?

Anonym sa...

Klart vi skall ses i sommar, det är ju viktigt att ni får se en "riktig" båt för de svenska kalla norrländska vattnen! Host, host.
(säger jag som bara seglade halva biten)

Chris