Columbi ägg

Columbi ägg är en parabel som visar att ett problem som kan ses som omöjligt innan man vet lösningen kan ses som trivialt när lösningen är känd.

Mitt problem har varit att jag inte för mitt liv kunnat förstå varför man slår mindre vatten i en automatisk äggkokare ju fler ägg man kokar samtidigt.

Vi kan börja med att en äggkokare är ett energisnålare alternativ än en kastrull med vatten utan lock. Dessutom behöver man inte bry sig om tiden, bara fylla på rätt mängd vatten i förhållande till antal ägg och vilken konsistens som önskas. När äggen är färdiga piper äggklockan energiskt.

Ju hårdare man önskar äggen, ju mer vatten i apparaten. Så långt fullt förståeligt men ju fler ägg, desto mindre vatten. Varför?

Efter att ha sökt långt in i det minne jag har tillgängligt idag poppade gamla fysiklektioner fram och hjälpte till att få mig att förstå hur det hela fungerar.

Först mäter man upp rätt mängd vatten, slår det i kokaren på värmeplattan i dess botten, placerar tänkt antal ägg i hållaren, sätter på locket samt slår till strömbrytaren.

Vattnet på bottenplattan värms nu snabbt upp genom att ta upp den friktionsvärme som uppstår när spänningen från någon avlägsen generator driver fram en ström genom motståndet i värmeplattan. När temperaturen stigit till hundra grader börjar vattnet koka och temperaturen stannar på hundra grader så länge det finns vatten kvar. Anledningen att temperaturen inte stiger mer är att all värme åtgår till att förånga vattnet. Vatten kan inte bli varmare än hundra grader under atmosfärstrycket vid havsytan till skillnad mot en tryckkokare där vattnet blir över hundra grader. På Mount Everests topp är trycket lägre och där kokar vattnet under hundra grader. Däremot kan ångan överhettas och bli mycket varmare. När vattenångan kondenserar avges ångans värmeinnehåll till omgivningen. En viss del av ångan pyser ut genom hålen i toppen av huven och kyls av rummets kalla luft, kondenserar och avger fuktig värme till frukostatmosfären. Den del av ångan som inte pyser ut kondenserar på äggens yta och avger värme till äggets skal vilken sprider sig till innehållet som koagulerar. En del kondenserar på lockets insida och värmer upp detta så man bränner sig om fingrarna om man tar på det av misstag. Kondensatet från ägg och huv rinner ner på värmeplattan och förångas återigen och så fortgår äggkokningscykeln tills allt vatten kokat bort och ångan pyst ut genom topphålen. Temperaturen stiger då över hundra grader på kokplattans yta och en tentakel (temperatursensor) från äggklockan känner av detta och klockan varsegör att äggen är klara.

Alltså ju fler äggen är, ju större yta har ångan att kondensera på och för att då hålla tiden konstant med fler ägg på gång måste man minska vattenmängden för att den skall hinna förångas och pysa ut i tid.
Det handlar alltså om att hålla uppvärmningstiden konstant oavsett antalet ägg i kokaren.

Kan ju vara bra att veta även om det kanske finns viktigare utsläpp att begränsa i dessa tider med misslyckade klimatmöten...

Rätta mig gärna om mina teorier är fel, i annat fall fortsätter jag att äta ägg övertygad om att jag tillagat dem med rätt sorts fysik.

Om det är någon läsare som saknar intresse för automatisk äggkokning går det ju alltid bra att gå tillbaka till inläggets början, byta till något mera intressant inlägg och glömma bort det hela.

För övrigt anser jag att Ägg skall kryddas med Kalles kaviar!