Nöff,nöff och James Bond!

  

Här är vi nu äntligen framme i Bahamas turkosa övärld efter en hemsk seglats från Jamaica. Nästan fyra dygn tog det med vind och ström rakt emot nästan hela vägen. Tvärt emot hur riktningarna normalt brukar vara vid den här årstiden och mycket kraftigare än vad väderprognoserna utlovat.

Som jag berättade i förra inlägget gjorde vi ett kvällsstopp i en liten hamn för att tanka och köpa fisk för att sedan nattsegla till vår destination Georgetown på Great Exumas.

Hamnen lämnade vi i nattmörker med minnesbilden av den ganska trånga leden in till hamnen mellan en massa grynnor. Vi navigerade med plotter, radar och ekolod och det var beckmörkt. Plötsligt började det lukta kortslutning, en mycket karaktäristisk doft som förvarnar om garanterat allvarliga problem. Mycket riktigt, vår generator var på väg att smälta ner och jag fick eld i baken och skruvade loss jordkabeln. Dioderna hade gått sönder vilket betyder att det blev strömrusning bakvägen genom lindningarna direkt från vår kraftiga batteribank. Samtidigt började plotter och radar visa olika kurser och av ljusen från land att döma var det helt fel i kursinformation vi fick. Ekolodet fungerade så vi hade i alla fall koll på djupet. Därefter, inom loppet av några minuter, presenterade Mr Murphy nästa överraskning. Propelleraxeltätningen gick varm och det rejält. Det fräste och pyste ånga när jag klämde på gummitutan för att släppa fram kallt kylvatten. Som tur var klarade den sig och blev snart sval igen utan att läcka. En kritisk tätning mellan maskinrummet och havet utanför. En tätning mot den snurrande propelleraxeln och röret den löper genom ut till propellern. Vattenkyld som sagt och det måste ha  kommit in luft som bildat en ficka högst upp vid tätningen.

Vi klarade båten utan att gå på grund och seglade sen hela natten längs kusten norrut på djupt vatten. När solen gick upp dök Exumas upp och vi fick plats i en av de enkla marinorna där. Det fanns till och med 220 volt att koppla in så batterierna fick påfyllning. Utan generator töms de snabbt.

Mor och son

Vi passade på att checka in hos passpolis och tull. Det är rejält dyrt att segla i Bahamas vatten. Ungefär tvåtusen kronor oavsett om vi stannar en dag eller sex månader. Böterna om man fuskar är dryga.

Det är dyrt att ligga i marina här så de flesta ankrar ute i det turkosa vattnet och tar jollen till stränderna. Samma gjorde vi dagen efter och passade på att utforska Stocking Island, ön mitt emot.

Då vi har en tid att passa i Florida valde vi att nattsegla och uppleva nya platser på dagarna för ankar. Redan samma natt fortsatte vi norrut längs Exuma Cays. En lång rad av småöar i nord-sydlig riktning med Atlantens mörkblå vatten och mer än tusen meters djup på östra sidan. Korallsand och turkost vatten med noll till sex meter på västra sidan. Det finns ett begränsat antal passager in till den turkosa sidan.

I gryningen, efter att ha seglat hela natten på Atlantsidan, fick jag se en stor lyxyacht smita in genom en öppning där vattnet formligen kokade på grund av tidvattenströmmar. Passagen fanns inte med i handboken men det verkade ganska riskfritt att följa efter så länge ledaren inte gick på grund.

Kan den, kan vår...

Vi stannade till vid en liten ö som heter Staniel Cay. Ett trevligt men lite sömnigt ställe som inte varit något speciellt utan sina överraskningar. 

Det finns en grotta i vilken den riktige James Bond, Sean Connery, har blivit filmad. The Thunderball/Åskbollen heter filmen och många av oss lite äldre minns den säkert med eller utan förtjusning.

Man kan simma in genom en kort tunnel om man kan hålla andan någon minut. Om man nu inte kan eller vågar så går det bra att göra det med näsan över vattnet när tidvattnet är som lägst en timma på dagen och en på natten. Fisklivet är spektakulärt och det vimlar av alla möjliga färggranna små nyfikna guppy, småhajar, sill och torsk.

Väl inne i grottan kan man hämta andan och känna sig som en riktig Bond. Solen tittar fram genom hål i taket och det är så vackert att ögonen nästan tåras.

En annan överraskning fick vi när vi under en jolletur till stranden från vår ankrade båt blev överfallna av ett stort svin. Galten vägde säkert 150 kg och försökte ivrigt ta sig ombord i jollen. Redaren hade som tur var ett äpple i strandväskan vilket hon stoppade i trynet på den närgångna grisen.

 

Nästa anhalt var ett naturreservat på Warderick Island med vandringsleder där vi fick tillfälle att sträcka på benen alla tre i besättningen. Man kunde klättra upp på ett litet berg och titta ut över ett av de mest turkosa hav jag någonsin skådat. Man ankrar i en lagun med ett rev i mitten och en smal ring med djupt kristallklart vatten runt. Det är en lycka att få komma till sådana här ställen som man normalt aldrig når som vanlig turist.

Nästan alla seglare karvar in sin båts namn på någon gammal bit drivved och lägger här. Även vi gjorde så för ordningens skull.

Det är nu så pass lång tid vi varit i Karibien att det börjat växa snäckor på tårna och det är dags att bege oss därifrån. Nästa gång vi hörs blir det från USA och i trakterna av Miami till att börja med.

Mot det landet där det mesta är stort...

Farväl du färgstarka Jamaica

Efter en kul tid på Jamaica var det dags att fortsätta norrut genom Bahamas till Florida i USA. Ett bra väderfönster uppenbarade sig lämpligt nog och för ovanlighets skull precis då vi planerat vår avgång. Sällan det stämmer så bra och tur då vi har en tid att passa.

Innan vi lämnade Jamaica hämtade vi upp Redarens son Gustav i Kingston, Jamaicas huvudstad. Grabben kom med flyg från Stockholm för att följa med oss upp genom Bahamas till Florida under ett par veckors tid. 

Gustav är musiker och tog sig an en flöjt vi handlat åt honom i Guatemala direkt när vi kom ombord.

Bussresan till och från marinan tvärs över de höga bergen var en upplevelse i sig liksom huvudstaden. Man klämmer in så mycket folk det bara går och i den lilla minibussen vi åkte med blev vi sex man på varje rad med fyra platser. Plus handbagage!

Tre timmar satt vi inklämda på otroligt dåliga vägar och med en chaufför som körde som en galning. Man får ta det för vad det är, det kostade tio kronor och vi är inte på hemmaplan. Ön är vacker och mycket grön. Allt är färgstarkt och annorlunda så turen blev en rejäl upplevelse med mycket kroppskontakt, udda dofter och massor att titta på.

Tre olika poliskontroller fastnade vi i på vägen till marinan. Trots att bussen var så överlastad den kunde bli fick vi fortsätta utan problem. I Sverige hade det med all sannolikhet betytt körförbud och körkortsindragning för chaffisen.

Under resan lossnade dörren på bussen men vår chaufför tog fram skiftnyckeln och skruvade fast den igen. Bilverkstäder bryr man sig i regel inte om att anlita utan sköter om det mesta direkt på gatan. Till och med en total motorrenovering fixar man lätt med lite extra kreativitet.

Som sagt ett bra väderfönster gynnade oss när vi kastade loss för att segla upp genom "the Windward Passage" mellan Kuba och Hispanola (Haiti/Dominikanska Republiken). En passage man skall ha all respekt för då förhållandena där kan bli direkt farliga i ogynnsamt väder.

Första dygnet gick bra med fin segling men då vi just passerat genom sundet brakade det loss med stormvindar och krabb otäck sjö. Rakt emot. Även strömmen, så farten gick ner till blygsamma en till två knop och efter att personligen delat med mig av kvällsmaten till fiskarna i havet som vanligt då sjön blir besvärlig, beslöt vi för första gången under de här fyra åren vi varit ute att vända tillbaka och söka skydd. Kuba låg bra till och på sydsidan bak den ostligaste udden precis öster om Guantanamobasen (USA) hittade vi en skyddad vik i gryningen efter en fruktansvärd natt. Ett gäng politruker i uniform kom ut i en gammal risig båt och krävde att få se alla papper vi kunde frambringa. Dock utan att borda oss. Efter en halvtimmas intensiv överläggning med mobilsamtal och ivriga diskussioner fick vi tillstånd att stanna till vädret lugnat sig. Dock inte något tillstånd att gå i land.

Vi sov gott hela dagen och när vi vaknade fram på sen eftermiddag hade vinden lagt sig så vi beslöt att med förnyade krafter ge oss ut på havet igen. Sjön var fortfarande grov och både vind och ström var emot så vi stångade oss fram för motor hela natten. Kryssade sen ett halvt dygn men återgick till motorkörning då vi inte kom någon vart för segel. Bränslet började ta slut och vi bestämde oss för att gå in till Clarence Town på Long Island/Bahamas för att tanka. Inloppet var fullt av grynnor och det började skymma men vi räknade med att kunna fortsätta efter tankningen med hjälp av Radar, plotter och ekolod. Vi hade tur och fick köpa nyfångad fisk som räckte till två middagar för tre personer.

Murphy's law next

Jamaica, det riktiga Karibien!

Den 6 augusti 1962 blev Jamaica självständigt

Överfarten från Cienfuegos på Kuba till Port Antonio, Portland, Jamaica tog nästan fyra dygn och var ganska händelselös. En del bra segling men också motorgång i rak motvind med kort krabb sjö.

Vi förtöjde i Eroll Flynn Marina som ligger längst ut mot öster på nordkusten. En proper, välskött och säker marina. Extra säker då sjöpolisen har sitt högkvarter precis intill.

 Entrén till Marinan

 Vårt kära flytande hem s/y Liberator

 Den lilla trevliga hamnen i Port Antonio

Den ligger i en totalt skyddad vik med lugnt vatten. Det är bergigt, mycket grönt, frodigt och massor av blommor. Ön påminner lite om Madeira i Atlanten utanför Portugal. Fast det är en liten vik är det djupt och det finns en kaj för kryssningsfartyg men det är trångt för så stora fartyg. För tillfället hade kustbevakningen ockuperat bryggan.

 

Här kommer vi att vänta på besök från Sverige och under tiden utforska ön. En liten ö, Navy Island, skyddar viken mot öppna havet norrut. Skådespelaren Eroll Flynn ägde ön men spelade bort den någon gång för länge sedan. En orkan ödelade yachtklubben totalt och nu finns bara ruinerna kvar och ingen bor på ön längre.

 

 

 Gamla härliga väggmålningar finns kvar

Termiterna tar sakta över och har ingen aning om vad som utspelats här

Många lokala förmågor tjänar sitt levebröd på marinans gäster. Man erbjuder tjänster som att tvätta ner båtarna, vaxa och polera eller sälja languster som den här tjommen. Alla är vänliga och trevliga. Ett nej accepteras och efter ett lagom stort antal sådana får man som regel vara ifred.

 

 Hummertjomme

 

En hink med fem stycken blev det inte nej till!

   

I brist på stor kastrull kokar vi de läckra djuren halshuggna. 
Stjärtarna är knytnävsstora!

 

Bergen mellan Port Antonio och huvudstaden Kingston heter Blue Mountain och härifrån kommer ett av världens dyraste och i mångas tycke även godaste kaffe. Kilopriset i Stockholm ligger runt tvåtusen kronor. Här dyrt nog med tvåhundra kronor pundet (1/2 kg)

En ny affärsbekantskap med många förmånliga erbjudanden

Reggae är en mycket bred och en uttalat rytmisk musikgenre som utvecklades på den här lilla karibiska ön under 1960- och 1970-talen, och som sedan spritts över hela världen så att det finns både lyssnare och musiker som själva spelar reggae i nästan varje land. Någon som hört talas om Bob Marley? Musiken flödar i etern och dygnet runt hörs tonerna inifrån den lilla livliga, charmigt stökiga och färgglada staden intill. Man rycks med! Varken man vill eller ej.

De flesta är kristna och det finns gott om alla sorters kyrkor

 Holey Bulla, munkar på Jamaica

 

Färsk solstekt fisk

Alla bussbiljetter på ön kostar 130 $ Jamaicadollar, ungefär tio svenska kronor. Taxi kostar lika mycket. Skillnaden är att taxibilarna bara kör lokalt så om man skall till någon annan stad eller by måste man ta bussen. Det går dock att åka taxi till ställen där det inte går bussar. Som till exempel upp i bergen dit vi åkte för att vandra och även passa på att köpa lite Blue Mountainkaffe direkt av producenten.

 Kaffeförsäljning direkt vid vägkanten

Vägarna uppe i bergen är i fruktansvärt dåligt skick och man förundras hur mycket de redan ganska risiga bilarna tål. Man kan hänga med på cykelturer som går från hög höjd ner till kusten. Det går utför hela tiden så det handlar egentligen inte om att cykla utan bara styra och bromsa. Inget för redaren som är spinningfantast med järnkondition. Mig skulle det dock passat alldeles utmärkt.

Högst upp i bergen ligger det en vacker naturpark med en hänförande utsikt söderut över huvudstaden Kingston och Karibiska havet. Tyvärr var det disigt och svårt att få bra foton ner mot havet och staden.

3500 ft ö.h. med utsikt över en disig huvudstad. Smog?

Kunde lika väl vara på en fäbodvall i Dalarna...

Tungt arbete

 Kaffe!

 Reggae, reggae, happy Jamaica!