fredag 28 juni 2013

Final!

Vi lämnade Ijmuiden i Holland i dimma, regn och ruskväder. Efter noggrann koll av väderprognoser räknade vi med att kunna segla norrut längs de frisiska öarna och över tyska bukten i södra nordsjön för att vara framme i Cuxhaven på kvällen dagen efter. Midsommarafton firade vi ombord till sjöss. Claes hade sparat en fingerborg Gammeldansk som avnjöts dagen till ära. Egentligen är båten vit men Claes hade dispens.


Vinden låg på från sydväst och havet var ganska följsamt så seglingen blev fin för en gångs skull. Vi fortsatte vår, som vi upplevde det, eviga vaktgång. Tre timmar på, tre timmar av på natten och sex timmar på och av under dagen. Redaren var som vanligt vaktfri och matade oss i gengäld med frukost, fika, lunch, fika och middag. Ett tufft jobb att laga mat när båten kränger och slänger runt alla axlar.


Har ofta under resans gång funderat på om det är något fel på Claes då han aldrig klagar överhuvudtaget.
Med ett enda undantag under hela resan. Lördagen den 15 juni klockan fem i tio på förmiddagen slapp det ur honom; " fan vad sakta tiden går nu!"
Vinden drog sig mot syd och vi fick halvvind österut förbi Bremen och in i Elbes mynning. Vi kom fram till Cuxhaven precis innan solen gick ner och gick in i den stora marinan där för att sova ett par timmar tills det ljusnade vid fyratiden nästa morgon. Vi hade bestämt att köra hårt nu för att hinna hem enligt planerna.
Vi kastade loss i soluppgången och gick för motor upp längs Elbe till Brunssbuttel där Kielkanalen till Östersjön börjar. Tidvis gjorde vi inte mer än en till två knop då både tidvatten och flodström satte mot.

Slussen i Brunsbuttel

Slussningen är enkel om man slipper ligga ihop med stora fartyg. Tempot är lugnt och vattnet relativt stilla. Redaren dansade tango på däck av lycka att nu äntligen få laga mat utan att det gungar.

 

Kielkanalen är 55 sjömil lång och det tog oss dryga tio timmar att klara av den. Det kostar ett par hundra kronor och som liten segelbåt slipper man ha lots ombord. Annars hade det blivit rejält mycket dyrare. Trafiken är intensiv, kanalen smal och lastbåtarna förvånansvärt stora så det gäller att vara på sin vakt hela tiden.







 Vi var nära att få en flytande landsväg rakt genom sittbrunnen

Överallt skär kanalen av bilvägar och man använder små bilfärjor som går i skytteltrafik över kanalen. Skepparna är garvade och älskar att skrämma skiten ur fritidsbåtar. Ofta väntade vi bara på att bli nedseglande men även om marginalerna var små gick det utan missöden vid alla konflikter.
Som planerat klarade vi kanalen på en dag och framåt kväll slussade vi ut i Holtenau vid Kiel och förtöjde för natten vid en av BKYC;s bryggor. Brittish Kieler Yacht Club.
Claes bjöd på middag på flygplatsrestaurangen som låg en lagom promenad bort. Mätta och belåtna kröp vi till kojs och sov gott näst sista natten ombord. Det kändes lite overkligt att nu vara inne i Östersjön bara en och en halv dag från målet där vi alla skall njuta av den svenska sommaren.
Nästa morgon åt vi frukost i lugn och ro innan vi kastade loss för den sista etappen. Vi hade att välja mellan att gå österut och upp genom Öresund eller norrut genom Store Bält. Vindarna avgjorde och det blev Store Bält.
Varje år har man här något som kallas Kieler Woche med kappsegling och massor av andra aktiviteter. Den hade just börjat och vi mötte andra svenska båtar som var här och deltog.



Vi passerade hamnen i Laboe där jag för för sju år sedan kvitterade ut min förra Najadbåt splitterny. Samma båt som jag senare seglade ner till Medelhavet via kanalerna i Holland, Belgien och Fankrike. För övrigt en underbar resa vilken hen kan läsa om i bloggen "I huvudet på en sjöman".
Marinen, kustbevakningen och sjöräddningens fartyg kretsade lystet runt oss när vi lämnade Deutschland i förmiddagens mulna och kyliga väder.




Sista etappen bjöd på drömsegling med slör på plattvatten hela vägen. Sydvästlig fin vind genom S Bält som passande vred till nordväst då vi kom upp längs Själlands nordkust. Vi hade för flera dagar sedan annonserat vår ankomst till 1800 tisdagen den 25 juni.
Solen gick ner just som vi passerade under bron över S Bält, månen kom upp akterom oss och var helfull. Det hela var mycket vackert men alldeles för kallt för att vara sommar. Vi hade tältet uppe över sittbrunnen men huttrade ändå.



Glädjen stod högt i tak samtidigt som ögonen nästan tårades när vi nästa eftermiddag siktade den vackra nordvästskånska kustremsan. En sådan underbar syn går knappast att uppbringa någon annanstans i världen.
Efter ett tag började bebyggelsen ta form liksom hamnen. Det spekulerades vilt ombord om hur många som skulle möta oss. Claes ringde och pejlade läget och Astrid höll utkik.





 Hela byn flaggade och någon hade målat sin skorsten som ett fyrtorn

Hamnens pirnock var full av folk och hamnens flagga i topp

Pelle Weimenhög med besättning mötte oss utanför hamnen. Vi fick in seglen och vevade igång tändkulan för att puttra in i hamnen. På slaget sex som annonserat. Lite kusligt att det blev så exakt utan att vi ansträngt oss nämnvärt.

















Varmt tack Claes för din ovärderliga hjälp och trevliga sällskap

Vi blev anvisade en plats längst in i hörnet längs norra piren. Ganska trångt där så vi fick snurra runt och backa in. Hela kajen var full med folk. Tidningsrepoter med fotograf på plats också. Bosse Artman kom med en skottkärra champagne. Folk skålade och hurrade. Helt underbart!

Tack alla för att ni kom och gjorde vår ankomst 
till ett minne för livet!

1 kommentar:

Hannele sa...

TACK!! Har varit sann glädje att följa er. Underbart berättat och fantastiskt vackra bilder!
Varmt välkomna hem. Anholt??
(Sjökvisten & hans fru)