Två Kanalöar

Vi lämnade den lilla trevliga ön Terceira i Azorernas grupp en fin vårkväll och seglade västerut längs dess sydkust för att i skymningen lämna ön bakom oss med kurs på ön Guernsey i Engelska kanalen.

En ganska händelselös delsträcka vilken tog elva dygn. Sista dygnen vred vinden mot och vi tvingades långt in i Biscayabukten under pinkryss i krabb sjö. En farlig återvändsgränd om det bygger upp oväder med sydvästliga vindar då det grundar upp från flera tusen meter till dryga hundra. Hela Atlanten ligger på och bromsas upp tvärt med påföljden att vågorna, vilka kan bli upp till trettio meter höga, bryter. Många fartyg har gått under här under sådana förhållanden vilket de många vraksymbolerna i sjökortet vittnar om.

På bilden i navigatorn ser man båtens position som en röd prick vilken här visar hur vi tvingats bort från vår tänkta färdväg, den blå linjen, och närmar oss den farliga kontinentalsockels blå markering. Likaså ser man hur fartygstrafiken ökat från ett nästan öde hav till en maritim motorväg. Båtsymbolerna kommer från vår AIS-transponder som även gör vår båt synlig med position, fart och kurs. Bilderna nedan visar hela rutten från Azorerna till Guernsey samt hela Atlantöverfarten.

Äntligen har vi kommit över Atlanten. En rejäl sträcka som tog trettiotvå sjödygn plus dygnen på Bermuda och Azorerna. Fyratusentrehundratrettio sjömil totalt vilket motsvarar över 8000 km.

Tidvis har det varit som att åka störtlopp rakt utför i en puckelpist. Fruktansvärt obekvämt och med en del stunder då vi alla stilla undrat varför man gör detta frivilligt men även perioder då livet har varit njutbart med vackert väder, vackra nätter med miljarder stjärnor tindrande över oss och med mareld i vattnet. Delfiner och valar har vi sett men förvånansvärt nog inte lyckats fånga en enda fisk under hela överfarten trots ihärdiga försök.

Första hamnen vi kom till var Le Conquet i Frankrike strax väster om Brest. Det var kväll och regnade, vi var trötta och såg fram mot att få sova en hel natt utan vakter i en väl förtöjd båt men det enda vi fann var en dyster ogästvänlig hamn utan kajer möjliga att förtöja vid på grund av enorma tidvattenskillnader. Hela åtta meter och utan flytbryggor funkar det inte. Vi beslöt att fortsätta ett dygn till och ta oss till Guernsey som tänkt från början.

Nästa kväll var vi så äntligen tryggt förtöjda i Saint Peter Port på Guernsey. En skyddad hamn på öns östra sida. Våldsamt tidvatten här men med flytbryggor i hamnen var det bara att åka hiss åtta meter upp och ner med sex timmars intervaller. Vi förtöjde tillfälligt vid en stängd båtmack över natten och flyttade sen till en innerhamn mitt i stan. Hamnbassängen skyddas av en tröskel som bara kan  passeras vid högvatten vilket innebär att det alltid är minst 2,1 meter djupt vid bryggorna då hamnen utanför torrläggs och båtarna där hamnar på botten.

Här finns inget tullkontor att klarera in på utan endast en brevlåda på kajen där man skall posta sin deklaration. Detta skall göras omedelbart efter ankomst och ingen förutom båtens kapten får gå iland innan detta är gjort. I annat fall riskerar man dryga böter. Då respekten för en obevakad brevlåda inte är alltför betungande för garvade långseglare fick byråkratin vänta och vi gick alla iland och åt en god bit mat på Pier 17.

Strax efter att vi kommit ombord knackade det hårt i däck och en myndig stämma deklarerade att det var tullen; "This is Customs. WHAT IN HELL ARE YOU DOING HERE?"

Jag fick bråttom upp på däck med nackhåren rakt ut. Vem möter jag där om inte en gammal kollega från flyget med sin hustru. Pelle Pilot och Pia! Prata om överraskning!!!

 

Pelle och Pia är precis som vi frivilligt befriade från träldomen i förtid och håll just på att segla hem en båt till Sverige åt en av sina söner.

Nästa dag passade vi på att promenera runt i den lilla vackra hamnstaden. Turistkontoret fick ett besök och vi värdefull information i utbyte. Människorna på ön är genuint vänliga och hjälpsamma men det är ganska dyrt överlag. Det enda som är riktigt billigt är båtdiesel vilken endast kostar sju kronor litern. Vi passade på att fylla alla tankar och dunkar. Som gammal ortodox Macintoshare luktade sig Claes utan minsta tvekan direkt till en Applebutik för att pejla av eventuella nyheter i den genren. Utanför regnade det så vi tog vår tillflykt till en liten engelsk pub för att dricka öl och lemonad.

Vi njöt i fulla drag att få sova hela nätter i en stilla och tyst båt. Kändes faktisk lite ovant och första natten var det svår att sova ordentligt.

Nästa dag tog vi lokalbussen runt hela ön. Chauffören berättade högt och ljudligt om sevärdheterna längs den vackra kustvägen och vi njöt av nya upplevelser. Trots mängder av sådana under våra fyra år långa resa tröttnar hen inte utan det är lika kul och spännande med nya intryck varje ny gång.

Själv hoppade jag av bussen utanför stan för att köpa lite rengöringsvätska till turboaggregatet på dieselmotorn i båten. Affären jag fått tips om hade nu ingen sådan och då ägaren Mr Lucas såg hur besviken jag blev över att behöva gå flera kilometer till båten i ogjort ärende erbjöd han sig genast att utan kostnad köra mig i sin lilla firmabil. Precis så rörande vänliga är människorna här.

Nu fanns det en annan firma i hamnen som hade sådan rengöringsvätska. Dock Yanmar original som fanns i gallonstora dunkar, fyra liter, vilka kostade hutlösa 3200:- SEK. Jag kunde få köpa en liter för 800:- men då instruktionsboken endast förordar en dos på 50 ml, alltså en halv dl, avböjde jag. Helt plötsligt gick det då att köpa i mindre valfri volym. Då jag bad om två dl (160:-) fräste gubben åt mig att han inte räknade i dl utan i fluid ounces. Jag förklarade att två dl motsvarade innehållet i en engelsk tekopp och då gick det bra och kostade helt plötsligt bara 65:-. Slutet gott och turbons kompressorhjul är rent och fint igen.

Sista kvällen timmarna innan avgång för nattsegling åt vi en god bit mat med Pelle och Pia på en trevlig maritim restaurang med utsikt över hela hamnen. Claes och jag älskar ostron och stället hade sådana i världsklass! I vanlig ordning förbrödrades Claes och kökschefen Gunter efter maten i baren.

Mätta och belåtna gled vi över tröseln vid högvatten halv tio på kvällen och satte kurs mot Isle of White vid Englands sydkust på andra sidan kanalen. Sundet mellan ön och fastlandet heter The Solent och området är högborg för den brittiska seglareliten med seglargymnasium i Cowes.

Kinna och Claes förtöjde efter att jag rattat båten till kaj. En av de bästa marinorna på hela resan tog emot oss med rena fina duschrum, fungerande internet samt el och vatten direkt vid båten. Det sjöd av aktivitet och hamnen var full av tävlingsbåtar.

På Isle of White håller man varje år en stor musikfestival i staden Newport mitt på ön. Första festivalen hölls på sextiotalet. Upp till 70 000 personer tar man emot på scenområdet. 

Just när vi var här pågick årets festival och det fanns naturligtvis även gatumusikanter på plats.

Även här passade vi på att ta en lokalbuss runt den vackra ön och gjorde uppehåll på ett par ställen för att byta buss och även dricka afternoon tea och scoones med clotted cream och sylt i en liten badort på ostkusten. Landsbygden är genuint engelsk med gamla halvruffiga men charmiga stenhus.

Det blåste upp till kuling under dagen så den tänkta avgången på kvällen sköt vi upp ett halvt dygn till nästa morgon. Istället passade vi på att äta en god middag på en liten italiensk restaurang. Efter maten förbrödrades Claes och hovmästaren i vanlig ordning.

Dagen efter hade vinden lagt sig och vi kom iväg redan vid åtta efter en tidig frukost. Att få båten sjöklar går numera på fem röda sekunder med all erfarenhet vi har i baggaget.

Nästa mål är Calais i Frankrike dit vi kommer efter att än en gång ha korsat engelska kanalen vid Dover. Från min sjötid i unga år har jag många kul minnen från de här trakterna då jag på sommarloven och tiden strax efter sjöbefälsskolan arbetade på olika färjor här i Engelska kanalen en kort tid.

 Fortet "No Mans Land" utanför Isle of White

Motorbåt med motorbåtar

 Den annorlunda fyren The Royal Sovereign

 

Mot Dover - Calais