Landet där allting är störst

Mot USA från härliga Bahamas. Ett flyg att passa åt vår gäst gjorde att vi fick skynda på och sträcksegla från Exumas till Florida. En morgon strax efter soluppgången korsade vi golfströmmen vilken forsar fram längs Floridas ostkust norrut. Den viker sen av österut över Atlanten. Vi fick hålla upp trettio till femtio grader för att komma dit vi avsåg. Med andra ord ganska stark ström. Vatten som om några månader flyttat sig ända upp till Nordnorge.

På www.marinetraffic.com kan man följa vår rutt

(AIS transponder ombord som sänder data)

Dags att hissa ny gästflagg och lagom till frukost seglade vi in i Ft Lauderdales stora hamn, Port Everglades, där det finns plats för fem megastora kryssningsfartyg samtidigt.

Själva valde vi att gå en bit upp för floden New River och parkera i downtown precis bakom Las Olas Boulevard i en liten trevlig marina vid en lummig och lugn park. Cooleys Landing heter stället efter någon mossig militär som landsteg här och ställde till med en massaker för länge sedan. Fyra broar fick vakterna öppna för oss.

 Det löper en fin promenad längs floden att spatsera på om man får sådant sug.

 Precis som i Venedig finns det Gondoler att hyra om man blir extra romantisk

 Utsikt från Andrew Avenue Bridge

 Cooleys Landing Marina där jag backat in Liberator i ett litet hemtrevligt bås

Efter tre underbara år i Karibien är det en viss kontrast att komma till USA. Här finns allt i överflöd och det är häpnadsväckande hur många riktigt stora lustyachter det finns i Florida. 

Det första man gör är naturligtvis att hyra en Mustang för samma pris som en VW Polo kostar per dygn hemma. Det andra är att ta ner cabben och kryssa ut under Floridas sol till Tull och passpolis för att visa sitt med stor möda införskaffade visum samt få Kryssningstillstånd för båten i landet.

  

Inte speciellt krångligt men man måste anmäla precis varje förflyttning av och med båten. Man ringer in och talar om var man är när man ankommer till nästa plats och får då ett kontrollnummer som kvitto. Gör man inte detta kan man få dryga böter, så bäst att sköta sig och skaffa ett kontantkort till mobiltelefonen. Om någon skulle bli sugen på att ringa och störa oss är numret för närvarande +1 954 812 8657.

Det tredje uppdraget blir ett besök på hamnkontoret för att teckna hyresavtal för båset till båten samt betala och få koder till WiFi, toaletter och tvättrum.

Därefter går solen ner och man passar på att besöka stadens kulturcentrum vilket ligger precis intill så vi beslöt att gå på musikal. Flash dance heter den ett tag till och bjuder på åttiotalsmusik. Redaren tyckte den var bra men själv var jag inte speciellt upphetsad innan det var avklarat.

Ett besök på den stora IMAX biografen med tredimensionell film hann vi också med en annan dag. Här kände jag mig däremot mer upphetsad.

På Las Olas Boulevard händer det. Här dyrshoppar man. Fikar, dinerar, minglar tittar på varandra samt visar upp sig och kanske cruisar med något flashigt fordon. Ganska hemtrevligt och kul med lite omväxling.

Längs kusten går den 480 mil långa ICWW, Intracoastal Waterways, och för att komma ut till beacherna från inlandet måste man köra över broar vilka öppnar titt som tätt för alla möjliga båtar med master som är för höga för att passera under. Det uppstår naturligtvis köer och ibland får man vänta en stund i solskenet.

Öppen bro

 

Stängd bro

 

Nästa måste var naturligtvis att åtgärda vår svåra sillabstinens genom att åka till en av Ingvars butiker och handla. Här finns även kaviar, knäckebröd, köttbullar och andra godsaker för svältfödda långseglare. Till och med mussli och brödmix från Finax som min granne i Domsten, där jag bodde tidigare, levererar till Ingvar världen över.

En och annan gammal Volvo ser man ibland liksom en uppsjö av villor som med svenska mått snarare är att likna vid små herrgårdar. Massor av kanaler genomkorsar vissa stadsdelar och man har båten på ena sidan av bostaden och bilarna på andra.

 Amtrak har en av sina många järnväg längs med ICWW

 West Marin säljer båttillbehör och har en jättebutik i Ft Lauderdale

 På Outdoor World finns allt för fiske, jakt och vanligt friluftsliv

Florida har en av världens liberalaste vapenlagstiftningar. Här lever sederna kvar sen vilda västerntiden fullt ut. Var och en har rätt att bära vapen och försvara sig, sin familj och sitt hem om "hen" nu har rent mjöl i påsen. Gevär kan man köpa fritt rakt över disk. Pistoler och revolvrar för man vänta en dag på så man hinner lugna ner sig om man är arg på någon så man inte skjuter "hen" i berått mod utan att besinna sig. Ammunition är bara att plocka på sig som köttbullar och ärtor i ett matvaruhus.

Ett besök i Miami hann vi också med och passade på att utnyttja hyrbilen ordentligt med att både kolla Beachen

samt att träffa snedseglare som bosatt sig i Vita Huset med egen brygga och förtöjt på obestämd tid efter ett antal års äventyr både på världshaven och inomskärs. Det visade sig att de sjunkit så långt ner i dyn att de till och med börjat börjat arbeta. Stackars människor.

Helen och Bosse, som de kallar sig, har även gjort "the Great Loop" där man seglar på ICWW upp till Norfolk och sen på diverse vatten upp genom New York till sjöarna i norr via kanaler. Därefter genom hela USA söderut på Mississippi för att så småningom dra över Mexikanska Golfen från New Orleans tillbaka till Florida.

En trevlig kväll, med fantastisk mat från grillen som Bosse chefar över med bravur, blev det. Han har till och med gett ut en bok med grilltips för båtfolk. Helen har även hon gett ut en bok, men om helt andra grejor. Kolla deras trevliga hemsida! Andra svenska långseglare fanns också på plats. Claes och Jaja från s/y Septima som vi senare samseglade med norrut.

Sawgrass Mills som är det sjätte största shoppingcentret i USA lyckades vi hitta utan större besvär och efter att ha fixat generatorn som brann upp i Bahamas samt gjort en del marina tillbehörsinköp till båten åkte vi dit för lite vanlig shopping. Stort? Jo det var riktigt stort och Väla i Helsingborg ter sig vid jämförelse närmast som en liten diverseaffär. En bit mat hanns det även med innan vi helt utschasade åkte hem och hoppade upp i våra kojer för att samla nya krafter.

Senare efter att ha vinkat av Redarens son Gustav som gästat oss två veckor ombord från Jamaica, genom Bahamas övärld upp till Florida, hyrde vi en annan bil och tog en tur längs kusten upp till fashionabla Palm Beach. Här var naturen formligen nedlusad med slott i alla storlekar och byggstilar.

Det pågick en gigantisk båtmässa vilken mest bestod av havsgående stora motorbåtar med fem våningar och fiskespön stora som normala flaggstänger. Inget för oss så vi tog en promenad och fick en bit god mat med en hummersoppa vi sent skall glömma.

 

Hem tog vi oss i lugn och ro på den tiofiliga motorvägen 95:an. Trafiken flyter som regel fint. Man respekterar fartbegränsningen som ligger på ungefär samma nivå som i Sverige. Skillnaden är att man får köra om på vilken sida som helst vilket gör att man sällan blir inlåst som hemma.

Nu väntar styv kuling för revade

segel samt motorgång på ICWW

Nöff,nöff och James Bond!

  

Här är vi nu äntligen framme i Bahamas turkosa övärld efter en hemsk seglats från Jamaica. Nästan fyra dygn tog det med vind och ström rakt emot nästan hela vägen. Tvärt emot hur riktningarna normalt brukar vara vid den här årstiden och mycket kraftigare än vad väderprognoserna utlovat.

Som jag berättade i förra inlägget gjorde vi ett kvällsstopp i en liten hamn för att tanka och köpa fisk för att sedan nattsegla till vår destination Georgetown på Great Exumas.

Hamnen lämnade vi i nattmörker med minnesbilden av den ganska trånga leden in till hamnen mellan en massa grynnor. Vi navigerade med plotter, radar och ekolod och det var beckmörkt. Plötsligt började det lukta kortslutning, en mycket karaktäristisk doft som förvarnar om garanterat allvarliga problem. Mycket riktigt, vår generator var på väg att smälta ner och jag fick eld i baken och skruvade loss jordkabeln. Dioderna hade gått sönder vilket betyder att det blev strömrusning bakvägen genom lindningarna direkt från vår kraftiga batteribank. Samtidigt började plotter och radar visa olika kurser och av ljusen från land att döma var det helt fel i kursinformation vi fick. Ekolodet fungerade så vi hade i alla fall koll på djupet. Därefter, inom loppet av några minuter, presenterade Mr Murphy nästa överraskning. Propelleraxeltätningen gick varm och det rejält. Det fräste och pyste ånga när jag klämde på gummitutan för att släppa fram kallt kylvatten. Som tur var klarade den sig och blev snart sval igen utan att läcka. En kritisk tätning mellan maskinrummet och havet utanför. En tätning mot den snurrande propelleraxeln och röret den löper genom ut till propellern. Vattenkyld som sagt och det måste ha  kommit in luft som bildat en ficka högst upp vid tätningen.

Vi klarade båten utan att gå på grund och seglade sen hela natten längs kusten norrut på djupt vatten. När solen gick upp dök Exumas upp och vi fick plats i en av de enkla marinorna där. Det fanns till och med 220 volt att koppla in så batterierna fick påfyllning. Utan generator töms de snabbt.

Mor och son

Vi passade på att checka in hos passpolis och tull. Det är rejält dyrt att segla i Bahamas vatten. Ungefär tvåtusen kronor oavsett om vi stannar en dag eller sex månader. Böterna om man fuskar är dryga.

Det är dyrt att ligga i marina här så de flesta ankrar ute i det turkosa vattnet och tar jollen till stränderna. Samma gjorde vi dagen efter och passade på att utforska Stocking Island, ön mitt emot.

Då vi har en tid att passa i Florida valde vi att nattsegla och uppleva nya platser på dagarna för ankar. Redan samma natt fortsatte vi norrut längs Exuma Cays. En lång rad av småöar i nord-sydlig riktning med Atlantens mörkblå vatten och mer än tusen meters djup på östra sidan. Korallsand och turkost vatten med noll till sex meter på västra sidan. Det finns ett begränsat antal passager in till den turkosa sidan.

I gryningen, efter att ha seglat hela natten på Atlantsidan, fick jag se en stor lyxyacht smita in genom en öppning där vattnet formligen kokade på grund av tidvattenströmmar. Passagen fanns inte med i handboken men det verkade ganska riskfritt att följa efter så länge ledaren inte gick på grund.

Kan den, kan vår...

Vi stannade till vid en liten ö som heter Staniel Cay. Ett trevligt men lite sömnigt ställe som inte varit något speciellt utan sina överraskningar. 

Det finns en grotta i vilken den riktige James Bond, Sean Connery, har blivit filmad. The Thunderball/Åskbollen heter filmen och många av oss lite äldre minns den säkert med eller utan förtjusning.

Man kan simma in genom en kort tunnel om man kan hålla andan någon minut. Om man nu inte kan eller vågar så går det bra att göra det med näsan över vattnet när tidvattnet är som lägst en timma på dagen och en på natten. Fisklivet är spektakulärt och det vimlar av alla möjliga färggranna små nyfikna guppy, småhajar, sill och torsk.

Väl inne i grottan kan man hämta andan och känna sig som en riktig Bond. Solen tittar fram genom hål i taket och det är så vackert att ögonen nästan tåras.

En annan överraskning fick vi när vi under en jolletur till stranden från vår ankrade båt blev överfallna av ett stort svin. Galten vägde säkert 150 kg och försökte ivrigt ta sig ombord i jollen. Redaren hade som tur var ett äpple i strandväskan vilket hon stoppade i trynet på den närgångna grisen.

 

Nästa anhalt var ett naturreservat på Warderick Island med vandringsleder där vi fick tillfälle att sträcka på benen alla tre i besättningen. Man kunde klättra upp på ett litet berg och titta ut över ett av de mest turkosa hav jag någonsin skådat. Man ankrar i en lagun med ett rev i mitten och en smal ring med djupt kristallklart vatten runt. Det är en lycka att få komma till sådana här ställen som man normalt aldrig når som vanlig turist.

Nästan alla seglare karvar in sin båts namn på någon gammal bit drivved och lägger här. Även vi gjorde så för ordningens skull.

Det är nu så pass lång tid vi varit i Karibien att det börjat växa snäckor på tårna och det är dags att bege oss därifrån. Nästa gång vi hörs blir det från USA och i trakterna av Miami till att börja med.

Mot det landet där det mesta är stort...

Farväl du färgstarka Jamaica

Efter en kul tid på Jamaica var det dags att fortsätta norrut genom Bahamas till Florida i USA. Ett bra väderfönster uppenbarade sig lämpligt nog och för ovanlighets skull precis då vi planerat vår avgång. Sällan det stämmer så bra och tur då vi har en tid att passa.

Innan vi lämnade Jamaica hämtade vi upp Redarens son Gustav i Kingston, Jamaicas huvudstad. Grabben kom med flyg från Stockholm för att följa med oss upp genom Bahamas till Florida under ett par veckors tid. 

Gustav är musiker och tog sig an en flöjt vi handlat åt honom i Guatemala direkt när vi kom ombord.

Bussresan till och från marinan tvärs över de höga bergen var en upplevelse i sig liksom huvudstaden. Man klämmer in så mycket folk det bara går och i den lilla minibussen vi åkte med blev vi sex man på varje rad med fyra platser. Plus handbagage!

Tre timmar satt vi inklämda på otroligt dåliga vägar och med en chaufför som körde som en galning. Man får ta det för vad det är, det kostade tio kronor och vi är inte på hemmaplan. Ön är vacker och mycket grön. Allt är färgstarkt och annorlunda så turen blev en rejäl upplevelse med mycket kroppskontakt, udda dofter och massor att titta på.

Tre olika poliskontroller fastnade vi i på vägen till marinan. Trots att bussen var så överlastad den kunde bli fick vi fortsätta utan problem. I Sverige hade det med all sannolikhet betytt körförbud och körkortsindragning för chaffisen.

Under resan lossnade dörren på bussen men vår chaufför tog fram skiftnyckeln och skruvade fast den igen. Bilverkstäder bryr man sig i regel inte om att anlita utan sköter om det mesta direkt på gatan. Till och med en total motorrenovering fixar man lätt med lite extra kreativitet.

Som sagt ett bra väderfönster gynnade oss när vi kastade loss för att segla upp genom "the Windward Passage" mellan Kuba och Hispanola (Haiti/Dominikanska Republiken). En passage man skall ha all respekt för då förhållandena där kan bli direkt farliga i ogynnsamt väder.

Första dygnet gick bra med fin segling men då vi just passerat genom sundet brakade det loss med stormvindar och krabb otäck sjö. Rakt emot. Även strömmen, så farten gick ner till blygsamma en till två knop och efter att personligen delat med mig av kvällsmaten till fiskarna i havet som vanligt då sjön blir besvärlig, beslöt vi för första gången under de här fyra åren vi varit ute att vända tillbaka och söka skydd. Kuba låg bra till och på sydsidan bak den ostligaste udden precis öster om Guantanamobasen (USA) hittade vi en skyddad vik i gryningen efter en fruktansvärd natt. Ett gäng politruker i uniform kom ut i en gammal risig båt och krävde att få se alla papper vi kunde frambringa. Dock utan att borda oss. Efter en halvtimmas intensiv överläggning med mobilsamtal och ivriga diskussioner fick vi tillstånd att stanna till vädret lugnat sig. Dock inte något tillstånd att gå i land.

Vi sov gott hela dagen och när vi vaknade fram på sen eftermiddag hade vinden lagt sig så vi beslöt att med förnyade krafter ge oss ut på havet igen. Sjön var fortfarande grov och både vind och ström var emot så vi stångade oss fram för motor hela natten. Kryssade sen ett halvt dygn men återgick till motorkörning då vi inte kom någon vart för segel. Bränslet började ta slut och vi bestämde oss för att gå in till Clarence Town på Long Island/Bahamas för att tanka. Inloppet var fullt av grynnor och det började skymma men vi räknade med att kunna fortsätta efter tankningen med hjälp av Radar, plotter och ekolod. Vi hade tur och fick köpa nyfångad fisk som räckte till två middagar för tre personer.

Murphy's law next