Cartagena

Tidigare var staden Cartagena nummer ett bland långseglare men marinan där har fått dåligt rykte då underhållet blivit eftersatt och ankarviken mitt inne i stan fått allt smutsigare vatten. Därför beslöt vi oss för att åka buss dit istället för att segla. Det går fina luftkonditionerade bussar med toalett ombord

varje halvtimma från morgon till sen kväll. Resan tar mellan fyra och fem timmar och kostar åttio kronor. Halvvägs kommer det ombord en "korvgubbe" med dricka och varm mat. Bussterminalerna ligger i ytterområdena så antingen åker man taxi eller lokalbuss in till centrum. Bussen stannar på många ställen och gör även en längre paus i Barranquilla vid floden Magdalena. Vägen sträcker sig längs Colombias nordvästkust vid Karibiska havet. 

Vissa bitar är jättefin motorväg andra sträckor består av grusvägar i bedrövligt skick. Det regnar väldigt mycket

och då blir allt en enda lervälling att kryssa fram i. Det pågår vägbyggen nästan överallt och det märks att landet är på frammarsch. Ungefär trettio, fyrtio år efter det välordnade Europa.

Man kan enkelt säga att Cartagena består av tre områden. Staden där invånarna lever sina dagliga och nattliga liv.

Undrar vad ett svenskt skyddsombud i byggbranschen skulle ha för synpunkter på en fasadrenovering som utförs på det här viset mellan femtonde och tjugonde våningarna...

Boca Grande är för turisterna med höghushotell, badstränder, samt både McDonalds och Burger King.

Och så det bästa av allt, Old Town med ringmur och gamla byggnader sedan kolonialtiden. Gamla stan är fantastiskt pittoresk och det är rent och snyggt. Husen renoveras löpande och man är mån om att vårda den gamla arkitekturen.

Döm om vår förvåning när vi mitt i en av gamla stans vackra parker fick se en ståtlig staty av Nils Dacke, från Visselfjärda socken i Småland, till häst. Vi fick veta att man låtit gjuta upp och ställa ut den som ett tack och en hedersbetygelse åt vårt hemland då Sverige är ett av de länder i världen där man dricker mest Colombianskt kaffe.

Man hittar mycket konst och museer och man kan lätt flanera runt ett par dagar och bara insupa atmosfären. Maten är god och även fina restauranger är billiga att äta på. Det finns mycket kommers, en del rent turistkrams men även kvalitet och fint hantverk.

Man slutar aldrig att glatt förvånas. Ett par fransmän hade kört den här lilla Citroen CV 2:an från Brasiliens Atlantkust tvärs över hela Sydamerika längs Amazonfloden och var nu på väg till Los Angeles i USA.

Kontraster och klyftor mellan rika och fattiga är enorma men det finns en framtidstro här. Det sjuder av liv och företagsamhet. Folk på gatan verkar glada och positiva. Det är dock inte helt ofarligt i vissa områden. Man gillar inte Gringos men när någon får reda på att vi är svenskar lyser man upp och börjar prata om både Brolin och Slatan.

 Åter till båt och vardag hemma i Santa Marta

Marinaliv eller livet i en Marina

Liv och rörelse, musik och festligheter. Vi är i Sydamerika och där handlar det mycket om sådant även om det uppenbarligen också finns en vardag med arbete och bekymmer. I marinan där vi ligger nu kan det tidvis vara riktigt livat med väl hög "live music" till långt fram på natten. Men man vänjer sig som med allt annat. Ibland är det trevligt, ibland stör det sömnen.

Vi lämnade den karga och nästan öde södra ön i gruppen Los Monjes strax innan skymningen efter att ha legat inblåsta i mer än tre dagar. Vädret såg bra ut med fin akterlig vind i avtagande. Det var dags att ta tjuren vid hornen och runda Colombias nordliga udde och det var inte utan en viss avvaktande stämning ombord inför detta. Punta Gallinas, som kapet heter, är ett av världens fem värsta ställen att runda i dåligt väder och det händer att skräckslagna seglare kommer i hamn och berättar om tiometersvågor som brutit över båten och vattenfyllt sittbrunnen eller ännu värre, mastat av skrovet. Många väljer att gå så långt ut som 200 sjömil, en annan skola är att gå nära land där sjön inte blir så grov då vindarna stryker med och inte mot land.

Vi valde det senare och fick en fin nattsegling med avtagande vind som dock höll sig och gav bra fart hela vägen runt. Kusten söderut är öde och vi mötte inga andra seglare. Tanken var att ankra i en liten skyddad vik, Cabo de la Vela, nästa natt och sedan fortsätta ett dygns segling direkt till Santa Marta där det finns en helt ny marina.

Bara en kort stund efter det att vi ankrat och slagit oss till ro fick vi syn på en annan ensam segelbåt en bra bit bort och det kom en ensam kille seglande i en liten jolle därifrån. Det var en ung amerikan som berättade att deras båt blivit plundrad då han och familjen tagit jollen ut till en liten ö för att snorkla. Han undrade om vi hade en handhållen GPS att sälja samt om han fick låna vår radio och kalla på kustbevakningen. Nu är avstånden stora här och kusten öde så det gick inte att få kontakt.

Det kändes otrevligt att stanna över natten så vi beslöt att fortsätta direkt. Vädret var bra och det blev en behaglig segling. Nästa förmiddag passerade vi "De fem vikarna" som liknar små norska fjordar och gick in till Santa Marta.

Det är gott om plats i den nya marinan och man lockade med tio gratisdagar om man bokade en månad vilket vi nappade på. Det finns få andra bra ställen längs kusten och vi tyckte det är bättre att ligga bekvämt med landström och internet i båten och i stället göra utflykter med buss landvägen. Det ligger en del engelska, tyska och franska seglare här men hittills är vi enda svenska båten.

Väldigt få seglare har vågat sig hit tidigare då det ansetts som farligt att vistas här men läget har förbättrats dramatiskt och nu är staden så säker att man kan gå ut även kvällstid. Det finns beväpnad polis och militär nästan överallt. Ytterområden är fortfarande lite osäkra fick vi veta. Vi cyklade runt i slummen där och en man pekade på sina ögon och drog sedan ett finger tvärs strupen. "Se upp GRINGOS, här är farligt!"

Att klarera in här är en omständlig procedur och man måste anlita och betala en godkänd agent. I princip ingen pratar engelska, bara spanska. Visserligen läste jag spanska under flera års tid på sjöbefälsskolan i Malmö på sjuttiotalet men tyvärr finns inte mycket av de kunskaperna kvar.

En mycket sympatisk kille som heter Dino hjälpte oss. Vi behövde inte ens följa med och ingen kom ombord och kollade vilket vi räknat med. 

Senare visade det sig dock att båten måste importeras i landet för att få ha den där. Det blev besök ombord av en tjänsteman och två assistenter som kollade tillverkningsnumret på båtens skrov. Skriva på papperna fick jag inte göra ombord utan var tvungen att följa med en kilometer bort till deras kontor för att skriva under fem A4:a sidor på spanska. Vad?.. vet jag inte men hoppas i skrivande stund att jag fortfarande äger båten och att vi får lämna landet i den så småningom. Vi hörde om en annan seglare som i Guatemala blivit ålagd att betala 30% av båtens värde för att få behålla den men enligt vår agent går det inte till så här. Alla är mycket artiga, vänliga och måna om att vi skall trivas och känna oss välkomna. Och det har vi gjort hittills hela tiden.

Cyklarna är åter till stor glädje men tyvärr är trafiken milt sagt kaotisk och direkt livsfarlig på vissa gator. Men det finns som tur är gott om lugna bakgator att leta sig fram längs.

Man har börjat julpynta i parkerna och marinans personal som åker runt på bryggorna i små elektriska golfbilar har tomteluvor.

Nästan allt är billigare än hemma och en del är riktigt billigt. Taxi kostar 12:-SEK oavsett avstånd inom stan. Små gula bilar som finns precis överallt. Man behöver inte vänta många minuter på att få skjuts. Buss både inom stan och till andra orter inom några mils radie kostar fyra kronor. Oxfilé av bästa kvalitet 60:-/Kg. Utmärkta frukter av alla de slag finns i överflöd och handlas på gatorna.

Vi börjar känna oss hemma och har fått grepp om stan. Man skaffar sin lokala affär och hittar till kylfirman som har termostat till kylboxen och si så där. Det går till och med att fylla våra europeiska gasolflaskor till spis och ugn ombord. Har beslutat att stanna kvar och fira jul här innan vi drar vidare västerut. Nästa inlägg handlar om lite utflykter vi gjort.

Visst kan det bli för varmt ibland...

Nästan på Nordpolen

Det är varmt i Karibien. Även på vintern då det är som svalast här. När temperaturen i båten går över 35 grader och värmen upplevs som en plåga brukar jag läska mig med minnen från en period i mitt liv som pilot då jag flög post, mjölk, ammunition och allt möjligt annat från Tromsö uppe i Nordnorge till Langyearbyn på ön Spetsbergen som tillhör ögruppen Svalbard i Barents hav. Området tangerar latitud 80 grader nord så det är inte långt till polen. Vi flög även inrikes med nattpost över hela Norge. Operationen var helt ny och det norska postverket hade begärt anbud på det hela och ett svenskt flygbolag knep det. Det bolaget hade ingen erfarenhet av den flygplanstyp man skulle använda, en fyrmotorig jetmaskin från British Aerospace, en ren fraktversion till skillnad mot våra passagerarplan,

och lånade därför erfarna besättningar från bolaget jag var anställd i då vi opererat samma typ under många år.

 

Området däruppe anses som ett av världens farligaste och svåraste att flyga i så uppdraget var frivilligt men med krav på lång erfarenhet så att själva handhavandet av planet satt i ryggmärgen.
Jag var trött på att flyga passagerare och såg möjligheten till lite nya uppfriskande äventyr. Vi blev ett kul gäng och lotten att flyga premiärturen gick till mig och en kollega.
Det var natt och kolsvart samt snöstorm. Vi hade fem landningar med endast tjugofem minuters stopp innan vi skulle vara i luften igen för att hålla tidtabellen. Även om vi båda var rejält erfarna på flygplanstypen så var flygning nattetid i svår bergsterräng med snö, lågt molntak och hala banor något vi kanske inte var så vana vid. Ett par av flygplatserna hade inte instrumentlandningssystem utan vi fick leta oss ner med endast kompass, höjdmätare och tidtagarur vid passage av en känd enkel radiofyr. Det var ganska tufft den natten vågar jag nog påstå. Men som alltid, man vänjer sig.
När våren kom och vi fick ljusa nätter däruppe häpnade vi över hur nära bergväggarna vi hade flugit i vintermörkret när vi skulle ner.
Vi var stationerade i trevliga tomtestaden Tromsö, som ibland kallas lilla Paris, på ett hemtrevligt hotell

mitt i centrum med utsikt över en skidbacke och hamnen där hurtigruttens stora båtar stannar till. Golfströmmen stryker förbi häruppe varför det i regel är isfritt och relativt milt på vintern.

Fri hyrbil, frukost på hotellet och middag på trevliga Vertshuset Skarven ett par kvarter bort varje dag samt en matlåda med kaffe och goda mackor att ta med under flygturerna var några av förmånerna vi hade. Ändå var det piloter som klagade. Suck!

Flygningarna upp till Svalbard gick dagtid och under den ljusa tiden av året var det fantastiskt att få flyga däruppe och njuta av den vackra karga naturen med scener som nästan tog andan ur en..

Flygplatsen i Langyearbyn är basen för logistiken och här har man gamla maskiner på skidor och stora helikoptrar för att nå de mest avlägsna posteringarna.

Vi döptes snabbt till "Björnligan" på flygavdelningen och fick nya uniformsmössor i form av en keps med den traditionella pilotvingen ovanför skärmen utbytt mot en isbjörn.

Själv var jag på den tiden ungkarl och hade året innan seglat i norska vatten längs Sörlannet. Jag var inspirerad av en gammal skolkamrat, Eric Boye, som med sin familj seglat upp till Svalbard med en välkänd båt som heter Ariel IV och senare även gjort en fantastisk segling genom den beryktade Nordvästpassagen med allt vad det innebär.

http://www.arielfyra.se/

Efter en tids funderande beslöt jag mig för att segla upp båten till Tromsö under sommarsemestern för att sedan övervintra ombord i hamnen samtidigt som jag flög däruppe. 

Vidare planer var att sommaren därpå också segla upp till Svalbard via Björnöya där det finns en bemannad väderstation.

Björnöya, en isfläck i det blå polarhavet, vilken vi passerade dagligen

Våren kom och jag packade min Najad "Hodie" och kastade loss mot Norge. Rutten gick via Anholt genom Limfjorden och ut i Nordsjön och vidare upp till Stavanger där jag fick beskedet att vi förlorat kontraktet på flygningarna. Det var bara att peta sig i näsan och segla hem igen och återgå till passagerarflygningarna. Ett år senare tröttnade jag för gott, gick i tidig pension och seglade till Medelhavet. Resan gick via kanalerna i Frankrike och en del andra länder. En underbar resa under vilken jag övervintrade på Malta. För nya läsare finns resan i bloggen  I Huvudet På En Sjöman

Återkommer i nutid och då från Santa Marta/Colombia