Happy Hour

Hej igen alla äventyrsintresserade läsare. Efter ett längre avbrott känns det förlösande att åter få skriva och berätta om en tillvaro som är få förunnad och av vilken vi med ödmjuk tacksamhet njuter dagligen. Blev nyligen, på ett mycket tragiskt sätt, påmind om att det där med att få ha hälsa och ork i behåll alls inte är en självklarhet. Det är så lätt att glömma men ack så viktigt att påminna sig.

Precis som överskriften utmålar är det verkligen "happy hour". Båten är i skrivande stund lyckligt åter i sitt rätta element. Men för att inte gå händelserna i förväg tar vi det från början.

Efter att ha packat in båten på land hos ett litet välskött varv på ön Grenada i södra delarna av the West Indies tog vi oss till Europa för att slippa segla under orkansäsongen som sträcker sig från juni till november. Södra delarna är säkrast så därför lägger många upp på Trinidad längst ner i raden av öar. Själv valde vi, efter att ha forskat ordentligt i saken, Grenada lite längre norröver då klimatet är betydligt torrare och kriminaliteten nästan obefintlig där till skillnad från Trinidad. Risken att drabbas av en orkan är givetvis lite större. År 2004 drog orkanen Ivan rakt över Grenada och sopade bort ungefär 200 segelbåtar som låg på land. Varvet lärde sig läxan och idag har man riktiga stålvaggor att ställa båtarna i samt helgjutna betongfundament i marken i vilka man surrar båtarna.

Strax innan vi återvände hit drog en ny orkan fram (Thomas) rakt mot Grenada men vek som tur var för oss av norrut och drabbade istället St Lucia där tragiskt nog en del människor fick sätta livet till.

Att väl avkyld kliva av planet i trettiofemgradig värme och mer eller mindre direkt börja med fysiskt arbete på båten tar på krafterna och att dessutom bo i båten som är ännu varmare inuti var inte att tänka på. Vi letade därför upp ett svalkande pensionat, med det passande namnet Cool Running Inn att pusta ut på när vi inte arbetade. Stället drivs av Indier och man håller sig med riktig Landlord vilken i mitt tycke kråmade sig alldeles för mycket för Redaren.

Det första vi gjorde efter att ha ställt väskorna på rummet och bytt om till tropikdress var att med andan i halsen krypa under presenningen och inspektera båten. Vi hade förberett oss på det värsta som att hitta horder av kackerlackor i tjocka lager av mögel, allt av värde vi lämnat kvar stulet  samt batterierna urladdade och förstörda (ruskigt dyra saker...) men fann till vår glädje allt i samma skick som när vi lämnade i våras. Batterierna fulladdade tack vare en solcell jag kopplat till och hängt ut i solskenet. Vi sov gott och svalt sen.

Upp tidigt, det ljusnar redan halv sex, arbeta på förmiddagen, vila middag och sen ett par timmar innan solen går ner redan klockan kvart i sex. Det blir beckmörkt direkt. 

Vi fuskade och lät varvet ta de värsta skitjobben som att renslipa hela botten. Lika bra att göra underhållet grundligt då miljön här i det mycket salta och varma turkosa havsvattnet annars fort ställer till det med besvärande beväxning. En halvmeter vattenlinje och hela blykölen slipades helt rena och epoxibehandlades flera gånger, hela botten grundades sen och till slut målade jag själv två lager skyddsfärg med lämplig mängd gift i. Det finns lokala färger som är så giftiga att inget växer på båten men dessa är officiellt inte tillåtna så vi valde att värna miljön och måla med snällare färg.

De hjälpsamma grabbarna på varvet gjorde ett bra jobb, själv försökte jag göra likadant utvändigt och Redaren kämpade på invändigt i hettan. Allt blir belagt med fint damm som måste bort.

Vi fick senare höra av ett par andra svenskbåtar som lagt upp på Trinidad att de fått en del stulet och hela inredningen full av illaluktande mögel då en avfuktare lagt av efter någon månad. Usch, usch...

En vecka går fort och det är mycket att fixa innan det är dags att komma i sjön. Dagen kom dock till slut och vi har bestämt att stanna och ligga för ankar ytterligare en tid. Kylboxen är luftkyld och drar kopiöst med ström i värmen så enda raka är att sätta på en vattenkyld kondensor. Kapell till gummibåten är ett måste om inte solen skall förinta den långsamt. Lite ditten och datten som konstrar som vanligt efter ett landuppehåll måste åtgärdas. Segel skall lagas, kapell till takluckorna sys och proviant inhandlas. Vi tänker också vara sociala och träffa de andra svenskarna som ligger här. Göra lite utflykter och annat trevligt. Bada och sola tillhör rutinerna...

Värme gör sig bäst i passadvindarna ute bland korallreven

Orkansäsong

 

Sista ön för den här säsongen blev Petit Martinique. En liten ö tillhörande Grenada liksom grannön Carriacou.

Dock inte mindre än att det fanns både skola

med pedagogiska väggmålningar

och skolbarn

och båtbyggeri med fantasifulla skapelser under byggnation.

och vackra staketmurar med stora snäckor.

Som vi tidigare berättat har vi beslutat att i lugn och ro utforska Västindiens öar och därför lägga upp båten på land under den stundande orkansäsongen för att fortsätta våra äventyr senare då vädret lugnat ner sig.

Många väljer Trinidad då ön ligger söder om de banor orkanerna normalt brukar ta. Båtförsäkringarna hade tidigare detta som villkor eller gav bra rabatter istället. Idag har man lättat på det kravet då vädersystemen blivit opålitliga och inte rättar sig efter gamla beprövade mönster längre. Själv har vi valt Grenada eftersom kriminaliteten är betydligt lägre där samt att klimatet är mycket torrare än på Trinidad. Visserligen hade Grenada en orkan 2004, Ivan, vilken sopade rent bland hundratals upplagda båtar då. Orkanen dessförinnan härjade för över femtio år sedan så oddsen verkar ganska goda att vi skall klara oss. En annan fördel med Grenada är att varven där lärt sin läxa och man har gjutit ner stora betongblock i marken med vajerstroppar att säkra de upplagda båtarna i. Sådant finns inte på Trinidad.

En annan fiende är solen som steker obarmhärtigt. En båt med teakdäck tar stryk om man inte täcker den. Därför beslöt vi att få tillverkat ett heltäckande kapell av kraftig canvasduk. Dyrt men effektivt och tog nästan en månad att få klart med hugg och slag. Det skulle vara klart nästa dag hela tiden efter den utlovade leveransdagen. Det skall vara så har vi fått lära oss. Ingen har bråttom i Karibien.

Båten är nu säkert stuvat och konserverad på land och vi har tagit flyget till Europa för några härliga sommarmånader på land. Alla segel är tvättade och nedstuvade, tankarna tömda, batterierna på underhållsladdning, motorn konserverad, jollen stuvad, däcket oljat med tunn teakolja, inredningen tvättad med ättika mot mögel, elektronik bortplockad och gömd, watermakern konserverad, allt tågvirke och alla fall tvättade, rullbeslag och vinschar servade och infettade, dykkompressor och utombordare konserverade. Ja listan har varit lång och jobbet besvärande i hettan. En natt sov vi i båten på land men hetta och moskiter fick oss snabbt att ta in på ett närbeläget luftkonditionerat hotell.

Bloggen tar nu ledigt ett tag och vi tackar för intresset. Det är verkligen roligt att få dela med sig av upplevelserna.

 Hej på ett tag!

Petiterna

Martinique och Saint Vincent är båda kända öar i Västindien och har även småöar uppkallade efter sig vilka då kallas Petit M och Petit S V. Båda är trevliga men trevligast är P S V. Vi ankrade mellan dem och njöt i fulla drag av den paradisiska miljön ett antal dagar.

Vissa dagar ösregnar det dock och just vid ett sådant tillfälle dök svenskbåten "Lady in Blue"  från Göteborg upp i diset och  stannade strax intill vår båt. Skepparen hoppade  i med en tamp mellan tänderna och dök till botten. Efter att ha varit försvunnen en bra stund poppade han upp och förklarade att han knutit fast båten vid en sten med en ögla insprängd som han kände till sen gammalt. Han berättade att han just gått i pension från nästan tjugo års ubåtstjänst och var på väg till Söderhavet där han tänkte stanna sisådär en fem till tio år.

Ön (Petit Saint Vincent) är intressant såtillvida att den är privat och ägs av ett par som byggt upp en exklusiv verksamhet med ett tjugotal lyxbungalows, förstklassig restaurang och en fantastiskt ren och fin miljö utan allt skräp som finns på andra öar. Gissar att de vanligaste gästerna är nygifta par på smekmånad. Även om Redaren och jag nu inte är nygifta så är vi fortfarande förälskade och fann oss därför väl tillrätta i  det turkosa vattnet och på de vita korallsandstränderna. 

 Redaren på jakt med cyklop och snorkel

Gästande seglare är välkomna att gå iland och bada samt äta hummer på restaurangen. Att bo en vecka i en bungalow kostar ca trettiofemtusen kronor. 

Bifogar historien om hur det hela började med följand klipp från deras hemsida;

Discovering Petit St. Vincent: a brief history. In 1962, after finishing his tour with the Air Force, Haze and his flying buddy, Doug Terman, bought a yacht and sailed off into the horizon with no timetable or final destination. Their sailboat was the Jacinta, designed by Samuel Crocker and built in Massachusetts, in 1931, of mahogany over oak frames. A seventy-seven foot schooner, she had Sitka spruce masts and magnificent lines.

They sailed from New York to Bermuda and then headed south to the islands. En route, they met an agent who agreed to sell charters on their boat. Their first customer was a Mr. H.W. Nichols and family of Cincinnati, to be picked up in Grenada and cruise to Martinique. During the three week cruise Mr. Nichols expressed a desire to purchase an island.

The following year Haze and Doug sailed the Grenadine chain in search of that island. They anchored at the then uninhabited Petit St.Vincent and learned from the people on neighboring islands that it was owned by a lady living high up on the hill on nearby Petit Martinique. It was rumored however, that she would never part with her island. Finally allowing them into her home to talk, she liked them and eventually agreed to sell.
Arrangements were made between Mr. Nichols, Doug and Haze to purchase the island and build a small hotel.

Life in those days was not easy.In May 1966, they returned to PSV and began to clear the necessary land. Life in those days, even in the Grenadines, was not easy. There was no water, electricity, food or communication. They had only the marine radio on Jacinta, where they lived for the next seven months. Their commute however, was only the short ride to the beach and their meals were caught to order (literally!) by the cook who dived off Jacinta for lobster, fish or conch, with only a few minutes notice.

40 years later PSV is still a gem of an island.Haze and Doug’s mission was to build the hotel and find a manager for it. But before completion in December 1968, Mr. Nichols asked Haze to stay on as a " temporary" manager. He did, as manager and owner for 40 years! His wife, Lynn, now continues to own and manage their vision of paradise.

You can dream, can´t You?

Carriacou

Som jag avslutade förra inlägget blev det alltså ett återbesök på den lilla sagolika ön Sandy Island. Det var nu nästan tjugo år sedan sist då vi var ett gäng som hyrt båt och liksom nu ankrat vid den vita korallsandstranden. Jag anade aldrig att jag skulle hamna här igen. Platsen väcker osökt gamla minnen till liv och ett av dem är att vi tagit med oss randiga Möllebadräkter hela gänget vilket väckte en viss uppståndelse bland infödingarna på ön.

Ett annat är att en elakt sinnad whiskyfabrikör från Hven hemma i Öresund erbjöd sig att hissa upp mig i den över trettio meter höga masten för att ta lite foton och sedan lät mig sitta där ända tills jag tröttnade och blev tvungen att samla mod nog för att hoppa de trettio meterna ned i det turkosa vattnet.

Den här gången blev det mindre dramatisk då Redaren är betydligt mera vänligt sinnad så jag i lugn och ro kan hoppa från badstegen eftersom jag blivit höjdrädd efter det otäcka äventyret. Vi anpassade oss snabbt i den gynnsamma miljön och gjorde inga besvärliga saker annat än att värma oss i det behagligt tempererade vattnet samt att andaktsfullt titta på de dramatiskt vackra solnedgångarna. Skådespelet är kort, det blir becksvart på några tiotals minuter, och inträffar redan strax efter klockan sex vid den här årstiden. Det känns lite snopet för oss nordbor som är vana vid långa sena ljusa sommarkvällar hemma.

När vi vilat ut och på nytt blivit sugna på nya upplevelser drog vi upp ankaret försiktigt för att inte skada några fiskar eller vackra koraller och seglade över det lilla sundet till grannön Carriacou vilken liksom Sandy Island tillhör Grenada. Man slipper därför krånglet med tull och gränspolis.
Huvudstaden, för övrigt den enda på ön, heter Hillsborough och består av ett fåtal hus och enkla affärer längs huvudgatan som passande nog heter Main Street.
Efter att ha ankrat på ett betryggande sätt simmade vi in och tog en spatsertur längs denna gata. Döm om vår förvåning när vi i ett av butikernas skyltfönster fick syn på vår egen båt.
Naturligtvis blev jag konfunderad så medfött vetgirig gick jag runt till butikens baksida och fick där förklaringen. Ägaren hade inte brytt sig om att underhålla den sida av fastigheten som vetter mot sjön då inga kunder normalt kommer från det hållet utan låtit naturen ha sin gång. Det var alltså bara en vägg mot gatan. Hela huset var borta bakom på sjösidan. Som en kuliss i Hollywood.
När vi nått fram till utkanten av stan och pustade ut på en bänk kom det fram en liten parvel som undrade om vi kom från Danmark.

Han berättade ivrigt att hans far, Hans-Christian Josephsen, kom från Aerösköbing strax söder om Svendborgsund och sydväst om Langeland. Hela hans släkt var sjöfarare sen generationer tillbaka och hans far kallades Flaske-Peter eftersom han var en hejare på att bygga flaskskepp. Till och med korset på hans grav har flaskskepp vackert inmurade och i Aerösköbing finns ett litet museum med många av hans fina byggen.

Han hade rott hela vägen ut genom Limfjorden, över Atlanten och utmattad strandat på öns östsida under senare delen av femtiotalet i en gammal livbåt, döpt till "Svendborg", som nu låg upplagd ovanpå flaket på hans  numera uttjänta och  skrotade lastbil som stod parkerad i trädgården bak deras lilla hemtrevliga men illa underhållna hus.

Många av husen runt om i grannskapet är dock väldigt fina och välskötta som det här.

Hans-Christian, av infödingarna kallad Swampy Jo, hade funnit sig väl tillrätta med tillvaron på ön , skaffat en fin engelsk öppen Land Rover som nu sett sina bästa dagar

och gift sig med hövdingens yngsta dotter Ella som idag fortfarande är ung och driver stans enda bosättningsaffär med sina egna döttrar..

Själv driver H-C en av de finare världshusen på ön vilket han av säkerhetsskäl pålat upp på betryggande avstånd från marken då det tidvis kan bli väldigt blött runt huset.

På gensyn...

Första öarna

Som alla läsare säkert förstår är det glest mellan näten här. Speciellt om man ligger för ankar vilket vi oftast gör. Det är även glest mellan marinorna som i den mån de existerar är svindyra och inte speciellt trevliga. Varmt och innestängt varför vi hellre ligger i passadvindarna i någon av de många paradisvikar som finns utspridda med lagom mellanrum. Därför blir det inte så mycket bloggande framöver men här kommer i alla fall ett urval bokstäver med några bilder till.

Sent en eftermiddag efter nästan tjugofyra dygn fick vi land i sikte. Det var Tobago, en liten systerö till Trinidad. Jubel ombord såklart även om mörkret lade sig strax efter och vi bara skulle segla förbi för att fortsätta till Trinidad. Dagen innan hade vi fått vår första regnskur med tillhörande stormby. Ovädret kom utan förvarning och var över oss innan vi hann göra så mycket. Vi hade redan både stor och genua revade och det kom akterifrån så det blev inte så dramatiskt. Det var skönt att få båten och oss själva avsaltade. Saltet är ett otyg som binder fukt och ställer till det. Till och med rostfria detaljer blir bruna och måste jämt putsas.

Natten blev lång som alltid när man närmar sig målet. Vi gick sakta för maskin sista biten för att invänta gryningen och att tull och immigrationskontoret skulle öppna i Chaguaramas.

Att marken tycks gunga lite då man varit till sjöss ett tag vet väl alla, men att det skulle vara riktigt hög sjö på land måste man uppleva för att tro på. Kajen rullade och satte så vi nästan föll omkull. Folk tittade undrande där vi raglade. Vi var faktiskt tvungna att lägga oss på knä och titta över kanten för att konstatera att det inte var någon flytbrygga vi gick på utan solid fast betong.

Utrustad med pass, shorts och keps blev jag omedelbart avvisad från inklareringskontoret. Man måste ha tröja med ärm också. Ordning och reda hos herrarna som själva satt i  vita oklanderliga uniformer med massa guld på axlarna. Väl tillbaka och påklädd blev jag åter avvisad då hela besättningen skulle vara med. Tredje gången gick det bra. Någon överdriven vänlighet förekommer inte på sådana där ställen häröver och det är trots allt lätt att förstå att man är trött på att, säkert för en skitlön, dagarna i ända sitta och stämpla papper åt alla båtluffare som väller in och ut ur hamnarna.

Vi fick plats på Crews Inn, en modern och välskött marina med eget fyrtorn, hotell, pool och restaurang. Det tog några sköna dygn att färska av sig i bassängen och komma i form. Avsikten med besöket på Trinidad var att kolla varven efter en bra plats att lägga upp båten på under orkansäsongen. Chaguaramas är en av de bästa platserna för underhåll, reparationer och uppläggning i hela Västindien. Det ligger utanför orkanstråken men är tyvärr väldigt fuktigt och hett och allting möglar om man inte har båten luftkonditionerad. Nästa ö norröver är Grenada där det är betydligt torrare och mera vind samt mindre kriminalitet. På Trinidad är det direkt farligt att lämna de bevakade marinorna ensam, särskilt på kvällen. Pålitlig taxi är ett måste. Risken för orkaner ökar ju längre norrut man kommer och Grenada drabbades av Ivan för sex år sedan. Över tvåhundra upplagda båtar sopades undan i en ända röra den gången.

Jönsson hade flygbiljett hem från Grenada så vi gick snart till sjöss igen och seglade över på ett knappt dygn. Vi blev varnade för pirater från Venezuela som nyligen överfallit och plundrat båtar på vägen över. Skjutglada herrar med snabba båtar. Ett engelskt par fick sin båt full av kulhål men piraterna fick ge upp då paret sköt tillbaka med nödraketer. Piraterna har däcket fullt med stora bensindunkar för att kunna gå de långa sträckorna med stora törstiga utombordare och man kan förstå att nödraketer visslande runt öronen skapar en viss nervositet på grund av bensinångorna. En annan båt blev bordad, besättningen fick påsar över huvudena och man länsade båten på precis allt och slog sönder det man inte fick med sig av den fast monterade utrustningen. Däribland radioutrustningen. Själv klarade vi oss över, dock inte utan obehag.

I St George, huvudstad på Grenade, hittade vi en alldeles ny fin marina och klarerade in. Denna gången utan besvär då jag för säkerhets skull hade klätt upp mig ordentligt.

Jönsson skulle så småningom ta sig till en av öns två flygplatser. Den flygplats vid Greenville som stod på biljetten visade sig vara stängd sen mitten på åttiotalet och omgjord till gokartbana. Flygbolaget som skulle frakta Jönsson första sträckan till New York, Air Jamaica, hade upphört att flyga för  några veckor sedan. Jönsson blev nervös och var knappt kontaktbar förrän vi ordnat en ny biljett, nu med Brittish Airways som slumpade ut överblivna affärsklassbiljetter direkt till London.

Det blev tomt efter Jönsson som både varit ett trevligt sällskap och stor hjälp åt oss under överseglingen, Vi sörjde i tre dagar innan vi blev handlingskraftiga nog att segla ner och ankra i en liten vik, Prickley Bay, på sydkusten för att kolla upp ett rekommenderat varv för uppläggningen.

En månads segling bland Grenadinerna, ökedjan norr om Grenada, väntar sedan innan vi tar sommarsemester i Europa och låter orkanerna rasa ut här innan vi återvänder och seglar vidare. Just nu ligger vi på Carriacou, en liten ö strax norr om Grenada.

Till helgen tänker vi lägga oss vid Sandy Island, en ännu mindre ö här intill, för att bada och dyka. Själv var jag på ön för snart tjugo år sen då vi var ett gäng arbetskamrater som hyrt en Swan 65:a två veckor och seglade runt bland öarna här.

 Jodå, vattnet är turkost, 30 grader och sanden vit