An Apple a Day or a Day in the Apple

Hur gör man New York, the Big Apple, på en dag? Det kan verka omöjligt men det fungerade hyfsat bra och så här i efterhand känns det som om vi har bra grepp om den trevliga staden.

New York har tre flygplatser, Newark, JF Kennedy och La Guardia. Avstånden in till city är ungefär desamma och det går snabbt och smidigt med tåg. För vår del från Newark till Penn Station på Manhattan.

Vi hade bokat ett hyfsat bra hotell i förväg och valt att bo alldeles intill en hög stolpe på vilken man placerat en staty av vår kollega Cristoffer Columbus vid Central Parks sydvästra hörn.

Christopher Columbus 

The Empire Hotel 

Granne med Baletten vid Lincoln center

Efter en rask stärkande promenad, vars en smörgås och en uppiggande tupplur under fem minuter på den lilla visaren, tog vi metron ner till Soho där vi åt middag på Balthazar. En annorlunda, bejakande, trevligt stökig restaurang med alla möjliga sorters både vanliga och ovanliga människor. Dessutom god mat och fantastiskt uppmärksam och trevlig personal. Döm om vår häpna förvåning då vi hamnade vid samma bord som goda vänner samt till på köpet blev bjudna på middagen. Mycket trevligt!

Restaurang Balthazar, namne med en av de tre vise männen

Dagen efter schasade Redaren upp mig klockan två på eftermiddagen, visserligen europeisk tid, och vi vaknade långsamt till livs nere på Starbucks Cafe vid hörnet av 63:e gatan och Broadway. Precis som i alla filmer så och i verkligheten pyser det ånga ur gatorna nästan överallt i New York.

Solen sken, men kylan bet oss i kinderna, när vi vandrade genom Central Park och smälte frukosten. Vackert var det och en känsla man inte får i någon annan storstad infann sig osökt. Vi höll varandra i hand och var lika kära som vanligt.

I parken finns ett litet runt tegelhus med en karusell inuti och jag drabbades ohjälpligt av ett nästintill ohanterbart begär att få galoppera runt på någon av de vackra hästarna men Redaren ansåg det mindre passande så det fick bero.

När vi var nöjda med den gigantiska parken spatserade vi med spänstiga steg söderut på Manhattan längs femte Avenyn och beskådade i tur och ordning;

På femte avenyn ligger

Donald Trumps kåk

Coca-Colas New York kontor

Hennes och Mauritz

Svenska Kyrkan

Skridskobanan vid Rockefeller Center

Chrysler Building

Grand Central Station

Empire State Building

Utsikt från 186:e våningen

Ground Zero där World Trade Center en gång stod

De två tidigare gånger jag varit i New York, en gång på sjuttiotalet och en på nittiotalet, fanns tvillingtornen fortfarande kvar. Det kändes overkligt nu när tankarna sökte sig till stunden jag stod uppe på översta våningen och blickade ut över staden ovetande om katastrofen som skulle radera bort byggnaderna fullständigt.

Ellis Island med Frihetsgudinnan

Bloomingdales flotta varuhus

Inne på Blomingdales stod denna vackra Harley Davidsson, en ”Knucklehead” från fyrtiotalet, och osade välluktande smörjolja mitt inne bland parfymeriernas kvalmiga odörer. För att distrahera Redaren fick hon en intressant föreläsning om de olika HD:modellernas motorer genom förra seklet. Flathead, Knucklehead, Panhead, Shovelhead, Evolution och Twincam. Som gammal HD-knutte är jag genuint insatt i ämnet.

Knucklehead på Bloomingdales

Efter en intensiv dag, full av häftiga intryck, hittade vi en liten charmig italiensk restaurang med två vedeldade pizzaugnar där vi åt riktigt tunna och goda pizzor innan vid drog oss tillbaka till hotellet där vi tog en tupplur före kvällens teaterbesök på Broadway vid Times Square.

Times Square, Broadway

Tänkte på hur fantastiskt det är att kunna sitta hemma i Europa, trådlöst uppkopplad, och beställa biljetter för att dagen efter stå i New York på The Minskoff Theatre och få biljetterna i ett litet kuvert av en bugande vaktmästare

The Lion King, en upplevelse av rang

Kvällen avrundade vi på hotell Marriots snurrande "rooftop", Times Square,  med bakelser och läsk till det facila priset av nästan sexhundra kronor. Man fick dock äta så många bakelser man ville, vilket jag gjorde, ivrigt påhejad av Redaren som är mycket ekonomisk. I USA gör man precis som man själv vill.

Vi konstaterade att det var på tok för kallt i New York, minus åtta grader, när vi vandrade hem i natten så vi beslöt, som planerat, att ta flyget vidare till Costa Rica nästa dag. Costa Rica ligger mellan Panama och Nicaragua i mellanamerika och har specialicerat sig på eko-tourism. Vi skulle gärna stannat längre i Äpplet...

Upplevelser, bästa valutan i Jordgubbslandet!

Columbi ägg

Columbi ägg är en parabel som visar att ett problem som kan ses som omöjligt innan man vet lösningen kan ses som trivialt när lösningen är känd.

Mitt problem har varit att jag inte för mitt liv kunnat förstå varför man slår mindre vatten i en automatisk äggkokare ju fler ägg man kokar samtidigt.

Vi kan börja med att en äggkokare är ett energisnålare alternativ än en kastrull med vatten utan lock. Dessutom behöver man inte bry sig om tiden, bara fylla på rätt mängd vatten i förhållande till antal ägg och vilken konsistens som önskas. När äggen är färdiga piper äggklockan energiskt.

Ju hårdare man önskar äggen, ju mer vatten i apparaten. Så långt fullt förståeligt men ju fler ägg, desto mindre vatten. Varför?

Efter att ha sökt långt in i det minne jag har tillgängligt idag poppade gamla fysiklektioner fram och hjälpte till att få mig att förstå hur det hela fungerar.

Först mäter man upp rätt mängd vatten, slår det i kokaren på värmeplattan i dess botten, placerar tänkt antal ägg i hållaren, sätter på locket samt slår till strömbrytaren.

Vattnet på bottenplattan värms nu snabbt upp genom att ta upp den friktionsvärme som uppstår när spänningen från någon avlägsen generator driver fram en ström genom motståndet i värmeplattan. När temperaturen stigit till hundra grader börjar vattnet koka och temperaturen stannar på hundra grader så länge det finns vatten kvar. Anledningen att temperaturen inte stiger mer är att all värme åtgår till att förånga vattnet. Vatten kan inte bli varmare än hundra grader under atmosfärstrycket vid havsytan till skillnad mot en tryckkokare där vattnet blir över hundra grader. På Mount Everests topp är trycket lägre och där kokar vattnet under hundra grader. Däremot kan ångan överhettas och bli mycket varmare. När vattenångan kondenserar avges ångans värmeinnehåll till omgivningen. En viss del av ångan pyser ut genom hålen i toppen av huven och kyls av rummets kalla luft, kondenserar och avger fuktig värme till frukostatmosfären. Den del av ångan som inte pyser ut kondenserar på äggens yta och avger värme till äggets skal vilken sprider sig till innehållet som koagulerar. En del kondenserar på lockets insida och värmer upp detta så man bränner sig om fingrarna om man tar på det av misstag. Kondensatet från ägg och huv rinner ner på värmeplattan och förångas återigen och så fortgår äggkokningscykeln tills allt vatten kokat bort och ångan pyst ut genom topphålen. Temperaturen stiger då över hundra grader på kokplattans yta och en tentakel (temperatursensor) från äggklockan känner av detta och klockan varsegör att äggen är klara.

Alltså ju fler äggen är, ju större yta har ångan att kondensera på och för att då hålla tiden konstant med fler ägg på gång måste man minska vattenmängden för att den skall hinna förångas och pysa ut i tid.
Det handlar alltså om att hålla uppvärmningstiden konstant oavsett antalet ägg i kokaren.

Kan ju vara bra att veta även om det kanske finns viktigare utsläpp att begränsa i dessa tider med misslyckade klimatmöten...

Rätta mig gärna om mina teorier är fel, i annat fall fortsätter jag att äta ägg övertygad om att jag tillagat dem med rätt sorts fysik.

Om det är någon läsare som saknar intresse för automatisk äggkokning går det ju alltid bra att gå tillbaka till inläggets början, byta till något mera intressant inlägg och glömma bort det hela.

För övrigt anser jag att Ägg skall kryddas med Kalles kaviar!

Vinterhälsning

Ett varmt tack till alla läsare för det år som gått. Antalet träffar är nu uppe i över fantastiska trettiotusen och det gör det naturligtvis extra roligt att få dela med sig av våra upplevelser när intresset är så stort.

Jul och nyår firar vi i Sverige och har haft turen att få uppleva en vit jul i sydsverige vilket ju inte hör till vanligheterna.  Efter en skön höst i Sydeuropa , har vi sakta mognat för att dra vidare västerut över Atlanten i början av nästa år om allt går som tänkt. Planerna är att temporärt utöka besättningen med en man för att minska arbetsbelastningen och höja säkerheten.

Ett annat äventyr har dock kommit emellan precis efter nyår, men mer om detta i kommande nya spännande inlägg. Tills dess ber vi båda att få önska en riktigt

God Fortsättning på Julen!

Eberts flaska

Då jag tappat intresset för vanliga flaskor tänker jag istället berätta om en ovanlig flaska. Eberts flaska, vilken till skillnad från vanliga flaskor inte innehåller vätska man dricker, utan vanlig luft man andas in. Ettusentvåhundra liter oöppnad. Flaskan är dock bara på fyra liter men om man komprimerar luften trehundra gånger atmosfärstrycket blir det så mycket. Med andra ord en dykflaska, inte vilken som helst, utan Eberts.

Ebert och hans brorsa drev i sina krafts dagar ett lukrativt Malmöbaserat rederi som hette Rederi AB Nordö, numera Nordö Link i annan ägo med ny personal, och tjänade en förfärlig massa pengar på sin verksamhet enligt envisa rykten.

Det var på sjuttiotalet. Själv hade jag klarat av studierna på Sjöbefälskolan i Malmö och då det var stor befälsbrist avancerade jag snabbt och utan större ansträngning till maskinchef på rederiets RO-RO fartyg.

Förutom min examen från sjöbefäl hade jag skaffat mig ett nordiskt sportdykarcertifikat och med dessa två meriter plus min tjänsteställning i bagaget, vilken gav mig befogenhet att göra inköp till fartygen, beställde jag på eget bevåg en dykflaska med tillbehör från AGA. Den var dyr och kostade på den tiden över femtusen kronor.
Personligen såg jag oanade möjligheter att med mina färdigheter gagna rederiet och samtidigt tillfredsställa mina egna begär att utforska vad som fanns under ytan i den marina miljön.
Ebert fick naturligtvis vetskap om tilltaget men delade inte alls min entusiasm utan det blev ett herrans rabalder med krav på att kostnaden skulle dras på lönen.
Så blev det nu inte då vi en mörk kväll just lastat drygt hundra långtradare i Volos, Grekland, och precis avslutat vår bränslebunkring samt var färdiga för avgång. Bunkerbåten fastnade emellertid i en av stålluckorna på fartygssidan, där man anslöt slangarna, och slet av luckans gångjärn. Luckan försvann i hamnens mörka djupa vatten och vi hade nu ett stort öppet hål i fartygssidan. Att ge sig till sjöss var uteslutet av säkerhetsskäl. Precis som Estonia hade vi stora öppna bildäck utan vattentäta skott. Skepparen var förtvivlad då han insåg att ett hundratal lastbilschaufförer, vilka hade bråttom till nästa hamn för att köra vidare, inte skulle bli att leka med.
Eberts flaska kom fram och med en vattentät ficklampa hoppade jag i hamnen och lyckades hitta och kroka fast luckan nere i mörkret på den dyiga bottnen. Vi fick den på plats och säkrad med taljor och block så vi kunde avgå obetydligt försenade.
Ebert ändrade omedelbart inställning och beslöt på stående fot att alla båtarna från och med nu även skulle ha dykflaskor i det ordinarie sortimentet av flaskor.
Flaskan har sedan förföljt mig hela livet. Nästa tillfälle jag satte i mig innehållet var när vi något år senare låg på redden nere i Lagos, Nigeria, och väntade på att få gå till kaj och lossa. På den tiden rådde kaos i hamnen, vilket det förmodligen fortfarande gör, och över trehundra båtar låg på redden och väntade. En kväll kom det en grekisk styckegodsbåt kryssande inne i trängseln bland alla ankarliggare för att göra oss sällskap. Många vakthavande styrmän på fartygsbryggorna hade som vanligt livlig konversation på VHF-radions kanal 16 när en i etern kallade upp greken; "Welcome Captain, this is Mickey Mouse". Ögonblicket precis innan hade greken kolliderat med ett ankrat fartyg och det tog så illa att de började sjunka. Skepparen började gasta på VHF:en, ivrigt påhejad av Mickey Mouse, och till slut brast det för greken som i falsett ropade;"SHUT OFF, KEEP CHANEL 16 FREE, THIS EMERGENCY, WE ARE SINKING, WE ARE SINKING!!!" Mikey svarade lugnt; "Good bye Captain, sink well!".
Sjönk gjorde man så småningom men dock bara till hälften då man satte full fart i maskin och körde upp sitt fartyg på närmsta grund. Dagen efter stod det övergivet och delvis under vatten. Själv hade vi också en handlingskraftig kapten som genast bemannade en av våra livbåtar och vi plundrade omgående vraket på allt av värde. Även jag hängde på och med hjälp av Eberts flaska, som åter kom väl till pass, fick jag med mig maskintelegrafen från det vattenfyllda maskinrummet. Det sista jag gjorde var att sno en av kopparlanternorna vilken nu sitter i masttoppen som ankarlanterna på vår egen båt.

Historien kunde slutat här, men så icke, utan många år senare fick jag till min stora förvåning samma flaska i present av en gammal Nordöskeppare som räddat den då rederiet såldes.

Jag hade nu lämnat yrkeslivet i maskin till sjöss och i stället blivit kapten till väders. En av mina kollegor där, Quack-Quack Bengtsson, (se tidigare inlägg; Sista natten med gänget) visade sig

även vara nordisk sportdykare och en dag kom vi överens om att ge dåvarande chefspiloten "Phille" en rejäl blåsning. Eberts flaska var full och väntade på nya äventyr.

"Phille" hade just avslutat sitt livsverk och implementerat ett mastodontreglemente för oss piloter som hette "Standard Operating Procedures - SOP". Ett exemplar av SOP:en plastades in och vi dök ner på ett gammalt vrak som heter m/s Johannes och ligger på botten utanför Råå i Helsingborg där vi gömde manualen väl inplastad lite halvsynligt på ena bryggvingen. "Phille" som också var dykare bjöds in på dyktur dagen efter och hittade sin egen manual nere i djupet...

Liksom alla andra båtar med motor och propeller har s/y Liberator en tätning på propelleraxeln för att sjövattnet inte skall läcka in.

Trots detta upptäckte Redaren häromdagen att sjövattnet visst läckte in och passade på att tvätta fötterna.

Inte med någon större kapacitet men tillräckligt mycket för att vi skulle sjunka om vi inte länspumpade regelbundet eller gjorde något åt det. Följaktligen tog jag bussen upp till Las Palmas och hittade en agent för Volvo Penta som råkade ha exakt rätt tätningshylsa i sitt reservdelslager.

Vi diskuterade huruvida det var möjligt att byta den utan att gå till ett varv och lyfta upp båten vilket är ganska kostsamt. Totalt omöjligt enligt samtlig församlad skadeglad lokal expertis som intresserat sig för en utbölings problem. Båten skulle ta in så mycket vatten genom axelhylsan att den riskerade att sjunka om jag tog bort den gamla tätningen när båten låg i sjön. Vattentrycket skulle dessutom göra det omöjligt att få dit den nya.
Nåväl, en gammal chief har sina egna idéer så väl ombord kom Eberts flaska åter fram ur gömmorna och jag hoppade i havet med en plastpåse, en bit flagglina och två buntband av plast. Simmade ner och virade flagglinan om propelleraxeln, tryckte in den i spalten mellan axel och hylsa, samt fick plastpåsen runt utanpå och tätade paketet med buntband om både hylsa och axel. Så var det tätt och axeltätningen kunde bytas i lugn och ro.
Just som jag svurit färdigt över drivknutens besvärliga konklämkoppling och fått axeln kopplad och fri från läckage gastade Redaren från akterdäck att hennes solglasögon gått över bord. En enkel match att bärga dem då det fanns luft kvar i Eberts flaska och det inte var mer än knappt tio meter till botten.

När glasögonen var återbördade och putsade berättade jag historien om flaskan och fick till min häpnad höra att Redaren var personligen bekant med Ebert, som ju också varit redare, och hans hustru. Ebert var ubåtskapten innan han blev redare och bör nu vara i hundraårsåldern och säkert lika tuff som i sin krafts dagar. En av Nordös båtar, m/s Zenobia, kantrade och sjönk senare, för övrigt 1980, utanför Larnaca på Cypern.

Tjugo år senare reste jag dit och dök ner och skar av en bit av heltäckningsmattan i min gamla hytt på fyrtio meters djup, men det är en annan historia.

Man slutar aldrig att förundras...

Höst

Det har blivit höst härnere nu. Dagarna är markant mycket kortare och temperaturen sjunker under tjugo grader på nätterna. Man blir fort bortskämd och upplever det nästan som kallt. Men det är fortfarande minst 22°C i vattnet och dagarna är som under bästa svenska högsommar.

Det är högsäsong för turismen och priserna har gått upp märkbart. Det är inte som förr att det var dyrt hemma och billigt på Kanarieöarna utan tvärtom med nästan allt. Undantag är bensin och diesel som bara kostar runt sex, sju kronor litern. Att hyra bil är också billigt. En liten bil kostar trehundra kronor plus bensin per dygn så vi hyr därför bil och tittar oss omkring ganska ofta.
Det finns en enda biluthyrningsfirma i Mogan. Man får inte hyra bil där under helgerna eftersom man har stängt och inte lämnar ut nycklarna om man vill hyra t.ex. endast lördag och söndag.
Däremot går det bra att hyra fredag för ett dygn och lämna nycklarna på måndag förmiddag och därför ha bil gratis hela helgen istället. Angenämt ställe att vara kund på och i fortsättningen kommer vi alltid att hyra bil på fredag eftermiddag för ett dygn. Likaså fick jag besked att man inte hyrde ut scootrar då man inte hade någonstans att parkera dem. Lokalen är stor som en ordinär mc-butik med endast ett skrivbord i mitten och stora dubbeldörrar på vid gavel direkt mot gatan. Väggarna fulldekorerade med bilder på Ferraribilar. Vad jag sett har man bara ett par småbilar att hyra ut. Vi får samma Renault Clio som gått sjuttontusen mil varje gång. Hur verksamheten går ihop är en gåta...
Lördagens utflykt gick runt precis hela ön med nordvästsidan som huvudmål. Kusten där är karg och vägarna slingrar sig hela vägen upp mot norr längs branta bergssidor med vidunderlig utsikt.

På östsidan går en stor motorväg hela vägen från Las Palmas ner till Puerto Rico. IKEA ligger strax söder om Las Palmas och dragningskraften därifrån går inte att undvika varför vi kom hem med både ny salongsmatta och svensk mat. Fullt i kassaköerna precis som på alla andra IKEA-ställen. Upplägget är identiskt och man skulle kunna gå med förbundna ögon utan att missa något.

På en del ställen är det mesta förbjudet... men bilkörning verkade vara tillåtet.

Under söndagen åkte vi, med gratis hyrbil, till Firgaz uppe i norr. En mycket gammal by med friskt källvatten från bergen. Precis som Ramlösa är det naturligt lätt kolsyrat och mycket gott.

Källan rinner rakt genom centrum och man har dekorerat väldigt vackert med mosaik och trappavsatser.

De gamla ursprungliga vattenkanalerna från femtonhundratalet finns också bevarade. Då användes rännan i staden för handtvätt.

 

På tal om vatten rekommenderar livsmedelsverket att salthalten i dricksvatten inte bör överstiga 140 ppm NaCl (salt). Vattnet vi bunkrar från kajen håller ca 600 ppm och är alltså inte lämpligt att dricka. Vanligt köpevatten i stordunkar håller ca 160 ppm och källvattnet 45 ppm. Vatten är en bristvara och man måste avsalta havsvatten för dyra pengar varför vi får betala ca trettio kronor per kubikmeter för kajvattnet. Som välutrustade långseglare har vi givetvis en salinometer ombord med vilken man mäter just salthalten. Främst för att vi också gör vårt eget dricksvatten av havsvatten med en "watermaker", när vi är till sjöss längre sträckor, vilken pressar saltvattnet genom ett mycket fint membran under högt tryck och bara släpper genom rent vatten och silar bort saltjonerna.

Vi fortsatte upp i bergen på norra sidan av ön och blev positivt överraskade över hur grönt och frodigt det är jämfört med resten av ön. Nästan lika fint som på Madeira.

Häromdagen fick vi en inbjudan till en träff där alla svenskbåtarnas besättningar samlades på en liten restaurang uppe i byn. Tio svenska båtar ligger här för närvarande och alla höll var sitt lilla anförande om hur man tagit sig hit och vilka planer som gäller. En båt ligger här som sommarstuga inredd med nytt IKEA-kök och ägarna har aldrig lämnat hamnen utan köpte båten på plats för snart tio år sen. En annan har varit i Grekland, över till Västindien, hem till Sverige och hit igen och ligger här bara för klimatets skull på obestämd tid. Två båtar är på väg till Brasilien och en kommer just från Shetlandsöarna och skall vidare utan att veta vart än. Resten skall vidare till Västindien och öarna där. Utmärkande är att ingen är på väg norrut eller har planer på att gå hem. Själv njuter jag av livet som friherre ihop med Redaren och mäter tiden i hängmattan i skäggmillimeter. När skägget delat sig över hängmattan och börjar sopa däck är det dags att fatta nytt beslut om vidare äventyr.

Om två veckor åker vi i alla fall till fastlandet för att fira jul och svalka oss lite. Resebreven här blir av naturliga själ inte så många nu när vi ligger still, men misströsta inte, det kommer mycket mer när resan fortsätter mot nya äventyr så småningom. Under tiden kan den som har tråkigt, och inget annat för sig, med fördel repetera gamla inlägg. I min förra blog (klicka här intill: "I huvudet på en sjöman") finns förslagsvis drygt hundra inlägg att njuta av så länge.

Skäggstatus: 12 millimeter...