Vardag på Rederi AB Somensaga

När den värsta euforin över att ha blivit befriade från livet som trälar lagt sig infinner sig vardagen ofrånkomligt vilken till viss del även för långseglare består av otrevligheter som bestämda arbetstider.

Till sjöss går vi vakt och har provat oss fram till en dygnsrytm som passar en liten besättning om två som här ombord. Vi har delat upp natten i tretimmarspass och dagen i sextimmars. Även om det är hårt att purras ut tolv eller tre på natten så går passen nattetid ganska fort och man tar igen sömnen på dagens långa frivakt.

I hamn passar vi på att arbeta med underhåll och vanliga vardagssysslor när vädret är lite mindre bra. Tursamt nog är det oftast väldigt bra och njutbart.
Dykflaskorna skall laddas vilket är en av arbetsuppgifterna och fungerar fint med kompressorn som har sin plats i maskinrummet och kan dras ut på en plattform monterad på rullskenor. Först var det tänkt att stuva den på samma plats ovanför motorn och sedan lyfta upp den på däck vid dykställena men insåg att det skulle bli ett förfärligt trixande. Tungt, trångt och besvärligt varför jag vid monteringen gjorde placeringen permanent i maskinrummet. Dessutom hade man fått göra kapell för att skydda den mot saltvattenstänk de tider den hade kommit att stå på däck. Nu är ljuddämparen försedd med en böjlig isolerad avgasslang vilken man kopplar på ljuddämparen och drar upp i det fria på ena sidan av båten.

Viktigt är att dra upp luftintaget på andra sidan så man inte får in giftiga avgaser i dykluften. Vore förargligt att drunkna nu när allting blivit så bra.

Dykningen är inte bara nöje utan utrustningen kommer bra till pass för diverse undervattensarbeten.
Just idag var jag nere och borstade rent propellern som inte är målad med växtskyddsfärg och därför snabbt blir hemfrist åt en massa marina djur och växter. Den mister snabbt sin effektivitet om man inte håller den ren. Anoderna, som håller korrosion borta från propeller, axel, bottenventiler och roderbeslag, måste kollas regelbundet och bytas vid behov. Man tar verktyg och reservdelar med sig ner i en vattenfylld hink och sen är arbetet, med lite vattenvana, inte svårare att utföra än då båten står på torra land.
Det blir kutym att kolla av båtgrannarna samtidigt och idag kom befälhavaren på s/y Ouhm i förtroende och berättade att han hade tappat två matknivar då han var beordrad att diska efter maten och inte vågat erkänna fadäsen ombord utan bad mig rädda honom och ta upp dem.
Svenskbåten s/y Bonnie från Stockholm hade kolliderat med något okänt undervattenshinder mitt ute på Biscaya så jag hjälpte till med en noggrann besiktning, dock utan att hitta några skador eller skrapmärken. Kanske var det en val som låg och sov i vattenytan. Är, vad man hör, inte speciellt ovanligt.

Båten tvärsöver firade att det var måndag idag och att de av princip inte arbetar på måndagar längre. Vokalisten satt bekvämt uppflugen i masten på styrbord vantspridare. Det kändes medryckande varför vi också beslöt oss för att göra måndagar arbetsfria från och med nu. I alla fall i hamn.

Vi surrade därför simfenor, snorklar och cyklopögon på våra små behändiga hopfällbara cyklar

och trampade iväg till öns sydvästra udde för att njuta av både motion och behagliga bad.

Vi hittade en liten trevlig vik med både sandstrand och små laguner längs berget vilka bjöd på fantastisk snorkling.

Det fanns fullt av prång och grottor och på ett ställe dök jag ner och in genom en trång passage som mynnade upp i en helt annan liten lagun med blått vatten vilket var fullt av små färgglada fiskar.

Inte riktigt lika fint som i Karibien men nära nog. Den vita korallsanden och palmerna på stranden saknas ännu.
Man firade något i öns lilla by, Vila Baleira, och gator och torg var blomsterprydda. Infödingar och långväga besökare flanerade runt i prakten och njöt av blomprakten och dofterna.

'
När vi luktat klart och solen började gå ner cyklade vi bort till den lilla skyddade hamnen på sydkusten.

En ny gästande franskflaggad långseglare anlände precis efter det vi kommit ombord. En ganska ovanlig kutterliknande träbåt med långt peke och gaffelrigg. Säkert med minst 60-70 år på nacken.

Det susade i palmkronorna längs kajen, vi var trötta efter den aktiva dagen och somnade därför ganska tidig. Gott som alltid då vi ligger tryggt förtöjda i en trevlig skyddad hamn.

Ännu en måndag

N 33° 05’, W 016° 18’

(Karta-klicka här)

Jaha, nu kan den ju undra över rubriken, som inte själv är berest navigatör. Trettiotre grader nordlig latitud befäster en position mätt från ekvatorn mot nordpolen och sexton grader västlig longitud mätt från Greenwichmeridianen som utgör den internationella tidsreferensen (UTC). På andra sidan, etthundraåttio grader ost eller väst ligger datumgränsen där man skenbart åker på en dag mer eller mindre i livet beroende på från vilket håll man korsar den tänkta linjen. På vägen dit har man ju antingen ställt fram eller satt tillbaka klockan i fas med tempot man förflyttat sig med och reder alltså ut kredit och debet där. Har man något att fira kan man på plats förslagsvis segla i sicksack ett helt dygn och fira samma sak ett otal gånger.

Portugisiska invandrarverket har små radiostyrda modellflygplan försedda med videokamera, vilka maskerats som insekter, med vilka de flyger runt och kontrollerar alla oidentifierade båtar i deras farvatten. Först trodde jag man skämtade när jag fick det berättat för oss men vi fick mycket riktig besök strax efter det vi åter gett oss ut på Atlanten.

Redaren blev naturligtvis oroligt och beordrade mig att göra i ordning ett svarsmeddelande att allt var väl ombord i form av en flaskpost vilken hon förväntansfullt skickade iväg. Själv satte jag gennakern och lade kursen nästan rakt västsydväst mot Ön Porto Santo strax norr om Madeira.

Vi fick över tre dygns härlig slör, mestadels med långa mjuka sjöar och jämn vind. Ett par regnskurar som fick vinden att öka på tvingade oss minska segel vid några tillfällen.

(Videosnutt)

I gryningen fjärde dagen dök ön upp med en nedgående fullmåne magiskt lysande över dess spetsiga bergstoppar samtidigt som solen gick upp i öster bak aktern på båten. Månen hann tyvärr gå i moln innan jag hann få fram kameran. Ett gäng delfiner välkomnade oss och lekte en bra stund runt fören samtidigt som de rullade runt och tittade tacksamt på oss där vi hängde över relingen och gjorde stora ögon. Tacksamt för att jag frikostigt delat med mig av all god mat Redaren lagat åt mig under överfarten genom att kräkas upp den. I sådana ögonblick känns livet som en stor ovärderlig gåva och man fylls av ödmjuk tacksamhet att få uppleva det så här. Lika fri som delfinerna.

Nedanstående bild borgar för sanningshalten i berättelsen och är publicerad enkom av den anledningen att en filur på ön Hven i Öresund enligt hörsägen uttryckt klara, men för det inte mindre oförskämda, misstankar om att jag sitter och trycker i en närbelägen dansk hamn och fabulerar hela resan. Så är alltså inte fallet som alla här, och just nu, kan se med egna ögon.

Som syns på plotterbilden grundar det upp rejält intill ön och sjön blev som vanlig då väldigt krabb och stökig men så snart vi kom intill land blev det kav lugnt och vi gjorde klart ombord för angöring. Vi har med tiden blivit samspelta och det går på rutin att förbereda tampar, förtöjningar, ta in segel, öppna mantågen etc.

Vi fann oss snabbt tillrätta i hamnen efter att ha klarerat in hos myndigheter och hamnkapten. Stämningen seglare emellan är markant annorlunda när man kommer ut till havs så här. Lite familjärare och hjälpsammare. En liten kul svensk båt låg alldeles för om oss på samma brygga. S/y Ouhm från Göteborg. Drygt sju meter lång och enligt paret ombord inspirerad av Sven Yrvinds (Lundin) liknande konstruktioner (Brisbåtarna).

Man hade seglat sista benet direkt från Irland och hit. Liten, lätt och billig liksom Brisbåtarna Sven gjort sina resor med. Hans mycket trevliga böcker finns med ombord i skeppsbiblioteket varav en är signerad av honom själv i samband med ett seglarsymposium i Stockholm där jag var och lyssnade på olika långseglare för ett par år sedan. Beundransvärt att leva två ombord på så begränsat utrymme under långa överfarter.
Hamnpiren är full av fantasifulla målningar gjorda av gästande båtars mer eller mindre konstnärliga besättningar.

Själv har vi bestämt oss för att handla färg och även vi sätta spår efter vårt besök här.

Första dagen gick åt att städa och tvätta ner båten, kapella förseglen, färska av allting som efter en Atlantsegling dryper av salt. Allt tågvirke som stuvas i däckskistorna måste ut och torkas för att inte mögla och lukta skunk. Sängkläder vädras, utrymmena under däck vaskas, vädras och snyggas till.
Vi börjar få sjöben nu och märker att vi återhämtar oss väldigt mycket snabbare än när vi i början av vår resa seglat över Nordsjön till Skottland. Då tog det flera dagar. Kocken på en liten trevlig restaurang, belägen direkt på stranden strax utanför öns enda lilla trevliga samhälle, grillade tre olika sorters fisk åt oss vilka vi nästan åt upp med ben och allt utsvultna som vi var.

Det hann bli mörkt innan vi cyklade hem och knöt oss i vår mysiga lilla akterhytt ombord. Det var svårt att somna då det slutat rulla och var alldeles tyst ombord. Vi var överens om att vi kände oss som riktiga långseglare nu.

Ja men, dom skulle ju till Medelhavet…?

Runt Cabo de Sao Vicente mot Lagos

Innan vi lämnade den lilla hamnen i Sines, där vi låg på svaj för ett av våra 25 kilos ankare, passade Redaren på att besöka byns bibliotek där man fick låna datorer med Internet uppkoppling helt fritt.

Själv hittade jag ett fotbollsspel utanför ett litet ölschapp en bit därifrån men ingen ville spela med en utböling

så jag passade på att titta på byns stora träd som såg ut som förväxt ananas.  Redaren mötte upp och väl ombord bjöd hon mig på en av hennes utmärkt goda middagar som hon brukar laga åt oss ombord.

Nöjda, mätta och belåtna gav vi oss iväg söderöver mot Portugals sydvästra hörn för att fortsätta till Lagos. Nu undrar säkert många, plus att namnet väcker egna äventyrliga minnen, vart hän det egentligen bar.
Nej vi tänkte inte gå till Nigerias huvudstad utan till ett mindre ställe på Portugals sydkust med samma namn.
Själv har jag vid ett flertal tillfällen tidigare i livet besökt Lagos i Nigeria. Det var på sjuttiotalet då jag seglade i handelsflottan och det nästintill rådde anarki i landet. Hamnen var så dåligt organiserad att det uppstod enorma väntetider och fartyg destinerade dit med last fick ligga långa tider för ankar på redden och vänta på att lossa sin last. Det fanns fartyg som legat över ett år och väntat.
Det var mest cementbåtar och vissa mindre nogräknade redare, till skillnad från min, skickade dit gamla uttjänta skorvar och passade på att ta ut stora skadestånd av Nigerianska staten för de långa väntetiderna.
Själv slapp vi vänta någon längre tid då vi hade krigsmateriel i lasten. Dock tillräckligt länge för att ha en tredygnsfest ombord med både fotbollsmatch och rundbanelopp med cykel i kaptens tillräckligt rymliga salong.
Ett tjugotal mörkhyade skönheter i tjugoårsåldern vilka överstyrman och gnisten (telegrafisten) varit inne o i en by på stranden och bjudit ombord, gnisten döpte den till ”Wellpapp City”, var med och livade upp stämningen dygnet runt mest hela tiden vi låg ankrade där. Vi hade spänt upp solsegel på övre däck, tillverkat grillar av kapade tomfat och dukat långbord. Musiker hade vi flera i besättningen. Stunder i livet man aldrig glömmer.
Det fanns även pirater längs kusten och en del mindre båtar råkade illa ut. Minns att vi hade vaktgång dygnet runt med tio kilos tryck på de grova brandslangarna. Tillräckligt för att spola rent från de mest morska pirater.
Tonåringar sprang runt på gator och hamnpirar med automatvapen och ofta sköt man i vattnet runt vår livbåt när vi åkte iland för att ha kul. Hotet innebar att vi varje gång då vi passerade hamninloppet måste lägga till och muta oss genom spärrelden med sprit och cigaretter. I tjugofemårsåldern, och med svenska blå ögon, brydde man sig inte så mycket utan såg det mest som ett spännande äventyr vilket det ju också var.

Vår nuvarande seglats var tänkt att bli en kort dagsegling med nattankring innan vi Rundade Cabo de Sao Vicente men vinden tilltog och sjön blev grov. Kusten erbjöd inga skyddade ankarvikar så vi beslöt att fortsätta och runda hörnet i mörker och ankra i lä av kapet.
Det var mycket grov sjö runt fyren, precis som hemma vid Kullaberg, och vinden fortsatte att friska i tvärt emot de prognoser vi tittat på.
Vi fick smyga oss in i en vik med radar, plotter och ekolod. Något skydd för vinden fick vi inte men ankaret höll.
Just som jag släckte av i maskin och tände ankarlanternan upptäckte Redaren en stor svart gummibåt, med tre gigantiska utombordare, som smög sig på oss med släckta lanternor. När jag tände vår strålkastare svarade de med blått roterande polisljus, släckte igen, och försvann i mörkret med vrålande motorer.
Ett dygn hade vi hårda vindar men utan sjö och det var dessutom behaglig temperatur så det gick ingen nöd på oss.
Andra morgonen var det kav lugnt så vi hissade upp ankaret och puttrade så sakta iväg de resterande femton sjömilen till Lagos.

Strax innan vi kom fram hittade vi en liten vacker badvik med de mest

fantastiska grottor i berget runt om, så jollen åkte i och det blev rundtur på tu man hand.

Grottorna vindlade långt in i berget men då dyningarna från havet rullade in var det ganska svårt att hålla jollen på behörigt avstånd från de vassa klipporna. Vackert och spännande var det dock.

En danskflaggad vackert klarlackad mahogny-Riva med stor brölande V8:a störde friden i den vackra miljön. Det stod ”Rock´n Rolla” i aktern på den.

När vi grottat och badat klart gick vi i kvällssolen för motor in till den stora moderna påkostade marinan med marmorfasad på kontoret. Det både såg ut att vara och var dyrt varför vi endast fyllde upp vatten och bränsletankarna varpå vi gick ut och ankrade på redden.
Vi skulle egentligen handlat mat också men då det kostade åttio kronor i timman att ligga vid ankomstpontonen tog vi istället jollen in senare under kvällen. Det var stora eldar på stranden och ett magnifikt fyrverkeri väckte oss just som vi somnat.
Väckte oss gjorde även en mycket otäck dyning som fick båten att rulla som ett nötskal. Vi höll på att bli galna då det knappt gick att hålla sig kvar i kojen och sjösjukan började smyga sig på. I gryningen gav vi upp och fortsatte österut längs kusten tills vi hittade en liten underbar stilla lagun i deltat av Rio Alvor.

Stället erbjöd underbara bad och då det var söndag fylldes stället snart med gästande båtar av alla slag. Tyvärr också med vrålande vattenskotrar och vattenskidbåtar.
Passade på att tvätta ner båten på utsidan och i vattenlinjen samtidigt som Redaren fixade till matsäck och packade ryggsäckarna med handdukar och vattenflaskor varpå vi tog jollen på en utflykt upp i floden till en liten trevlig by i vilken vi strövade runt och njöt av de olika omgivningarna.

Precis som hemma smyckar man rondellerna här, inte med hundar, utan med små vackra fiskesnipor.

Det luktar natur, rent och gott, från bergen i bakgrunden. Det är behagligt varmt i både luft och vatten och de ställen vi fått förmånen att besöka och uppleva i Portugal har överträffat våra förväntningar med råge. Ställen jag är övertygad om att man aldrig skulle hitta som vanlig turist.

Just som vi fått iväg det här inlägget på ett Internetfik kopplade Redaren mig i selen med en lina och tog mig på släp mot nya mål.

Vart hon tänker ta vägen har jag ingen aaaning om…

Runt Lissabon

Efter den trevliga lilla ön Berlenga gick vi in till Peniche, ett litet fiskeläge precis öster om på det portugisiska fastlandet, och övernattade vid kaj. Sent in och tidigt ut, utan att använda något, är ett ekonomiskt sätt att avverka de marinor man inte önskar spendera pengar på och stanna någon längre tid i.

Redaren, och i viss mån även jag själv, har fått sjöben och slipper kräkas i tid och otid. Njuter därför nu obehindrat av seglarlivet även till sjöss.

Det finns nästan alltid något vackert att titta på. Är det inte böljor och fiskar kommer det allt som oftast fram någon liten ö med en klippa på,

eller någon vacker klippvägg,

eller kanske några grottor att undra över. Om något göms i dem?

Dagen efter fortsatte vi mot Cascais som är en förort till Lissabon. Ett ganska lyxigt ställe med en svindyr marina varför vi beslöt oss för att ankra strax utanför i den lilla viken som ligger på första parkett framför byn.

Vinden friskade i till full storm strax innan vi rundade udden väster om inseglingen till Lissabon och vi hade som mest 63 knops vind, över 30 m/s i byarna, och loggade runt tio knop för bara en liten snibb av storseglet. Båda förseglen var helt inrullade. Som tur var hade vi vind och sjö med oss så det var ganska njutbart men samtidigt lite obehagligt då gippen låg hårfint nära hela tiden. Hann aldrig sätta någon preventer på bommen och var tvungen att på helspänn handstyra tills vi kom i lä bak udden.

Väl för ankar, på väg att hoppa i koj utmattade som vi var, kom polisen och körde bort oss då man skulle ha ett stort fyrverkeri i hamnen senare på natten. Det gick inte att ligga kvar alls utan vi skulle bort omedelbart trots att det var flera timmar kvar till spektaklet. Vi fick välja själv om vi ville fortsätta till Lissabon, ytterligare en timmas segling österut, eller gå in och spendera våra pengar i den dyra marinan. Det fick bli marinan.

I Portugal är man tvungen att klarera in båt och besättning vid varje ankomst trots att man färdas inom EU. Till och med om man redan gjort det i en annan av landets hamnar precis före. Pass, registreringsbevis, båtförsäkring, tillstånd för radioutrustningen etc.
Man tar uppgiften på största allvar men har hittills varit mycket artiga och trevliga mot oss så det känns inte särskilt besvärande. En av poliserna förklarade det hela med att man är oroade över alla båtflyktingar från Nordafrika som illegalt försöker segla in till Portugal och snabbt hoppa iland och gömma sig.

I hamnen låg den stora vita och vackra brittiska segelyachten Ellen. Flaggan var så stor att den hängde ner i vattnet.

Portugiserna försöker ofta härma de brittiska konstruktionerna men då man inte alltid brukar riktigt allvar händer det att man sätter bogsprötet på akterspegeln istället för framme i fören, samt gör gaffeln till storseglet alldeles för lång som på den här lilla kopian.

När vi efter en tid anpassat oss att ligga bland de stora lyxbåtarna fick vi storhetsvansinne och beslöt oss för att gå på restaurang och njuta av en fin middag. Det vimlar av sådana och det är inte speciellt dyrt alls.

Huvudrätterna ligger på dryga hundralappen på de flesta ställena.

Många ställen gör sig till och skickar ut en modell av kocken på gatan för att fresta folk lite extra

vilket även vi blev och beslöt oss därför att äta upp varsin stor bläckfisk.

Under tiden bläckfisken lade sig till rätta i våra magsäckar, redaren petade tänderna där en del av tentaklerna fastnat, passade jag på att dra mig till minnes en gång då jag och min kompis Björn flugit just till Cascais i ett litet sportplan från Ljungbyhed i Skåne.
Själv hade jag precis lämnat livet som chief i Salénrederiernas bulkbåtar med vilka vi fraktat spannmål, kol och järnmalm kors och tvärs runt jorden. Långa sjöresor och långa törnar ombord. Den längsta på tretton månader utan att överhuvudtaget komma i svensk hamn.
Överstyrman och jag bestämde oss därför plötsligt en dag för att förändra våra liv och söka oss mot nya äventyr. Vi skulle bli piloter och så blev det med facit i hand för egen del. Hur det slutade för Lasse vet jag inte då vi tappade kontakten under de nya resornas gång.
Sagt och gjort, jag sade upp mig och lämnade karriären, packade sjösäcken, flög hem från en hamn i USA och började min flygutbildning på Aeroskolan i Stockholm ute på Bromma flygplats efter att ha tagit ett privatcertifikat på Malmö Sturup.
På Aeroskolan träffade jag Björn och vi blev vänner för livet. När teorin var avklarad behövde vi totalt tvåhundra flygtimmar för att få flyga upp för våra trafikflygarcertifikat och beslöt oss för att skaffa dem på ett så kul och spännande sätt som möjligt.

Björn hade en gammal excentrisk morbror med stor villa i just Cascais varför vi beslöt att hyra en liten fyrsitsig Piper Cherokee och flyga ner och hälsa på honom för att samtidigt få våra flygtimmar. Det blev en spännande resa runt hela Europa med upplevelser från över trettio olika platser. Modiga var vi, enligt morbrodern, då vi efter besöket fortsatte rakt ut i Atlanten till Porto Santo, en flygtur på över fem timmar med död räkning då GPS systemet ännu inte brett ut sig, och senare vidare till Madeira och Kanarieöarna. Vi hade bränsle för fem timmar och fyrtio minuter… Idag skulle jag personligen klassa det som på gränsen till dumdristigt.
Vi var båda oerfarna, saknade instrumentbehörighet (tillstånd att flyga i moln), men tog oss helskinnade nästan ända hem. Det var långtidsdimma i Bremen och norröver så vi fick lämna maskinen där och ta färjan från Travemünde till Malmö för att någon vecka senare hämta hem den då dimman lättat.

Cascais är väldigt pittoreskt, det är rent och välstädat på gatorna, men de många översvämningar byn ofta drabbas av under höststormarna har gjort att den i noggranna svartvita ränder lagda gatstenen flyttats och ordnat sig i vackra vågor efter vattnet som sköljt in över gator och torg som här på bilden.

En dag tog vi våra små hopfällbara och mycket praktiska cyklar och Redaren trampade iväg med oss mot Lissabon i spinningtempo vilket var mig övermäktigt varför jag blev tvungen att hejda henne så hon förstod att tåget var enda möjligheten om jag skulle orka med en så lång cykelresa.
Nöjd och belåten slog jag mig ner i en ledig kupé med en stor plastkasse fylld med chips och läsk. Cyklarna fick åka med.

Strax innan vi kom fram till staden passerade vi bron som spänner över över floden Tejo till dess södra strand där den stora Jesusstatyn står högt uppe på berget precis som på sockertoppen i Rio de Janeiro.

Strax intill ligger det gamla skeppsvarvet Lissnave där jag en gång i ungdomen mönstrat på en oljetanker som hette Helfrid Billner. En då ganska pinsam historia som jag dock kan skratta gott åt idag.
Det var strax innan jag skulle börja på sjöbefälsskolan i Malmö och hade en sista törn kvar för att få den sjöpraktik som bland annat erfordrades för inträdet. Jag skulle egentligen ut som motorman (manskap) men då det rådde stor brist på sjöbefäl och jag på eget initiativ tentat av en mekanikerexamen på min fritid fick jag anställning som befäl i förtid. Obehörig tredje maskinist och berättigad att bära uniform med en guldgalon på varje ärm. Följaktligen kom det en dag en ivrig tjugotvåårig maskinist ombord på Helfrid Billner en solig dag på Lisnavevarvet våren 1973 då förstemaskinisten stod i skitig overall på däck och tog sig en rök. Det var första gången i mitt liv jag såg ögonen tränga ur skallen på en människa och första gången sagda förste maskinist sett en tredjemaskinist i uniform. Sådan bar normalt bara kapten, chief och styrmän ombord. Chiefen, som var norrman, kom och mötte under det att han förtjust konstaterade; ”ser man paa, en riktiger maskiniste”. Däcket var av stålplåt och gick tyvärr inte att sjunka genom för att försvinna från platsen…

Lissabon är sig likt med sina gamla spårvagnar och olika, lite blandat, brokiga invånare. Charmigt, lite annorlunda och med egen karaktär.

Varmt var det och även stökigt så besöket där blev kort. Finns bättre saker än storstäder

när man är ute och långseglar. Vi återvände därför snart till hamnen och båten i Cascais där vi fått två nya grannar. En engelsk Hallberg Rassy 42 samt en amerikansk Najad 440 AC. Två mot en konstaterade vi att Najadbåtarna håller högst klass. Jänkarna var på väg hem till Maine efter att ha köpt båten ny på Najadvarvet i Henån och seglat en säsong i de skandinaviska farvattnen. Över Atlanten skulle de aldrig vågat segla i en Hallberg Rassy varför valet av båt varit lätt.

Solen sken som vanligt och vi var sugna på nya upplevelser så nästa dags förmiddag satte vi ånyo segel och drog vidare söderöver för en svag bris, med gennakern satt, ner till Sesimbra där vi ankrade upp utanför sandstranden över natten. Dagen därpå fortsatte vi för samma vind och med samma segelsättning tills det plötsligt kom ett militärt transportplan på lågan och började cirkla runt strax akter om oss. Det syntes kraftig rök på vattnet varför vi befarade att en båt stod i brand och beslöt att vända och eventuellt försöka rädda de nödställda. Efter en liten stund på kurs mot haveristen började planet flyga över oss på lågan och strax därefter regnade det ner rökgranater runt båten varvid vi blev varse att vi vänt rakt in i ett militärt övningsområde. I horisonten låg ett krigsfartyg och sköt mot oss. Eldgivningen upphörde dock ganska snart och fartyget sände ut en spanare för att kontrollera om man träffat oss. Då han missnöjt konstaterad att man missat rodde han tillbaka ombord igen och vi fortsatte på kontrakurs som om inget särskilt hade hänt.

I nästa hamn, Sines, ankrade vi ånyo framför stranden som alla små fiskelägen med självaktning håller sig med.

Gamla stan låg en bit upp och utsikten över hamnen var hänförande vacker i kvällssolen.

Vår egen Najad, Liberator, låg på svaj mitt i hamnen och vi hade åkt iland med gummijollen.

Gamla hus med fina kakelskyltar är väldigt vanliga i Portugal och ger ofta ett gediget och lite hemtrevligt intryck.

En del har kaktusar och vackert blommande bouganvilla på sina garageuppfarter

medan man på baksidan torkar sin tvätt mellan husen på gatan.

Inspirerade av den tidigare eldgivningen mot oss med rökgranater var vi sugna på något gott i den vägen varför vi sökte upp ett kycklingrökeri och handlade några knapriga nyrökta bröst till kvällsmat.

Själv är vi nygrillade, dock inte rökta än…