Uma Ilha paradisíaca

En paradisö, vilken egentligen heter Isla del Faro som betyder Ön med Fyren, dök upp över horisonten framåt sen eftermiddag efter det att vi lämnat den trevliga hamnen i Portosin under förmiddagen samma dag.

Föga anade vi vilken överraskning som väntade och att vi skulle stanna där flera dagar. Ja vi hade faktiskt inte alls tänkt stanna vid ön utan målet var Bayona där vi några dagar senare istället endast provianterade under ett kort uppehåll.

Vi ankrade i en liten vacker badvik, med vit sandstrand, på öns östra sida i gott skydd för Atlantens dyningar. Trots att det var kväll pumpade jag upp och sjösatte vår lilla gummibåt

varpå vi tog oss iland och barfota vandrade över till Atlantsidan för att njuta av solnedgången. Många andra långseglare gjorde liksom vi och det blev en mindre folksamling på stranden. En stilla trevnad infann sig och vi njöt ihop av det vackra skådespelet. Ofta tänker jag vid sådana tillfällen på hur konstigt det är att vi dras mot ytan på ett klot som snurrar runt i universum med en ständig växling mellan ljus och mörker.
Redaren bjöd på lite god kvällsmat och vi satt sen ute under stjärnorna i sittbrunnen med fotogenlampan tänd. I flera timmar.

Det var alldeles stilla och nästan som i Söderhavet dit jag ständigt längtat sedan jag i barndomen läst boken om Robinson Crouse vilken jag fått av tant Greta och farbror Göte. Farbror Göte berättade alltid någon spännande historia när de gästade vår familj. Dessutom spelade han trumpet och jag minns en stjärnklar julkväll på femtiotalet då han överraskade oss med att stå i snön på vår innergård och spela ”Stilla natt, heliga natt” på sin trumpet. Sådant etsar sig fast liksom den här kvällen i sittbrunnen.

En morgon då vi just tagit vårt morgondopp och avnjöt frukosten i sittbrunnen kom det in en svensk

Sweden Yacht 42:a och ankrade upp jämsides. Samma båt hade vi träffat på vid ett flertal tidigare tillfällen.

Man blir påmind om att det är dåliga tider i omvärlden då varvet som byggt deras båt gick i konkurs tidigare i år. Najadvarvet har klarat sig och jag hoppas naturligtvis att det klarar sig framgent. Måste helt spontant framhålla hur nöjda vi är med vår Najad. Båtarna håller väldigt hög kvalitet och blir det byte ännu en gång i framtiden blir valet förmodligen lätt. Måste också framhålla och prisa det fina bemötande jag fått vid köpen av både min förra 332:a och nu 400:an. Raka affärer där båda parter varit överens och nöjda. Garantiåtaganden och teknisk support har fungerat till belåtenhet. Var vi än kommit hittills har varvet och deras båtar grundmurat gott rykte.

Ön har fina vandringsleder varav en leder upp till den stora fyren högst upp på berget och vi tog oss en uppfriskande promenad ditupp.

Högt, högt över havet och med en hänförande utsikt över Atlanten.

Man nästan förväntade sig att skymta öarna i Karibien men vi såg bara grannön tydligt.

Vi njöt av sol, bad och utflykter under vår vistelse på ön. Redaren älskar att vandra och titta på olika slags utsikter och fick därför nu sitt lystmäte.

Själv hade jag som vanligt fullt sjå med att hålla jämna steg och inte bli efter. Här finns gott om fiskmås och jag imponerades som alltid av hur skickliga flygare de är. Tror säkert de känner samma njutning som jag själv av att flyga.

En annan dag begav vi oss ut i den halvtropiska skogen där duvor kuttrade, ugglor hoade, papegojor visslade och stora giftormar förskräckt ringlade undan då de fick syn på oss.

En och en annan exotisk strand skymtade fram lite här och var. Det var varmt och havet lockade med lagom svala och sköna bad.

Ännu en fångad dag

Galicien runt Cabo Finisterre

Rejält trötta, efter att ha korsat Biscaya och gått vakt om vakt i fyratimmarspass under nästan fyra dygn, törnade vi in strax efter det vi förtöjt i La Coruna. En stad där de flesta pustar ut efter överresan eller samlar kraft i inför avfärden norrut.

Marinan ligger fint mitt inne i stadens östra del. Skyddad från sjö och vind, välbevakad och till hyfsat pris.

Club Nautico ligger på första parkett med fin restaurang dit man icke äger tillträde i kortbyxor vilket vi dragit på oss i den ovana värmen.

Ett tiotal kvarter västerut öppnar sig staden mot Atlanten. En strand kantar bebyggelsen mycket vackert och bjuder samtidigt alla hårt arbetande stadsbor på lite skön rekreation under siestan och helgerna då

man ofta får fnatt, spelar musik och samtidigt dansar på gatorna.

Man kan åka spårvagn istället för att hyra bil om man vill se sig omkring utan att anstränga sig nämnvärt vilket jag ofta förespråkar. Det är dessutom väldigt prisvärt vilket tilltalar Redaren då hon på småländskt vis alltid håller hårt i skeppskassan.

Spåret ringlar sig käckt längs havet och det finns många vackra scener att vila blicken på.

Bland annat en spansk filur vilken klätt ut sig till stålman och helt oblygt klättrat upp och fastnat i en klockstapel.

Gatlamporna är väldigt vackra och någon har gått runt och dekorerat dem med små fina emaljerade bilder

föreställande det marina djurlivet i havet alldeles vid sidan om de välskötta trottoarerna.

Då vi vilat ut och fått tillbaka erforderliga krafter för att åter gå till sjöss gjorde vi så och saxade samtidigt seglen, fällde vår kombinerade vind/vatten generator och satte kursen mot Camarinas som är sista marinan innan man rundar Kap Finisterre.
Vinden friskade i och framåt sen eftermiddag hade vi nästan tjugo sekundmeter på låringen. I det läget gick vi för enbart revad genua och fick ett göre att ta oss till kaj i den för vinden oskyddade hamnen. Redaren håll på att blåsa överbord då hon arbetade på däck med att sätta fendrar och förbereda förtöjningstamparna. Vi fick backa in mot vinden och akterförtöja i en trång ficka mellan andra inblåsta långseglare.

Stället hade inte mycket annat att erbjuda än en gammal tant som visade hur man grillade fisk

på trottoaren utanför sitt lilla illa underhållna gathus.

En del hus hade inga väggar då det blåste mycket på dagarna och man på så vis på ett enkelt sätt kunde torka både ved och tvätt utan att skräpa ner i sina trädgårdar med sådant.

Då vi kände oss lite jäktade med att hinna ända till Grekland innan det börjar snöa där borta hissade vi upp vårt stora polkagrisrandiga ballongsegel i vinden vilken nu mojnat till behagliga fyra, fem sekundmeter.
En malör inträffade i samband med segelsättningen då karbinhaken i fallet hakade fast i något uppe i masttoppen och öppnade sig just som jag hissat upp seglet i sin strumpa varpå jag fick hela den nästan tjugo meter långa korven i huvudet och blev mycket förvånad. När förvåningen släppt fick jag ta till min påhittighet, en egenskap man som långseglare inte klarar sig utan, och göra om försöket med bomdirken istället. Bomdirken är, för de som inte vet, en annan tamp som går upp i masttoppen och ner till bakre delen av storbommen. Korven åkte upp och stannade den här gången uppe som den skulle och jag kunde dra skinnet av den och få ut det vackra seglet vilket villigt bukade sig för den akterliga vinden.

Fallet måste bärgas på ett eller annat sätt och då båtens båtshake endast är dryga två meter och inte når upp till masttoppen samt att redaren inte hade hjärta att hissa upp mig, fick jag hissa upp henne istället.
Hon hade visserligen synpunkter på höjden men jag förklarade att det inte alls var något märkvärdigt och att det var helt normalt på alla andra segelfartyg att dagligen åka upp i masten. Dessutom väldigt fin utsikt därifrån vilket hon entusiastiskt intygade då hon åter, välbehållen, trampade däck igen. Ofint nog passade jag på att fotografera henne och kände mig mycket stolt att få arbeta för en så modig Skeppsredare som med tiden visat sig kunna hantera mer än bara fartygets skeppskassa. Själv börjar jag , mot min vilja, lära mig veta hut…

Därefter svischade vi som planerat runt den för sjömän så välbekanta fyren på Cabo de Finisterre. Själv har jag under mina år till sjöss i maskin rundat den ett flertal gånger men aldrig fått tillfälle att se den då jag alltid varit upptagen med att skyffla kol i ångpannorna just vid de tillfällena.

Hamnen vi hamnade i nästa kväll heter Portosin, är väldigt fin och har Wifi med Internet vilket

ingår i hamnavgiften. Atmosfären var välkomnande och stället är mycket välskött. Det växte vackra blommor längs vägarna

och folk badade i det klara vattnet, solade sig liggande på den vita sanden och vi passade på att äta glass och njuta av trevnaden.

Då vi beslutat oss för att nästa dag segla till en paradisö, och ligga för ankar i en liten romantisk vik, begav vi oss till en välsorterad matbutik och lastade cyklarnas pakethållare, cykelväskor och våra egna ryggsäckar fulla med näringsriktiga delikatesser och tolv helrör vatten att läska oss med i värmen.

Att det verkligen fanns en paradisö endast en dags segling bort visste vi inte då. Men nu vet vi och det får ni läsa om i nästa inlägg som följer då vi hittar nätet igen.

Det är nu det börjar…

Hundvakt på Biscaya

Det är midnatt, fullmåne och svag nordvästlig vind. Jag har just gått på tolv-fyra vakten. Hundvakten.
Vi har beslutat, Redaren och jag, att gå vakt om vakt i fyratimmarspass, vilket innebär vars tre vakter per dygn och följaktligen lika många frivakter då vi bara är två ombord. Man får då, båda två, gå både tolv-fyra, fyra-åtta och åtta-tolvvakten.
Det normala annars till sjöss är att man endast går en av de tre vakterna två gånger per dygn och har åtta timmars frivakt dess emellan.
Innan det mekaniska och numera elektroniska uret var uppfunnit använde man sig av timglas vilket varade en halvtimma varpå det vändes. En vakt var som sagt fyra timmar eller åtta glas (timglas) och man slog antal glas i skeppsklockan varje halvtimma för att hålla vakter och frivakter a jour med tidens gång. Åtta glas och det var dags att törna till eller gå till kojs.
Kontinentalsockeln skär rakt genom Biscaya vilket innebär att det grundar upp från över fyratusen meters djup till endast dryga hundra.
Hela Atlanten ligger öppen västerut och de flesta av oss kan säkert utan större fantasi föreställa sig vad som händer när det blåser därifrån. Ytvattnet tvingas i höjden och bryter när bottenvattnet bromsas av sockeln och pressar på underifrån. Hemska brottsjöar, som är direkt farliga för mindre båtar, uppstår. Man skall inte vara där då, så enkelt är det bara.
Själv låg jag där på några dynor i sittbrunnen med en kudde under huvudet och filosoferade över universums alla stjärnor, livet, andligheten och hur komplext hela systemet är från minsta molekyl till vad vi uppfattar som oändligheten.
Känner ofta hur tacksam jag är för att få leva just nu, frisk och utan större bekymmer. Om ens några. Att få resa och dela upplevelserna med en kvinna jag älskar. I sanning ett privilegium så stort, så stort. Tänker på vänner som gått bort i förtid, vänner som lever men blivit sjuka och kanske inte fått möjlighet att förverkliga sina drömmar. Andra som är friska men som kanske inte kommer till skott av andra orsaker.
Ett gäng delfiner följer oss och dyker upp med jämna mellanrum och leker i bogsvallet. Allt faller på plats på ett naturligt och stilla sätt. Vardagsstressen har släppt sitt grepp. Otåligheten har försvunnit och en skön sinnesro infunnit sig. Hela tillvaron kan i detta ögonblick sammanfattas med tre ord;

Befrielse, livsglädje och ödmjuk tacksamhet

Mot Land´s End och Biscaya

Milford Haven, där vi legat inblåsta ett tag, är sista utposten innan Land´s End om man som vi är på väg söderut med båt. Med facit i hand hade det nog varit bättre att gå över till Irland och sedan i lä av dess ostkust smyga söderut i det dåliga vädret. Hur som helst, marinan har egen sluss och vi låg totalt skyddade för både sjö och vind, vilka båda mest varit till avsevärt besvär.
Det envisa blåsandet söderifrån höll i sig så vi passade på att samla upplevelser iland istället. Ånyo blev det en buss ut på landet, nu söderut, till den lilla trevliga badorten Tenby där tiden verkade ha stått still i flera generationer. Man körde fortfarande med häst och vagn där och verkade tillfreds med det.

Även årstiderna verkade ha stannat av då man serverade julbord mitt på sommaren.

Det gick till och med att sitta ute och äta sin julmat i det bleka engelska solskenet.

Själv blev vi våldsamt sugna på både lutfisk och risgrynsgröt men inget annat än en gammal seg kalkon gick att få så vi lämnade stället och sökte oss till strandpromenaden för att blicka ut över alla blekfeta britter som ogenerat fläkt ut sig på sandstranden med kläderna på.

Det finns ett fort man kunde ta sig ut till men blev i så fall tvungen att kliva över alla badgästerna så det fick vara.

Vi nöjde oss med att handla varsin glass från The Pembrokeshire Ice Cream Co. Gott och närande men Redaren tyckte dels att det var för dyrt samt att det egentligen var för svalt för att svalka sig med glass. Själv är jag alltid sugen oavsett pris och yttertemperatur.

Vi strosade sakta tillbaka till busstationen, förbi en liten trevlig hamn, genom den lilla ortens

smala gränder. Det blev en annan väg hem än den vi kom, och med en annan busslinje vilken ägs av ett annat bolag än den förra bussen vi åkte med.

Biljetterna var nu helt plötsligt ogiltiga trots att de skulle gälla hela dagen i hela bygden. Bussen gick dessutom inte ända fram utan vi fick en promenad, vilken enligt chauffören skulle vara stärkande och avklarad på endast en kvart. Det tog en och en halv timma till milstolpen utanför Milford och därefter ytterligare tjugo minuter för att avverka de sista ettusenfemton yardsen som återstod.

Nöjda och belåtna vaknade vi påföljande morgon och fann att ett väderfönster öppnat sig. Dock bara på glänt ett kort tag men med västliga vindar och tillräckligt länge för att ta oss ner sista biten och runda Land´s End. Det blev ånyo ett fruktansvärt obekvämt dygn med gammal krabb sjö. Om jag kräktes? Jo jag erkänner utan förbehåll. Väl runt sydvästra hörnet förtöjde vi totalt utmattade i den lilla fiskebyn Newlyn.

En liten bäck rinner rakt genom byn, hamnen och vidare ut i havet så fiskarna passade på att kasta allt sitt rens i strömfåran och tryggade på så vis framtida inkomster från nya fiskar som växt till sig på godbitarna av sina förfäder.

Hela byn luktar fisk varför ortens enda värdshus nästan jämt saknar gäster.

Vädret ute på Biscaya såg bra ut i precis fyra dygn framåt och även vi besvärades av den besvärande fiskdoften varför vi bestämde oss för att kasta loss då vi nu vilat oss under två hela dygn.
Seglatsen över Biscaya, denna fruktade bukt inför vilken vi morskat upp oss rejält, började med två dygns motorgång då det i princip inte blåste alls. Det verkade inte vara värre än hemma på Lommabukten innanför sandrevlarna vid Habo Ljung där jag startade min karriär som beckbyxa.
Farsan var snäll och omtänksam och hade därför skruvat fast en bräda med vinkeljärn som köl på farfars gamla flatbottnade roddeka, sytt segel av ett gammalt tält och riggat med en granslana från vårt höga staket. Min kompis Rickard hade en mer avancerad jolle där hans farsa råtacklat riggen med en rullgardin som segel. Rickard fick följaktligen jämt rast då han inte kunde kryssa med sitt råsegel. Vi hade underbara dagar vilka jag fortfarande minns som igår med välbehag. Tror det var i den vevan jag fattade beslutet att en dag ge mig utanför sandrevlarna och ut på riktigt djupt vatten någon gång i framtiden.
Biscaya bjöd på gammal sjö från alla håll och kanter. Storseglet fick därför sitta uppe hela tiden då det har en viss dämpande effekt på rullningarna. Strax efter avgången från Newlyn blev vi omrodda av ett gäng lokala roddare från ortens livräddningssällskap. Då de förvissat sig om att vi inte var rädda och därför inte var i behov av räddning lämnade de oss utan åtgärd åt vårt öde.

Vem kan segla förutan vind?

Mysväder

Utkik genom takluckan i salongen


Hälsningar från Newlyn, Land´s End