Pacaya är en aktiv 2552 meter hög komplex vulkan i Guatemala. Den har varit aktiv i åtminstone 23000 år och haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet och ligger dessutom ca 30 km söder om Guatemala City. Det är bara två år sedan senaste utbrottet och det pyser och ryker fortfarande så man får hoppa jämfota lite här och där för att inte bränna upp skosulorna. Med detta i åtanke beslöt vi oss för att ta oss upp med hjälp av hästar som var skodda med kraftiga järnskor och därför helt okänsliga för det heta underlaget.
Själv valde jag ut en spänstig unghingst som tyckte det var hur kul som
helst att träffa en hästvan svensk pensionerad pilot med vana att ratta
mjukt och fint.
Hästägaren var en trevlig prick som hade en lång utläggning på spanska hur utmärkt dresserad och snäll pållen var. Han berättade att den heter Marlboro och just därför hade han fått ett jobb att göra reklambilder för cigarettmärket med samma namn.
Redaren fick fast i en annan fin liten häst. Ett sto som hette Stina och kom från en nedlagd ridskola utanför Tomelilla och som följt med i ett svenskt biståndsprojekt för några år sedan. Hon var fortfarande lite slö efter den skyddade tillvaron i Sverige så guiden fick gå bakom och prutta på lite då och då i de värsta uppförsbackarna.
Vulkanen har blivit så uppskattad för sina utbrott att man börjat ta betalt för att få in lite pengar till att hålla igång den. Femtio kronor kostade det att klättra upp plus några kronor för havre till hästarna.
Valutan här heter Quetzal och kallas i folkmun rätt och slätt "Q". Den har fått sitt namn efter Guatemalas nationalfågel Quetzal och infördes 1925 f.kr. En Q motvarar en knapp svensk krona.
Marboro var mycket trevlig och kamratlig så vi fick bra kontakt redan från början. Han vände sig ofta om och lyssnade intresserat och artig på mina instruktioner om vägen uppför vulkanen.
Vi var ett litet gemytligt sällskap som höll ihop under hela expeditionen. Terrängen var framkomlig och lättriden till att börja med.
En liten inhemsk kille som just börjat rida hade blivit hitskickad av sina föräldrar för att studera oss och förkovra sig på vägen till att bli en fulltaglad ryttare.
Det var som sagt lätt ända tills vi kom över trädgränsen och ut i den lömska lavan. Här gällde det verkligen att hästen kunde lita på en så vi inte kasade iväg ner längs den branta vulkansidan.
Väl uppe så långt det gick att rida fanns en liten kiosk där man kunde låna färska varma lavastenar att stoppa i byxfickorna då det var mycket kallt så här högt upp trots den intensiva hettan från vulkanen.
Här fick vi sitta av och uppmanades att fortsätta till fots då det var alltför farligt för att man skulle våga riskera hästarnas liv.
Det fanns små nyfikna vita rävar som vant skuttade runt på de stenar som inte var glödheta. Först var de skygga
men när de förstod att vi var från Sverige och uppfostrade att tycka om vilda djur kom de fram och slickade oss
och gjorde oss sällskap när vi fortsatte den sista biten till fots upp genom det rykande landskapet.
Nu var det riktigt glödhett och farligt. Om man petade med en pinne i lavan som vällde fram ur toppen tog pinnen genast eld.
Vi drog oss försiktigt tillbaka och Redaren hittade en naturlig liten lavagrill som var lagom varm för att grilla ett par av de IKEA-korvar vi haft med oss hemifrån.
Mätta, belåtna och lätt hjulbenta lät vi oss bli fotograferade för att klistra in bilden i familjealbumet där vi står på toppen av den mäktiga och lynniga vulkanen Pacaya i Guatemala. Utsikten var hänförande.
Ner kommer man alltid...
