Från Knallert till Nimbus

Mitt allra första motorfordon var en liten svart moppe som gick under smeknamnet "Dansk Knallert" men som i verkligheten var en fransk Velosolex. Jag fick köpa den av tant Märta, hustru till en av min fars arbetskollegor, för hundra kronor. Ekipaget var relativt ovanligt på den här sidan sundet medan det formligen vimlade av dem i Danmark. Jag hade inte riktigt fyllt femton men blev aldrig stoppad då inga poliser blev provocerade av den lille trevlige moppen. Motorn var på 0,8 hk och tanken rymde en liter vilket jag kom tur och retur på hem till mormor och morfar som bodde på Söderåsen i Kågeröd. En sträcka på över åtta mil.

Solexen gjorde sitt, andra moppar följde, bl.a. en DKW Hummel från 1961, och så småningom skaffade jag min första tunga motorcykel. På den tiden kunde man ta körkort för lätt motorcykel redan vid sexton. Alla utom jag, för jag hade snott farsans bil när jag var femton och som straff fått mitt lämplighetsintyg indraget två år. Det började med att jag fick köra hemma på tomten om jag tvättade den och slutade med att jag och en kompis smög ut mitt i natten och puttade den en bit hemifrån för att ingen skulle höra när vi körde iväg. Tre på natten stoppade polisen oss inne i centrala Lund där vi körde rundor och hade hur kul som helst. Det blev ett herrans väsen som slutade med rättegång där domaren frågade om jag själv skulle betala böterna och hur mycket jag hade i veckopeng. Fem kronor, svarade jag sanningsenligt vilket resulterade i 30 dagsböter a 3 kronor. Alltså totalt 90 kronor vilket sved även om det var förhållandevis billigt. Vad värre var att jag förnekades det lätta mc-kortet och med svår ånger fick se kompis efter kompis komma på Silverpilar, Blue Stingetar och Vespor. Hursomhelst gjorde jag inte om det.

En dag när jag fått mitt 18-års kombinerade bil/mc kort kom jag in i en verkstadslokal i Löddeköpinge och fick se en underlig dansk militärmotorcykel som var till salu för 600:-. Det var en fyrcylindrig Nimbus, alltså ganska udda och lät dessutom som en gammal diesellastbil. Totalt oemotståndlig så det blev affär lika fort som jag hann plocka ut pengar från kontot på postsparbanksboken. Jag gick sen lång tid i ett härligt Nimbusrus.

Hela maskinen gick enligt säljarens mening att skruva ner i minsta detalj med fyra fasta nycklar och en skruvmejsel. Det var dock en mycket driftsäker bruksmaskin så jag fick aldrig anledning att prova om det var sant. Motorn var genialt enkel. Inga kedjor utan vevaxeln gick bakåt direkt in i växellådan som fortsatte med en kardan till bakhjulet. Det var samma olja i motor och låda. På framkanten drevs en stående generator med vinkeldrev som i sin tur drev den överliggande kamaxel i vars främre ända tändfördelaren satt.

Fabriken som tillverkade den grundades 1919 av två danskar som hette Fisker och Nielsen vilka även tillverkade den välkända industridammsugaren Nilfisk. De där stående plåtburkarna av aluminium med hjul under.

En äldre variant av maskinen kallades för "Kakkelovnsrøret" (kakelugnsröret) för sin kuriösa cylindriska bensintank. Tillverkningen av den populära danska riksklenoden upphörde runt 1960.

Nimbus 750cc 1922

Både arme´n, polisen, postverket och många småfirmor hade Nimbusar i tjänst. Många fiskare hade sidvagn med flak och sågs ofta med redskap eller kanske ett par lådor skrubbor i Danmarks många trevliga små fiskelägen.

En av de sista Nimbushandlarna i Köpenhamn hette Joseph Kock och höll till på Skjulhöj Alle, där jag investerade i en begagnad med sidvagn så småningom. Jag hade hojen med mig och åkte färja mellan Limhamn och Dragör där man i lugn och ro kunde äta en räkmacka under överfarten istället för att jäkta över bron som idag.

Det var en kul upplevelse att köra med sidvagn och inte alls som att köra motorcykel på vanligt vis. När man svängde höger mot sidvagnen höll ekipaget på att välta åt vänster medan vänstersvängar gick att ta i hög fart då sidvagnen pressades ner i marken och stöttade istället för att gå till väders.
Hojen var populär och praktisk då vi kunde ut och åka tre man samtidigt. Utflykterna var många och ibland långa.

Nu bar det sig inte bättre än att jag lånade ut den till en klasskamrat som hette Jakob. Vi gick på teknis i Lund där jag till skillnad från mina kamrater gjorde allt annat än pluggade vilket för övrigt scenchefen på Dramaten i Stockholm, Björn Engström, som brukade åka med i sidvagnen, kan intyga. Grabben hade aldrig kört med sidvagn och kom så dåligt överens med ekipaget att han frontalkrockade med en stor gruslastbil på Dalbyvägen och höll på att slå ihjäl sig. Läkarna hade ett styvt jobb att lappa ihop honom och det tog sin tid men han överlevde och kom igen.

Hojen sålde jag som den stod på olycksplatsen till en annan kompis som reparerade den och målade den svart. Eje hette han och det är många år sen vi träffades.

 

För en tid sedan skaffade jag ånyo en Nimbus som inhandlades utanför Odense i Danmark. En 51:a med Bender sidvagn och en liten släpvagn (som precis rymmer en back Tuborg) vilken först byttes mot en lastlåda (som precis rymmer två backar Tuborg)

 

och sedan till en mer mer passande Acap Sport de Lux i originalskick. Till och med klädseln verkar vara original.

Acap:en hittade jag på en Nimbusträff i Göingetrakten där jag även träffade Eje med samma Nimbus i sin ägo sedan han köpte den av mig för över 45 år sen. Prata om kärt återseende som även väckte många gamla kul minnen!

En synnerligen säregen hoj

Skrållan, bilen som vägrade gå under

Sjutton år gammal och med andan i halsen för att komma över lappen som öppnade dörren till den stora världen, körkortet, gällde det nu att skaffa pengar.

Min mor sysslade med konsthantverk och inspirerade mig att sätta igång med att tillverka ljusburkar. Jag fick låna pengar att investera i en gassvets och göra ett större inköp av nytillverkade burkar för konserverade ärtor på AB Plåtmanufaktur i Malmö. Vi hade ett litet pannrum i källaren under huset där jag satte igång att skära mönster i burkarna med svetslågan och sedan borsta med stålborste. I med ett värmeljus och jag hade en produkt som blev ganska populär och inbringade tillräckligt med pengar för att lösa investeringslån, betala körkortsutbildning och köpa en gammal VW 1200 från 1957 med 30 hk motor innan jag tröttnade på burkarna. Bilen blev en trogen kompis och resulterade i ett återfall senare i livet.

Det var i slutet på sjuttiotalet och jag arbetade som maskinchef i Rederi AB Nordö med huvudkontor i Malmö. Det var i den vevan anrika Kockums Varv höll på att bli utkonkurrerat och gå i graven. Ägarna till rederiet, Bröderna Pettersson, såg möjligheter att utnyttja detta och förhandlade fram en order på tre stora Ro-Ro fartyg som både räddade varvet en tid och gav bröderna bra rabatt i form av subventioner från staten för att rädda jobben på Kockums.

Det var en affär på flera hundra miljoner vilket var väldigt mycket pengar då. Själv var jag med och övervakade det första bygget, m/s Zenobia, på varvet i Malmö och tjänstgjorde sen ombord som chief efter sjösättning i sju händelserika månader varefter jag åkte hem på semester.

Kapten ombord lyckades få en egen radarskärm installerad i sin hytt och kunde därför hålla hålla koll på omgivningen i mörker och dåligt väder utan att behöva springa upp på bryggan i tid och otid och väcka styrmännen. Det var inte helt vanligt och det knorrades en del i leden...

Inredningen var påkostad och hytterna trivsamma, ja rent av lyxiga jämfört med många andra båtar i handelsflottan. Här min egen.

Jungfruresan gick till Koper i forna Jugoslavien där rederiet skulle sätta färjorna i trafik på en nystartad linje för långtradare på väg till mellanöstern. På den tiden var det oroligt i Turkiet och lastbilstrafiken från Europa hade stora problem vilket gav bröderna Pettersson denna lukrativa affärsidé. Vi skeppade långtradare och chaufförer sjövägen runt de besvärliga sträckorna direkt bort till Tartous i Syrien. Det blev billigare för åkarna och långtradarchaffisarna fick tre dygns vila med god mat och tillfälle att festa runt och umgås med sina kollegor. Succén var given redan på förhand. 

Det första som hände på jungfruresan var att våra två stora hydrauliska styrmaskiner gick sönder utanför Jylland mitt i natten. Först den ena och strax efter den andra. Samma fel på båda och vi drev redlösa så varvet fick skicka ut en helikopter med två små fjädrar som orsakat eländet. Fartyget var inte helt färdigt utan varvet hade skickat med sitt folk för att slutföra jobben ombord under resan.

Själv hade jag köpt en gammal VW 56:a att ha som landpermisbil i Jugoslavien då vi hade liggdagar där. Bilen blev genast mycket populär och vi delade den broderligt för trevliga utflykter bland vingårdarna vid italienska gränsen runt Trieste och Koper. Efter några månader när trafiken var etablerad råkade vi ut för en otrevlig incident. Fartyget hade minimalt med barlast, var instabilt och plötsligt fick vi kraftig slagsida och höll på att kantra då lastbilarna slet sina förtöjningar och välte på bildäcken. Allt var en enda röra men vi lyckade räta upp henne genom att pumpa in barlastvatten. Mitt i röran stod min gamla VW, som besättningen döpt till Skrållan, inklämd bland lastbilsvraken dock tämligen oskadd.

Då det var gott om fritid ombord under sjöresorna passade jag på att tigga lite färg av båtsman och vi provade gemensamt fram några passande kulörer och penselmålade hela bilen.

Sju månader senare packade jag min sjömanskista i Skrållan, som var nymålad och fin, och drog över Alperna hem till Sverige för en efterlängtad semester.

En dryg vecka senare satt jag på morgonen i min segelbåt på västkusten och åt frukost i en liten trevlig hamn. Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen då jag på nyheterna fick höra att det svenska lastfartyget Zenobia hade förlist med 120 fullastade långtradare ombord utanför Cypern samma natt. Tack för kaffet att jag slapp den röran. Det kändes sorgligt och ännu sorgligare blev det då jag fick beskedet att min papegoja Kocko hade drunknat tillsammans med en hund som satt instängd i en långtradare. Inga passagerare eller kollegor ur besättningen omkom eller skadades.

Fartyget hade först fått kraftig slagsida och bogserats in på redden utanför Larnaca på Cypern. Folket hade evakuerats och först senare under natten då man försökt rätta upp henna gick något galet och hon välte och sjönk till botten på fyrtio meters djup där hon fortfarande vilar på sidan.

Skrållan hade gjort sitt och jag sålde henne till Jönsson i Nyhamnsläge för kamratliga sjuttiofem kronor.
Ombord på Zenobia ligger alla de 120 fullastade långtradarna som följde med ner i djupet kvar ombord och vraket har genom åren blivit en attraktion av rang bland sportdykare. Tjugo år efter haveriet beslöt jag därför att resa ner och titta om jag glömt något i min gamla hytt. En dykfirma hade turer ut till henne och jag fick möjligheten att göra flera dyk ner i innandömet. Killen som drev dykfirman blev så exalterad av min story och mina foton från tiden ombord att han utan kostnad bytte ut mitt gamla ogiltiga Nordiska sportdykarcertifikat mot ett nytt "PADI advanced open water" utan kostnad. Som ett sista minne passade jag på att skära av en bit heltäckningsmatta från salongen att ta med hem. Papegojan satt kvar på sin pinne och plirade på mig med tom blick, väl konserverad av det salta vattnet.

 

Även gamla bilar får uppleva...

Morgan

Då det blåser, regnar och är småruggigt ute fortsätter jag att spåna om mina gamla bilar tills det blir fint väder igen. Ärligt sagt är vi så bortskämda med sol och värme efter hela vintern i Karibien att det faktisk är ganska skönt med lite svalt väder.

En av mina gamla "har haft" bilar som legat mig varmast om hjärtat är den här gamla handgjorda Moggen. Mycket vackrare bil finns knappt i mitt tycke och det roliga är att den så gott som alltid gjorde folk glada när de fick se den. Ett mycket säreget och annorlunda fordon som skänkte mig många härliga upplevelser under ett antal år. Ramverket var av trä vilket jag skyddade med trätjära och rå linolja så bilen osade gammal båt lång väg och många flanörer stannade till och ojade sig över hur gott de tyckte den luktade.

Bilen inhandlades, tror det var 1978, av en optiker i Rävlanda som hade tre stycken. Denna 4/4, en +4:a och en +8:a. Karlen hade så svår separationsångest att han höjde priset tre gånger under tiden jag tittade på den.

Insåg att det gällde att slå till innan den blev olöslig och så med ett snabbt handslag var den min för 47 000:-

Då var den i originalskick, inte som på bilderna här nedanför, eftersom jag ägnade den stor omsorg i flera års tid och bland annat bytt plåtfälgarna mot kromade med ekrar vilka jag och en kompis reste till England och inhandlade.

Vi åkte tåg och färja bärande på hjulen hem till Malmö där jag bodde i ett litet gårdshus på gamla väster med ett rum o kök på den tiden. Det fanns rosenrabatter under fönsterna och gården var gemytlig som vore det i Danmark. Det gick precis att rulla in den trevliga lilla sportvagnen genom porten mot Jacob Nilsgatan. Lägenheten var vedeldad och det ingick vedbod i hyran. En av de sista i hela Malmö.

Motorn var väldigt liten och slö, en Ford Anglia på 1198 kubik och 48 hk, så den blev först utbytt till en Ford Cortina 1500GT (insug och avgas på samma sida av toppen) med fallförgasare, och sedan till en trimmad dito crossflow borrad till 1740 cc (insug och avgas på varsin sida) med två dubbla Weberförgasare, storventiltopp och vass kamaxel. Mellanmotorn köpte jag på skroten och helrenoverade med hjälp av den ansedda motorverkstaden Sterner o Blomqvist i Malmö som borrade blocket och bytte ventilsäten i toppen. Jobb man inte klarar utan dyrbara maskiner. Jag hade kolossalt roligt då jag alltsedan barnsben älskat att plocka sönder och försöka sätta ihop mekaniska mojänger. Det var inte förrän i tidiga tonåren jag började lyckas med hopsättningarna. Idag går det för det mesta och intresset håller i sig.

Även växellådan blev utbytt till en som satt i Lotus Elan och tålde lite mer effekt och var bättre växlad. Först då blev den riktigt kul. Nu gör man egentligen inte så med en Morgan i originalskick men på den tiden var inget heligt för mig. Fort skulle det gå, det var viktigare än ortodoxt pedanteri.

Det fanns en Morganhandlare i England, eller rättare sagt "finns" http://www.melvyn-rutter.net/used-morgans, i Little Hallingbury, Bishops Stortford, som sålde en massa trevliga tillbehör. På bilden ovan ser man bland annat en Brooklandratt och två dito små praktiska vindrutor som höll ögonen fria från mygg och flugor.

Resorna till England blev många och ett flertal besök på fabriken blev det också. Den ligger i Malvern Links strax sydväst om Birmingham mellan Worcester och Gluecester. Fabriken grundades 1909 och finns sedan 1918 i samma lokaler fortfarande.

På sjuttiotalet var fabriken fortfarande ganska oförstörd med kokskaminer i lokalerna för att värma upp de frusna arbetarna på vintern.
Bilarna görs fortfarande för hand och i ganska små serier. Karosserna handknackas av plåtslagare, ramarna byggs i trä av snickare, två damer syr klädslar och svarvare tillverkar hjulspindlar etc.
Man har egen brädgård där lämpliga stockar sågas upp. Då rötskyddade man inte ramarna som ganska snabbt ruttnade. Idag gör man det och de varar betydligt längre.

Ekipagen byggs som sagt i små serier och för några år sen gjorde man endast nio bilar i veckan och en bil tar ca tre månader att färdigställa. Undantaget uppväxttiden för de träd som odlas till ramarna i en liten skogsdunge strax öster om fabriken.
Bilarna rullas fram för hand, långt ifrån dagens datoriserade robottillverkning på löpande band och de färdiga vagnarna samlas i en liten hemtrevlig visningshall innan de går vidare till återförsäljning över hela världen. Det är vanligt med flera års väntetid på en fabriksny Morgan.

Ett par andra Morgans blev det senare i livet.Bland annat denna Plus 8:a med handbyggd 4,6 lit V8:a rejält trimmad.

Här i en sjuttiotals Plus 8:a med 3,5 lit Rover aluminium V8:a med dåvarande flickvän.

Morgan forever in my heart!

Bondbil

I väntan på nya äventyr i Karibien kommer här ett nytt inlägg i en serie om fordon jag har haft kul upplevelser med genom livet.
Den som var med på sextio och sjuttiotalen vet att James Bond, krögarlegenden Lars Lendrop (Hotell Savoy, Kockska krogen och Skanörs Gästis) och min gudfar Yngve Lerud i Bjärred hade likadana bilar, nämligen Aston Martin.

En gång tog Yngve ut oss grabbar och visade vad en rak fyra liters sexa med 325 Hk, tre dubbla Weberförgasare och två överliggande kammar, gick för...! Huuu, jag kan fortfarande framkalla den hårresande upplevelsen. Intrycken fastnade för livet och jag drabbades av ett svårt habegär. Trots att vi fyllt arton år och precis fått körkort fick vi naturligtvis inte prova den. Minns att jag omedelbart bestämde mig efter den åkturen men det skulle ta mig sju år att skaffa en egen. Under tiden var jag ofta nere i Henning Wendels källargarage bak fängelset på Lundavägen i Malmö. Wendels sålde Aston, Lotus och Morgan och hade en välutrustad verkstad med både svarvar och fräsar. Kommer speciellt ihåg en Aston med Zagatokaross, bilar som idag är värda astronomiska belopp bland samlande entusiaster. Många var gångerna då jag bland annat dräglade över en Morgan +8:a som Henning hårdnackat nekade mig att köpa på avbetalning då jag hade för dålig fast inkomst. Det resulterade naturligtvis i ett annat slumrande habegär som senare i livet resulterade i tre olika Morgans, men mer om detta i ett kommande inlägg här.
Efter en tids hårt men välavlönat arbete i kombination med sparsamhet och en lönsam båtaffär fick jag råd att köpa min drömbil. En Aston Martin DB6 Vantage 1966 med aluminiumkaross. Den kostade mig nästan 25 000:-, begagnad 9 år gammal, en på den tiden ganska stor summa pengar.
Jag köpte den mitt inne i London 1975. Den var svårkörd, högerstyrd och vänstertrafik samt rusningstid rådde då jag just köpt den. En idag gammal god vän, som jag lärt känna då jag sommarjobbade som lättmatros på flygbåtarna mellan Malmö och Köpenhamn, tjänstgjorde som kapten på en lastbilsfärja som trafikerade rutten Great Yarmouth - Esbjerg och jag fick lifta med bland långtradarna. Det var nästan fullt och det fanns endast två platser kvar. En uppe på övre däck i det fria där jag parkerade och en på huvuddäck där en trailer välte under överfarten. Hade bilen stått där hade den blivit skrot...! Turen hem var utan överdrift euforisk och grannarna höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag anlände med den vackra bilen.

Efter en tid av mycket roligt med det udda fullblodet bytte jag in den hos Nisse Nilsson Bil AB i Malmö. Också en lite udda bilhandlare som bara hade exklusiva sportvagnar men med Porsche som röd tråd. Det blev en gul 911:a E-Targa med Carreraspoiler bak. Tror det var en 73:a. Livet lekte och jag hade träffat en kul tjej samt just mönstrat av en båt så börsen var full. Vi var båda lediga och det var sommar så vi packade varsin liten väska och drog ner till Rivieran på de tyska motorvägarna, över Alperna och via Paris. I Monaco ösregnade det och precis alla hotell var fullbokade och vi fick övernatta i bilen. Att tillbringa en hel natt stillasittande i en Porsche är inte roligt. Jag lovar!

Aston Martin var på den tiden en liten exklusiv engelsk sportvagnsfabrik utan löpande band med många David Brown racing Aston Martins i bagaget. Man skördade många framgångar på racerbanorna och vann bland annat Le Mans och Nurburgring tre år i följd.

Ett mindre antal bilar var ständigt på gång sida vid sida i de ålderdomliga lokalerna på sextiotalet. Den fanns även att få som cabriolet.

Motorerna var handbyggda och signerade. Ramlagerna hade en tolerans på endast 6/10000-dels tum eller 0,015 mm. Alla kolvar precisonsvägdes och fick avvika ytterst lite. Två motoralternativ fanns, en med tre enkla SU-förgasare på 275 Hk och en lite vassare med tre dubbla Weberförgasare på 325 Hk som satt i Vantage modellerna.

Karosserna handknackades av aluminiumplåt i två delar och passades sedan ihop av noggranna yrkesmän samt lackades 22 gånger med slipning och polering  mellan varven tills djupet i lacken var perfekt. Fem hela kohudar gick åt till skinnklädseln.

Efterföljande DBS modeller fick lite rakare linjer och så småningom en V8:a motor. Inte lika vacker i mitt tycke men modet växlar ju hela tiden.

Idag är de litet rundare igen.

Min gamle DB6:a fanns utannonserad i en motortidning 1982 och såldes till en amerikan i Californien enligt utsago från annonsören som jag alldeles nyss hittade på internet och ringde upp nu många år senare. Idag säljs fina exemplar för åtta till tio miljoner!! Och den med Zagatokaross, vilken stod i Wendels källargarage i Malmö på sextiotalet, såldes nyligen för nästan 30 miljoner!!!

Nyligen inhandlade jag en Vantage V8:a med manuell 6-vxl låda som endast gått 1200 mil. En ägare och i ett ypperligt fint skick, ja nästintill nyskick. En omtumlande känsla snarlik den jag fick på sjuttiotalet då DB6:an inhandlades. Modellen var med i bland annat Bondfilmerna Casino Royale och Spectre varför jag såg det som lämpligt att införskaffa regplåtar med nr "007 MI". MI står för Military Intelligence, en underrättelsetjänst i London där Bond jobbade på avd MI6.

Med rätt att va glytti...

Morrhoppan

På sommarbesök i Sverige återupptog jag genast den gamla trevliga ovanan att besöka Löddeköpinge på tisdagskvällarna. Där träffas då alla mer eller mindre fordonstokiga människor och djur. Senaste tisdagen hade jag turen att bli påsprungen av redaktören för svenska Morrisposten, herr Bertil Persson från Flädie, som berättade att han fortfarande har den Morris Traveller kvar han köpte av mig för sisådär 35 år sedan. Jag blev naturligtvis glatt överraskad.

Fortsättningsvis, med jämna eller ojämna mellanrum, kommer här lite nya inlägg om diverse udda fordon jag ägt, brukat och mestadels älskat under mitt brokiga liv och som skänkt mig många trevliga upplevelser. Detta förhoppningsvis till allmän förströelse i väntan på fortsatta äventyr i Karibien till hösten. De som inte är intresserade slipper läsa.

Trevlig Sommar!