Tobago Cays

När vi tidigare lämnade Union Island passerade vi den lilla trevliga hemgjorda ön Happy Island vilken en kille som heter Janti byggt av i huvudsak stora snäckskal. Dit ut åker många med jollen och tar en sundowner men då solen just gott upp fortsatte vi förbi.

Nästa mål var Tobago Cays som består av ett par småöar och ett stort hästskoformat korallrev vilket bjuder på bra ankarplatser på läsidan trots att det blåser rejäla passadvindar. Ljumma sköna sådana och med ett windscoop på skansluckan blir det riktigt drägligt under däck fast solen steker och gör teakdäcket brännhett.

Tobago Cays anses erbjuda ett av Karibiens bästa dyk och snorkelställen. En del av korallerna har dock blivit förstörda av orkaner som dragit förbi under de senaste åren.

Området är klassat som nationalpark och varje dag kommer det förbi en båt med parkvakter och tar upp en avgift. Själv har vi i skrivande stund efter fyra dygn inte drabbats så det verkar som man har dålig koll på verksamheten.

Även om vi har dykutrustning ombord nöjer vi oss med snorkling här vilket absolut inte är det sämsta. Undervattenslivet är fascinerande och vi ser mängder av olika fiskarter i regnbågens alla färger. Det är grunt och bra sikt innanför revet. De stora fiskarna finns utanför. Haj bland annat, dock ganska ofarliga för människor. Vid en av öarna finns det orädda sköldpaddor som man kan umgås med och tävla om vem som kan hålla andan längst. Ännu har ingen padda kommit tillkorta. I alla fall inte mot mig. I den här lilla viken träffade vi på minst ett halvdussin ganska stora sådana.

Petit Tabac, en liten obebodd sandö med några palmer på, ligger alldeles utanför revet. Den har gjort sig mest känd för att en av scenerna i den första "Pirats of the Carribean" spelades in här. Det är den plats där Johnny Depp hittar ett gömt förråd av romflaskor och börjar dricka upp dem. Dessbättre, eftersom vi bara dricker vatten, kaffe och en och annan lemonad, hittade vi inte några romflaskor då det var för mycket bränningar för att sig iland säkert.

Matvanorna har sakta men säkert förändrats och numera blir det mest kokosnötter till frukost och languster, klolösa jättehumrar, till kvällsmat. Det här exemplaret vägde 25 lbs (12,5 kg).

Vi gör ofta härliga utflykter med lunchkorg eller bara fika till någon paradisstrand. Cyklop och simfenor får oftast följa med.

Det vimlar av stora vackra snäckor och lyfter man på en sådan i vattnet är den nästan alltid bebodd med en krabba som viftar hotfullt med en stor klo.

Solnedgångarna är ofta spektakulära men tyvärr ett kortvarigt skådespel och är det inte månsken blir det nattsvart direkt. Aktivt liv på dagarna tar ut sin rätt så det är inte ovanligt att vi kojar in redan vid niotiden men går då i gengäld upp med solen vid halvsjutiden istället. Ett flertal svenskbåtar träffade vi på även här och nu börjar vi prata ihop oss inför julfirandet. Stämningen känns väldigt avlägsen och det lär nog inte bli någon större förändring med den saken.

Mot Bequia för att fira Jul och Nyår

Salt Whistle Bay

Färden fortsatte norrut efter att ha klarerat in båt och besättning på Union Island och första stopp blev på ön Mayreau i den lilla paradisviken Salt Whistle Bay.

Nisse på s/y Kairos samt Mats och Max på s/y Capella låg redan här och njöt av den stimulerande vykortsmiljön.

Till vår glädje fann vi en liten romantisk restaurang inne bland palmerna med små matbås uppmurade av natursten. Vi fick reda på att det fanns hummer på menyn till inte alltför hutlöst pris och då vi levt snålt ett tag beslöt vi oss för att smörja kråset ordentligt. Smaklökarna fungerar än så det gäller att passa på.

Natten var ljum och stilla. En kolossal massa stjärnor tindrade och en nymåne visade sig på den vackra tropiska natthimmelen. Vi satt länge på stranden och förundrades över vilka kontraster livet har att bjuda på. Man kan uppleva stunder som denna gång på gång utan att det blir vardag. Med ro i våra sinnen letade vi oss ut till båten med gummijollen i nattmörkret.

Det blev ett par härliga dagar som vanligt med strandpromenader, bad, snorkling, sociala båtbesök och upptäcktsfärder.

En del tar det med ro
 

 medan andra har en våldsam energi...

 Windward and Leeward sides

Västindisk pelikan

Mot Tobago Cays

Ut och inklarering

För att kunna checka in i nästa örike måste man visa att man checkat ut från det man lämnat bakom sig. Följaktligen sökte vi upp tullkontoret i Hillsborough för att göra detta. Här blev vi avvisade och hänvisades istället till immigrationskontoret som stämplade våra papper och hänvisade tillbaka till tullkontoret. Innan vi lämnade dem bad jag tjänstemannen intyga att jag är vid liv vilket ett pensionsutbetalande institut, som avlönar mig numera, ville veta. Trots att vederbörande just kollat mitt pass och personligen meddelat att jag får lämna landet levande vägrade han nu att intyga att jag är vid liv. Vi fick istället söka upp Notarius Publicus som omedelbart stämplade och intygade mot en hutlös ersättning. Tillbaka till tullen för nya stämplar och nästa morgon seglade vi till Union Island som är belägen endast en halv dags segling norrut.

Det är den sydligaste ön i St Vincent arkipelagen där det finns möjlighet att checka in. Man kan sedan i lugn och ro segla genom Grenadinerna norrut och checka ut längst upp på St Vincent. Nästa ö därefter är St Lucia. Ett ställe med stor marina från vilken de flesta charterbåtar utgår.

Det var lördag och inklareringskontoret i hamnen var stängt men efter en promenad ut till öns lilla flygplats ordnade det sig då det gick lika bra därute oavsett veckodag.

När ceremonin var avklarad och de fått besättningslistan i fem exemplar, jag svarat på frågor som hur många hästkrafter utombordaren till jollen är på, vad båten är byggd i för slag material etc, tog vi en promenad in till byn

där redaren passade på att lägga på den del av vår post som skickas på det gamla hederliga viset fortfarande.

Bageriet låg alldeles nere vid det turkosa vattnet men allt bröd var slutsålt för dagen så vi koncentrerade oss 

på att leta upp lite frukt och grönsaker. Det fanns i mängder runt torget i små färgglada bodar  och under tiden Redaren gjorde affärer

gick jag på krogen och stärkte mig med en kall läskedryck samt orienterade mig på ställets trevliga karta över de Grenadinska öarna.

Nöjda med dagen återvände vi till båten som låg för boj ute i hamnbassängen. Dagen efter gick vi innan avgång in till kaj och tankade upp vårt vattenförråd. Tvåhundra liter regnvatten som vid den här årstiden finns i överflöd på öarna till hutlöst pris. Dessutom ville man ha lika hutlöst betalt för förtöjningen vid kajen under tiden vi tankade (ca tjugo min) samt betalt för att kasta en soppåse i tunnan där. Vattnet på den här bryggan var dubbelt så dyrt som vid Yachtklubben och man förklarade att det var för att det var av mycket  högre kvalitet här. Suck! Solen sken i alla fall och vindarna var ljuvligt ljumma vilket inte kostade något extra.

 Vidare mot Mayreau och Salt Whistle Bay

Dags att lätta ankar

Äntligen har det härliga livet i Västindien börjat på allvar. Vi förflyttar oss i sakta mak norröver och betar nu av de flesta av paradisöarna i Grenadinerna som lyder under St Vincent.

Efter att ha fixat till det som skulle fixas till tankade vi upp med bränsle, vatten, gas och proviant. Vi tillbringade ett dygn inne på den lyxiga marinan i St George för att sätta segel på rullbeslagen. Dessa har varit hos segelmakaren för översyn och lagning av normalt slitage. Skönt att ha en kaj att ta till vid sådana tillfällen. Stora segel packar man inte upp på däck ute på en blåsig ankarplats. Dessutom skall fickorna till lattorna i storen stängas med en handsöm.

Innan vi gav oss iväg kom de två svenska Najadbåtarna Flying Penguin och Sea Quest in från Trinidad. Sea Quest hade tappat sin propeller och var manöveroduglig utan vind. Det har nu inte med Najadbåtarna ypperliga kvalitet att göra utan någon hade enligt besättningen förmodligen försökt stjäla propellern men inte hunnit fullgöra kuppen.

Vi lämnade St Georges, Port Louis Marina, i gryningen fulla av lust inför nya mål. Dock skulle vi stanna till på ön Carriacou som tillhör Grenada för att tulla ut.

 St Georges harbour, Grenada

 Port Louis Marina

Lyxkryssaren Windsurfer

Vackra gröna Grenada i morgonsolen

På vägen beslöt vi oss att stanna ett par dagar på den lilla paradisön Sandy Island och fann till vår glädje att man sen sist vi var där för ett halvår sen lagt ut förtöjningsbojar så man slapp risken att dragga på revet alldeles söder om ankarplatsen. De blåser ofta mycket där så man sover oroligt för ankar med ett korallrev alldeles akter om båten...

Många små fraktskutor har sett sina bästa dagar

 Lilla paradisön Sandy Island

29 grader, tjaaa, varför inte?

Ön besökte jag för övrigt för tjugo år sedan innan den drabbades av en orkan som sopade bort alla palmer och spolade bort ungefär halva ytan. Växtligheten har börjat ta sig men det tar sin tid för en palm att bli fullvuxen.

I Hillsborough på Carriacou, där vi varit tidigare i år, passade vi på att toppa upp matförrådet samt göra en utflykt till byn Windward på andra sidan ön. 

Man åker buss utan tidtabell. Enkel biljett kostar ungefär en svensk tia oavsett avstånd men det kan bli ganska trångt ibland och det händer att man får ha en get i famnen.

Kanske gav maskin upp...

Dags att ta ner Grenadas gästflagga

Mot Union Island och Grenadinerna