Som Kanin i maskin

Broströms elevfartyg m/s Travancore (ex Stureholm)

Nitton år gammal, trött på att plugga och full av äventyrslusta, bestämde jag mig för att upptäcka världen. Ett bra sätt var att söka hyra på något fartyg och ge sig iväg. Som många andra gånger i livet spelade gamla händelser och tillfälligheter in i det komplexa spelet om framtiden. Ett sommarlov, endast femton år gammal hade jag fått jobb som lättmatros på Rederi AB Öresunds flygbåtar h/s Tärnan och h/s Svalan mellan Malmö och Köpenhamn (h/s = hydrofoil ship) då min kusins fästman var personalchef där och ordnade jobbet åt mig. Härliga sommarmånader med vackra värdinnor i besättningen. En gång fick jag hjälpa chiefen att byta en oljekylare vilket troligen bidrog till att jag blev antagen på nästa jobb. Jag fick smak på sjölivet och när jag nu åter några år senare skulle söka mig ut hamnade jag hos Red AB Broström i Göteborg där samme kusins fästman varit sjökapten och än en gång hjälpte till. Man sökte befälselever och jag fick rådet att bli en sådan och satsa på en karriär istället för att bara flumma runt i världen som obildad sjöman. Sagt och gjort, en dag satt jag på nattåget på väg till Göteborg för att mönstra på Broströms gamla elevfartyg m/s Travancore, ex Stureholm, som maskinbefälselev. På samma tåg fann jag snabbt två andra som var ute i samma ärende. Tomelillabagaren och Ibbi Hippie Ibsen. Fartyget fungerade som ett ordinärt styckegodsfartyg med tillägget 24 elever, 12 i maskin och tolv på däck, samt två lärare. Vi jobbade en vecka och hade lektioner en vecka. Vid ett par tillfällen hade vi utbytesveckor så vi i maskin fick gå vakt på bryggan och vise versa.

Alla var var naturligtvis stenhårda och det tog ett par veckor innan man började våga visa sitt verkliga jag och bjuda på sig själv. Första hamnen var Lissabon och jag minns hur en tuff stockholmare föreslog; "kom igen grabbar så drar vi iland och tar oss ett par järn". Några kunde naturligtvis inte hantera situationen utan blev rejält packade. Exempel statuerades och en kille fick åka hem. Sen dess visste vi var skåpet skulle stå.

Resan skulle fortsätta till Indien, Pakistan och Ceylon (Sri Lanka) via Sydafrika runt Godahoppsudden och över hela Indiska Oceanen. Som alla geografisk bevandrade vet måste man korsa ekvatorn på vägen dit om man nu inte går genom Suezkanalen. Eftersom ingen av oss kaniner (vi kallades så av den ordinarie besättningen) varit över linjen tidigare såg befälet nu sin chans att ha lite kul med oss och arrangerade ett spektakulärt linjedop. En tron med kung och drottning riggades framför en provisorisk liten presenningspool. Poliser med batonger hämtade oss en och en och vi blev döpta efter konstens alla regler. Allt från att dricka någon sörja med tabasco till att bli tjärad och fjädrad med innehållet från dunkuddar. 

Förödmjukelsen ändade med att man fick knäböja och kyssa drottningens skitiga mansfot och därefter bli sparkad i häcken och ner i poolen av kungen. Kapten övervakade det hela. Alla fick varsitt dopintyg vilket faktiskt hänger ombord på s/y Liberator idag.

M/S Travancore var en riktig gammal hederlig shelterdäckad styckegodsare byggd på femtiotalet. Midskeppsbygge med styrhus i lackerad mahogny och maskintelegraf av mässing. Taltratt fanns också så man kunde kommunicera med maskin om telefonen inte fungerade. I båda ändarna av talröret satt en visselpipa och den som ville något tog bort visselpipan och blåste i röret så visslade det i andra änden nere i maskin. Ett kul skämt var att gå upp på bryggan och vissla på maskinisten som då tog ur visslan och svarade varpå man kvickt hällde en flaska vatten i röret och stack.

Allting i maskin reglerades manuellt. Automatiken hade ännu inte gjort sitt intrång. Man hade en krittavla där man skrev temperaturer och tryck varje halvtimma.

20 år och på vakt i maskin. Varmt, bullrigt och skitigt

Maskin låg också midskepps och propelleraxeln låg lagrad i en tunnel genom halva fartyget. En av vaktsysslorna var att regelbundet känna över stödlagerna så inget var för varmt. Idag övervakas sådant elektroniskt från ett kontrollrum. Ljudisolerat och luftkonditionerat.

Det var på den tiden jag smittades av den fruktansvärda och obotliga sjuka jag än i dag lider svårt av. Nämligen sjösjukan! Att gå nere i ett maskinrum med diesellukt, 50-60 grader varmt, inga referenser till omvärlden och ett buller som var öronbedövande samt kräkas titt som tätt var en hård skola.

Då vi skulle fostras från botten fick vi äta i manskapsmässen och lära oss att supa som män. På den tiden var det ett hejdlöst festande jämt och ständigt vilket man lyckligtvis slutat med i dagens sjöfart. Att inte törna till på sin vakt för att man var full eller bakfull var en dödssynd, kallades att drifta, som bestraffades med löneavdrag och kamraternas avsky. Vi kaniner hade för övrigt inte så stor lön, endast 253:-/månad viket även på den tiden var ganska knapert.

Vi bodde i små tvåmanshytter om åtta kvadratmeter med våningssäng och utan luftkonditionering. I tropikerna blev det olidligt så ofta sov vi i hängmattor ute på däck under bar himmel. På frivakterna solbadade vi ofta uppe på poopdäckets varma tak.

För att vi skulle bli allmänbildade och förstå hur man tagit sig fram över haven innan maskineriet gjort sitt intåg fick vi också lära oss att segla i små ekjollar. Lektionerna gavs när vi låg och lastade eller lossade i exotiska främmande hamnar

och det var inte utan det väckte en viss förvåning när det kom en liten segeljulle med svensk flagg fylld av käcka bleka ynglingar iklädda sjömansmössor och flytvästar. Detta har jag haft stor nytta av under vår nuvarande långsegling som de flesta säkert förstår. Likaså kunskaperna om hur man lagar allting som går sönder utan att ha andra reservdelar än vad som finns i "bra att ha lådan" vilket vi fick lära oss i maskin.

I Indien träffade vi vackra flickor varav en del ville ha betalt för att umgås vilket var en ny erfarenhet för många av oss. De flickor som inte tog betalt var ordenliga och ville inte umgås med oss utan vi fick bara lystet titta på dem på håll.

Allt var nytt och annorlunda. Dofter, gatuliv, byggnader, ljud och människor. Det var en omtumlande upplevelse på slutet av sextiotalet, då få varit utanför Europa, att få uppleva detta.

Har man läst boken "Shantaram" av Gregory David Roberts, vilken är en av de bästa böcker jag läst, förstår man kanske de outplånliga intryck  man får av Indien. Ingen reser där ifrån oberörd.

Överallt såg man ormtjusare, män utan underkropp, folk som bodde på gatorna under skynken, ja till och med en kvinna som födde på trottoaren på en gammal filt.

I Bangladesh, forna Östpakistan, åkte vi på eget bevåg iväg långt in i slummen med ett par cykelrichor och fick besöka en opiumhåla där vi sittande på varsin pall fick begapa en stor fet kines som rökte opium ur en stor vattenpipa med slang. 

Så småningom mönstrade vi av i Göteborg efter att ha varit ombord i nästan ett halvår. En del fortsatte med sjölivet, andra gick aldrig till sjöss mer. Många blev vänner för livet medan andra inte sågs mer.

Hemma väntade nya båtar för mer sjöpraktik, en tid på Öresundsvarvet, en annan på elverkstad och slutligen ett halvår på verkstadsskola inkvarterade på barken Viking i Göteborg för att kvalificera till Sjöbefälsskolan. För min del tre år i Malmö boende på skutan Stanley i Lomma hamn. En vansinnigt rolig tid, men det är en annan historia.

Barken Viking, Lilla Bommen, Göteborg 1972

Mount Hartman Bay och Concorde Waterfalls

Efter nära nog två veckor i Prickly Bay beslöt vi oss för att byta vik och seglade därför en vacker förmiddag runt udden och in i Mount Hartman Bay där vi ankrade upp precis framför det här fina lilla sommarstället.

Strax intill oss låg vackra s/y Elin Alida från Stockholm. Mats och Ingela har hjälpt oss med att installera ett mycket effektivt wifi system ombord så nu blir allting lättare att sköta på distans. Som att blogga och hålla kontakt med nära och kära. Mats och Ingela har legat för ankar här ett antal månader under orkansäsongen och hunnit bekanta sig med ön ordentligt. Massor av fina tips, allt från lokal mat till utflyktsmål, har vi fått.

En dag tog vi jollen och utforskade kusten österut en bit. På Hog Island hittade vi den här lilla primitiva men charmiga strandbaren.

Båtar som vittnar om stora drömmar med små medel hittar man lite varstans. En del slutar tragiskt, en del lyckligt. En del är mitt uppe i äventyret och seglar runt som vi, andra har fastnat och anpassat sig till den lokala vardagen.

Någon hade byggt en stor jacuzzi av snäckskal. En dröm att anlägga hemma i trädgården och kanske med en tam groda att plaska ihop med.

Är man nu på en ö i Västindien gäller det att passa på att se sig om och alltid är det fler som har samma ide och är villiga att dela på en minibuss. 

Julen firas på allvar även här men med skillnaden att man börjar julpynta först i december och inte början av november som på de stora köpcentren runt om i världen.

Ön sprudlar av grönska så här i slutet av regnperioden. Det är friskt och inte så mördande hett som när vi lämnade båten i somras.

Husen ligger utspridda på sluttningarna och är ofta pålade för att man skall slippa dyra markarbeten samt skydda dem mot forsande vatten när skyfallen kommer. Vägarna är smala och slingriga men våra chaufförer kan det där.

Vi har börjat omvärdera de första intrycken som inte var så bra när vi kom hit i våras. Kommer man bara bort från de ställen där man är trött på turister så är folket här väldigt vänliga. Ingen märkbar kriminalitet och relativt bra ordning även om det kan vara lite si och så med gamla bilvrak längs vägarna då det är ont om organiserade bilskrotare i trakten. Folket är stolta över sitt land och sina vackra öar.

Färden denna söndag den 5:e december, tillika andra advent, åkte vi upp och badade under ett vattenfall i regnskogen.

En liten fin djup badsjö hade bildats och vi hoppade förtjust i och svalkade oss i det söta vattnet. Kallt? nja inte så farligt men visst var det svalt.

Allting flyter ihop i den frodiga grönskan och ibland kan man nästan tro att husen är en del av naturen.

Många infödda har färgglada tröjor med ränder både på tvären och längden. I naturen är randningar och mönster

lite mer fantasifullt ordnade, som på den här lilla lakritsbönan. Det är faktiskt härifrån den mesta av världen lakrits exporteras. Man handplockar frukterna och framställer små lakritskrumelurer i  något av de många kokerierna runt om på ön. Exporten sker i  lösvikt och först i mottagarländerna påsas den upp i plastpåsar och säljs till hutlösa priser.

När vi var rentvättade och svala fortsatte färden till en liten by där man ordnat kvällsmat. En del hus längs vägarna är väldig välskötta och färglada.

Små jourbutiker finns överallt, ofta små familjerörelser där man säljer med ena armen samtidigt som  man har minstingen på den andra.

Solnedgångarna är, precis som överallt i tropikerna, spektakulära men snabba. Inte som på norra och södra delarna av klotet långa och utdragna. Det blir natt på en halvtimma. Är det inte månsken blir det kolsvart.

Maten vi bjöds på kallas "all down" och är en lokal rätt som består av att man tager vad man haver och kokar det i en stor gryta. Gott, njaaa, exotiskt i alla fall med smak allt från get, fisk, inälvor och kanske några självdöda kackerlackor också, ha, ha...

Vän av ordning har rättat mig! Det heter inte "all down" utan "oil down" och för den matlagningsintresserade finns det information att googla fram om hur man tillreder grytan på rätt sätt.
Barnen var nyfikna och blygheten släppte snabbt. En fin upplevelse som alltid. och när man drabbas av ett tragiskt dödsbud hemifrån inser man att det enda som gäller är HÄR och NU samt vilket privilegium det är att få ha tid och möjlighet att uppleva allt det här.

Hoppas ungarna får behålla sin Ö som den är!

Food Festival

Getmjölk, begagnade bildäck och fisk...

På båtens VHF-radio kanal 68 kan man varje morgon lyssna på en sändning från någon ankarliggare som kör ett nätverk med information om t.ex. väder, säkerhetsinfo, efterlysning av reservdelar, utflykter etc. Den som vill kan bryta in och dela med sig av vad man har som kan vara av intresse för övriga båtars besättningar. Förra veckan hade någon arrangerat en busstur upp till nordvästra hörnet av ön (Grenada) där det skulle hållas en lokal matfestival med allt möjligt exotisk smått och mer eller mindre gott i matväg.

Tre minibussar fulla med seglare, varav en del blev småfulla själva under kvällen, tog oss först på en liten rundtur med lite trevliga pauser här och var för att vi skulle få tillfälle att läska oss med kall dricka.

Själv passade jag och en ko på att glo på varandra

And or but?

Vägarna är i ett bedrövligt skick men ön men ön är vacker, allrahelst nu i slutet av regnperioden då allt sprudlar av grönska.

  Inloppet till hamnen i St Georges, huvudstaden på ön

 Svenska Stena Line ser man lite varstans

Gasglad knutte med ung spätta. Farligt, farligt...

 Vacker kustväg med små charmiga fiskebyar längs vägen

Härliga dofter och mycket att välja på

Det serverades även sköldpadda vilket kanske inte är helt rumsrent...

Mycket både det ena och det andra, som kohud och blodpudding, fanns att smaka på. En del gott, annat mindre gott och något som kanske inte smakade så bra känslomässigt, sköldpadda t.ex...

Kvällen gick fort och väl tillbaka tog vi jollen ut till s/y Liberator, vår kära flytande hem, under stjärnorna i den trolska karibiska natten.

Undrar hur många olika maträtter det finns i världen?

Nattligt Kaos

Det där med att ankra har sina sidor. Båtfolk vet redan, men för läsare som inte vet är det inte bara att kasta i ankaret och hoppa i kojen. De primära kriterierna för att ligga kvar på den plats man valt ut är naturligtvis ett bra ankare, bra ankarbotten, att ankaret sitter fast och att man har tillräckligt med kätting ute. Man backar fast ankaret, har minst tre gånger djupet i kättinglängd samt sätter en avlastningslina mellan en förtöjningsknap och kätting för att båten inte skall hänga enbart i ankarspelet vilket kan skada dess infästning. Det finns ett antal olika ankartyper och lika många åsikter om vilket som är bäst. Beror på omständigheterna men själv har jag kommit fram till att ett rejält Delta ankare, en plog med stor blytyngd ingjuten i dess spets, är ett bra allroundankare. Ett andra, kanske lite lättare, reservankare bör man också alltid ha i beredskap. Vårt huvudankare väger 25 kilo och reserven 20. Vi har även ett akterankare med spel men har faktiskt aldrig använt det. Kommer mest till nytta i Norden där man ofta förtöjer fören i någon klippa i land. Söderöver ligger man nästan utan undantag med aktern mot bryggor och kajer med fören i boj eller för ankar. En annan viktig detalj är att alltid ha en triplina antingen i boj eller parallellt med ankarkättingen (så ingen får den i propellern) fäst i andra ändan av ankaret motsatt kättingen så man kan dra loss det bakvägen om det fastnar i något. 

En natt då jag sov som bäst började Redaren gasta något alldeles oerhört och det första jag såg genom sovhyttsventilen var relingen på en annan båt. Trodde först det var en mardröm vilket det i och för sig var. Vi båda rusade yrvakna upp på däck. Själv totalt omedveten om att jag var  helnäck. Det var full storm, regnet kom i form av regelrätt skyfall med bara ett tiotal meters sikt och vi  hade draggat rakt i en annan ankarliggare. En ensam engelsk dam skrek hysteriskt hela tiden på den andra båten. Ytterligare en yrvaken skeppare kom upp och undrade vad som stod på.

Tursamt nog hade den andra båten sin gummijolle längs sidan och det var nog den som räddade oss. Fick igång maskin men såg en kätting rakt in under båten och vågade inte köra. Att dra sönder propellern vore det värsta som kunde hända i det här läget. Vi kämpade med att bära av, som sagt jag själv helnäck vilket jag plötsligt blev medveten om. Efter ett tag kom vi undan så pass att jag vågade köra maskin. Ett tag trodde jag att kättingen hamnat mellan köl och roder vilket varit katastrof. Fick på mig badbyxor illa kvickt men det var nog ingen som brydde sig nämnvärt i kaoset.

Nästa bekymmer var att ankaret fastnat i en bojkätting och att jag inte satt någon triplina. Tio meter djupt och alltså inte möjligt att fridyka och arbeta med att få loss ankaret vilket kan gå om det bara är ett par meter.

Efter en knapp halvtimmes manövrerande släppte bojkättingen från botten och följde med ankaret upp till ytan så jag med jollens hjälp kunde komma åt att haka av den. Tunga grejer.

Fem minuter senare var det kav lugnt och uppehåll. Solen gick upp och endast en krökt relingstötta som skaderesultat av ovädret att kröka tillbaka. Det kunde gått riktigt illa men vi blev en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis, men säkert inte, sista gången det händer...

Sällan har en frukost smakat så bra!