Mount Hartman Bay och Concorde Waterfalls

Efter nära nog två veckor i Prickly Bay beslöt vi oss för att byta vik och seglade därför en vacker förmiddag runt udden och in i Mount Hartman Bay där vi ankrade upp precis framför det här fina lilla sommarstället.

Strax intill oss låg vackra s/y Elin Alida från Stockholm. Mats och Ingela har hjälpt oss med att installera ett mycket effektivt wifi system ombord så nu blir allting lättare att sköta på distans. Som att blogga och hålla kontakt med nära och kära. Mats och Ingela har legat för ankar här ett antal månader under orkansäsongen och hunnit bekanta sig med ön ordentligt. Massor av fina tips, allt från lokal mat till utflyktsmål, har vi fått.

En dag tog vi jollen och utforskade kusten österut en bit. På Hog Island hittade vi den här lilla primitiva men charmiga strandbaren.

Båtar som vittnar om stora drömmar med små medel hittar man lite varstans. En del slutar tragiskt, en del lyckligt. En del är mitt uppe i äventyret och seglar runt som vi, andra har fastnat och anpassat sig till den lokala vardagen.

Någon hade byggt en stor jacuzzi av snäckskal. En dröm att anlägga hemma i trädgården och kanske med en tam groda att plaska ihop med.

Är man nu på en ö i Västindien gäller det att passa på att se sig om och alltid är det fler som har samma ide och är villiga att dela på en minibuss. 

Julen firas på allvar även här men med skillnaden att man börjar julpynta först i december och inte början av november som på de stora köpcentren runt om i världen.

Ön sprudlar av grönska så här i slutet av regnperioden. Det är friskt och inte så mördande hett som när vi lämnade båten i somras.

Husen ligger utspridda på sluttningarna och är ofta pålade för att man skall slippa dyra markarbeten samt skydda dem mot forsande vatten när skyfallen kommer. Vägarna är smala och slingriga men våra chaufförer kan det där.

Vi har börjat omvärdera de första intrycken som inte var så bra när vi kom hit i våras. Kommer man bara bort från de ställen där man är trött på turister så är folket här väldigt vänliga. Ingen märkbar kriminalitet och relativt bra ordning även om det kan vara lite si och så med gamla bilvrak längs vägarna då det är ont om organiserade bilskrotare i trakten. Folket är stolta över sitt land och sina vackra öar.

Färden denna söndag den 5:e december, tillika andra advent, åkte vi upp och badade under ett vattenfall i regnskogen.

En liten fin djup badsjö hade bildats och vi hoppade förtjust i och svalkade oss i det söta vattnet. Kallt? nja inte så farligt men visst var det svalt.

Allting flyter ihop i den frodiga grönskan och ibland kan man nästan tro att husen är en del av naturen.

Många infödda har färgglada tröjor med ränder både på tvären och längden. I naturen är randningar och mönster

lite mer fantasifullt ordnade, som på den här lilla lakritsbönan. Det är faktiskt härifrån den mesta av världen lakrits exporteras. Man handplockar frukterna och framställer små lakritskrumelurer i  något av de många kokerierna runt om på ön. Exporten sker i  lösvikt och först i mottagarländerna påsas den upp i plastpåsar och säljs till hutlösa priser.

När vi var rentvättade och svala fortsatte färden till en liten by där man ordnat kvällsmat. En del hus längs vägarna är väldig välskötta och färglada.

Små jourbutiker finns överallt, ofta små familjerörelser där man säljer med ena armen samtidigt som  man har minstingen på den andra.

Solnedgångarna är, precis som överallt i tropikerna, spektakulära men snabba. Inte som på norra och södra delarna av klotet långa och utdragna. Det blir natt på en halvtimma. Är det inte månsken blir det kolsvart.

Maten vi bjöds på kallas "all down" och är en lokal rätt som består av att man tager vad man haver och kokar det i en stor gryta. Gott, njaaa, exotiskt i alla fall med smak allt från get, fisk, inälvor och kanske några självdöda kackerlackor också, ha, ha...

Vän av ordning har rättat mig! Det heter inte "all down" utan "oil down" och för den matlagningsintresserade finns det information att googla fram om hur man tillreder grytan på rätt sätt.
Barnen var nyfikna och blygheten släppte snabbt. En fin upplevelse som alltid. och när man drabbas av ett tragiskt dödsbud hemifrån inser man att det enda som gäller är HÄR och NU samt vilket privilegium det är att få ha tid och möjlighet att uppleva allt det här.

Hoppas ungarna får behålla sin Ö som den är!

Food Festival

Getmjölk, begagnade bildäck och fisk...

På båtens VHF-radio kanal 68 kan man varje morgon lyssna på en sändning från någon ankarliggare som kör ett nätverk med information om t.ex. väder, säkerhetsinfo, efterlysning av reservdelar, utflykter etc. Den som vill kan bryta in och dela med sig av vad man har som kan vara av intresse för övriga båtars besättningar. Förra veckan hade någon arrangerat en busstur upp till nordvästra hörnet av ön (Grenada) där det skulle hållas en lokal matfestival med allt möjligt exotisk smått och mer eller mindre gott i matväg.

Tre minibussar fulla med seglare, varav en del blev småfulla själva under kvällen, tog oss först på en liten rundtur med lite trevliga pauser här och var för att vi skulle få tillfälle att läska oss med kall dricka.

Själv passade jag och en ko på att glo på varandra

And or but?

Vägarna är i ett bedrövligt skick men ön men ön är vacker, allrahelst nu i slutet av regnperioden då allt sprudlar av grönska.

  Inloppet till hamnen i St Georges, huvudstaden på ön

 Svenska Stena Line ser man lite varstans

Gasglad knutte med ung spätta. Farligt, farligt...

 Vacker kustväg med små charmiga fiskebyar längs vägen

Härliga dofter och mycket att välja på

Det serverades även sköldpadda vilket kanske inte är helt rumsrent...

Mycket både det ena och det andra, som kohud och blodpudding, fanns att smaka på. En del gott, annat mindre gott och något som kanske inte smakade så bra känslomässigt, sköldpadda t.ex...

Kvällen gick fort och väl tillbaka tog vi jollen ut till s/y Liberator, vår kära flytande hem, under stjärnorna i den trolska karibiska natten.

Undrar hur många olika maträtter det finns i världen?

Nattligt Kaos

Det där med att ankra har sina sidor. Båtfolk vet redan, men för läsare som inte vet är det inte bara att kasta i ankaret och hoppa i kojen. De primära kriterierna för att ligga kvar på den plats man valt ut är naturligtvis ett bra ankare, bra ankarbotten, att ankaret sitter fast och att man har tillräckligt med kätting ute. Man backar fast ankaret, har minst tre gånger djupet i kättinglängd samt sätter en avlastningslina mellan en förtöjningsknap och kätting för att båten inte skall hänga enbart i ankarspelet vilket kan skada dess infästning. Det finns ett antal olika ankartyper och lika många åsikter om vilket som är bäst. Beror på omständigheterna men själv har jag kommit fram till att ett rejält Delta ankare, en plog med stor blytyngd ingjuten i dess spets, är ett bra allroundankare. Ett andra, kanske lite lättare, reservankare bör man också alltid ha i beredskap. Vårt huvudankare väger 25 kilo och reserven 20. Vi har även ett akterankare med spel men har faktiskt aldrig använt det. Kommer mest till nytta i Norden där man ofta förtöjer fören i någon klippa i land. Söderöver ligger man nästan utan undantag med aktern mot bryggor och kajer med fören i boj eller för ankar. En annan viktig detalj är att alltid ha en triplina antingen i boj eller parallellt med ankarkättingen (så ingen får den i propellern) fäst i andra ändan av ankaret motsatt kättingen så man kan dra loss det bakvägen om det fastnar i något. 

En natt då jag sov som bäst började Redaren gasta något alldeles oerhört och det första jag såg genom sovhyttsventilen var relingen på en annan båt. Trodde först det var en mardröm vilket det i och för sig var. Vi båda rusade yrvakna upp på däck. Själv totalt omedveten om att jag var  helnäck. Det var full storm, regnet kom i form av regelrätt skyfall med bara ett tiotal meters sikt och vi  hade draggat rakt i en annan ankarliggare. En ensam engelsk dam skrek hysteriskt hela tiden på den andra båten. Ytterligare en yrvaken skeppare kom upp och undrade vad som stod på.

Tursamt nog hade den andra båten sin gummijolle längs sidan och det var nog den som räddade oss. Fick igång maskin men såg en kätting rakt in under båten och vågade inte köra. Att dra sönder propellern vore det värsta som kunde hända i det här läget. Vi kämpade med att bära av, som sagt jag själv helnäck vilket jag plötsligt blev medveten om. Efter ett tag kom vi undan så pass att jag vågade köra maskin. Ett tag trodde jag att kättingen hamnat mellan köl och roder vilket varit katastrof. Fick på mig badbyxor illa kvickt men det var nog ingen som brydde sig nämnvärt i kaoset.

Nästa bekymmer var att ankaret fastnat i en bojkätting och att jag inte satt någon triplina. Tio meter djupt och alltså inte möjligt att fridyka och arbeta med att få loss ankaret vilket kan gå om det bara är ett par meter.

Efter en knapp halvtimmes manövrerande släppte bojkättingen från botten och följde med ankaret upp till ytan så jag med jollens hjälp kunde komma åt att haka av den. Tunga grejer.

Fem minuter senare var det kav lugnt och uppehåll. Solen gick upp och endast en krökt relingstötta som skaderesultat av ovädret att kröka tillbaka. Det kunde gått riktigt illa men vi blev en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis, men säkert inte, sista gången det händer...

Sällan har en frukost smakat så bra!

Socialt liv för ankar

En del av vardagen, precis som hemma, går åt till att åka och handla. Skillnaden är att man många gånger hemma shoppar för shoppandets skull och det verkar vara något sorts helgnöje att åka ut till ett stort shoppingcenter och konsumera en massa onödigheter. Här blir det bara precis vad man behöver i bästa fall. Inte alltid det går att hitta vad man förväntat sig. En annan skillnad är att här tar vi jollen istället för bilen plus att det är varmt och behagligt så här års samt att bilarna ligger i diket hemma men här gör båtarna det. Lite varstans längs stränderna ligger det avmastade vrak och vittnar om orkanen Ivans härjning över ön 2004. En riktig mara att råka ut för något sådant. Risken är dock inte så där jättestor om man planerar sin tid riktigt.

Det finns två platser att landa på där vi ligger ankrade. En av dem är den lilla bryggrestaurangen Big Fish alldeles vid varvet där vi orkanförvarade båten. Ibland ligger jollarna i flerdubbla lager när väldigt många ankarliggare åkt i land. Här spelas förövrigt musik live vissa kvällar och det finns en grill på baksidan.

Att ta sig någonstans på på land är billigt och enkelt. Ett otal små minibussar med chaufför och konduktör kör ständigt runt på olika rutter som går i princip överallt. Bara att ställa sig någonstans så tar det inte många minuter förrän någon konduktör spanat in oss.

Sju och femtio svenska kronor kostar det att åka oavsett sträcka så länge man hoppar av på den slinga man kör och det dubbla för att bli körd till dörr. Är övertygad om att ett sådant system i t.ex Stockholm skulle gjort succé direkt. Men se så kan det ju klart inte få gå till i Sverige, att stanna där det inte finns någon standardiserad hållplats,aj,aj...

Efter en mödosam shoppingtur är det gott att sätta sig på Big Fish och läska sig med en lemonad samt fundera på allt möjligt och flörta lite innan man tar jollen tillbaka ombord.

Viken där vi ligger just nu heter Prickly Bay och är belägen på sydvästra sidan av ön. Många båtar ligger här och smårullar behagligt i dyningen. En del under längre tider och andra bara några dagar. Vi träffade en svensk båt i våras som legat still här i över fem månader. Lätt hänt att fastna då livet är bekvämt och man etablerar ett socialt liv vilket det ju av naturliga skäl blir svårt att upprätthålla när man flyttar sig ofta.

Många privata villor ligger utsmetade i etage längs strandsluttningarna och representerar större förmögenheter för vanligt folk. Vad nu vanligt folk är. Allt är ju relativt...

Glatt överraskade blev vi när Curt på Bellis och Nisse på Kairos dök upp strax intill. Vi låg samtidigt i Mogan på Gran Canaria för ett år sen.

Curt har varit norröver och sedan lagt upp på Trinidad över orkansäsongen och Nisse har varit nere i Brasilien och kikat runt.

En dag blev vi inbjudna att träffas ombord på Elin Alida hos Ingela och Mats och tog därför en stärkande promenad ihop med de andra gästerna genom det grönskande landskapet.

Det regnar mycket just nu vilket gör det så grönt till skillnad mot sist vi var här då allt var bränt och visset.

Mats mötte upp och hämtade oss vid Martins Marina som ligger i viken strax öster om Prickly Bay där vi ligger.

Elin Alida är i mångas tycke en mycket vacker båt vilket vi också tycker. En Bruce Roberts 46:a byggd i stål. Egentligen en 43 fotare men ritningarna ändrades 3 fot under byggnationen.

Ingela, som bakat ett hav av små goda pizzor, tog emot och välkomnade oss ombord. En trevlig eftermiddag som gick fort. Tack så hjärtligt!

Ännu en behaglig dag på värmen

A Cool Man

Där det är varmt är kylen guld värd. Fungerar den inte blir det problem. Inte för alla men för oss som är vana och bortskämda. Det finns långseglare som är ute år efter år utan kyl och det blir klart ett visst sätt att leva. Mycket får försakas och det blir troligen bröd, gröt och bulgur mest hela tiden.

Vår kylbox är luftkyld vilket för den tekniskt intresserade, men ej insatte, betyder att köldmediet som förångats inne i kylboxens värmeväxlare och dragit till sig värmen i boxen cirkulerar med hjälp av en kompressor till en kylare utanför där den varma gasen skall kondensera och avge värmen till kylluften som en fläkt viftar genom spalterna. I Nordeuropa där luften är relativt sval fungerar det men inte här. Kylningen blir för dålig och kompressorn jobbar och drar en massa ström som man oftast har ont om ute på ankarplatserna. Lösningen är att kyla med sjövatten men då våra resurser ombord inte räcker för så avancerade ingrepp var vi tvungna att be Mr Basil om hjälp. En välkänd cool man bland alla seglare som haft problem med sina kylanläggningar.

Med skruvstäd på pickupens flak, kylgasflaska med manometrar i händerna och svetstuber i bakfickan är han gurun som fixar allt som inte är kallt nog. Med en liten hemgjord kylslinga, en vattenpump, slangar, nipplar och elsladdar hjälptes vi åt att få till det. Basil kopplade in kylslingan i serie med befintlig luftkyld kondensor så kylen fungerar fortfarande om man till exempel ligger på land och saknar kylvatten. Fiffigt och enkelt system som faktisk i ett slag verkar ha minskat ner elkonsumtionen dramatiskt ombord.

Tänk om man själv kunde hoppa ner i kylen ibland...