Nattligt Kaos

Det där med att ankra har sina sidor. Båtfolk vet redan, men för läsare som inte vet är det inte bara att kasta i ankaret och hoppa i kojen. De primära kriterierna för att ligga kvar på den plats man valt ut är naturligtvis ett bra ankare, bra ankarbotten, att ankaret sitter fast och att man har tillräckligt med kätting ute. Man backar fast ankaret, har minst tre gånger djupet i kättinglängd samt sätter en avlastningslina mellan en förtöjningsknap och kätting för att båten inte skall hänga enbart i ankarspelet vilket kan skada dess infästning. Det finns ett antal olika ankartyper och lika många åsikter om vilket som är bäst. Beror på omständigheterna men själv har jag kommit fram till att ett rejält Delta ankare, en plog med stor blytyngd ingjuten i dess spets, är ett bra allroundankare. Ett andra, kanske lite lättare, reservankare bör man också alltid ha i beredskap. Vårt huvudankare väger 25 kilo och reserven 20. Vi har även ett akterankare med spel men har faktiskt aldrig använt det. Kommer mest till nytta i Norden där man ofta förtöjer fören i någon klippa i land. Söderöver ligger man nästan utan undantag med aktern mot bryggor och kajer med fören i boj eller för ankar. En annan viktig detalj är att alltid ha en triplina antingen i boj eller parallellt med ankarkättingen (så ingen får den i propellern) fäst i andra ändan av ankaret motsatt kättingen så man kan dra loss det bakvägen om det fastnar i något. 

En natt då jag sov som bäst började Redaren gasta något alldeles oerhört och det första jag såg genom sovhyttsventilen var relingen på en annan båt. Trodde först det var en mardröm vilket det i och för sig var. Vi båda rusade yrvakna upp på däck. Själv totalt omedveten om att jag var  helnäck. Det var full storm, regnet kom i form av regelrätt skyfall med bara ett tiotal meters sikt och vi  hade draggat rakt i en annan ankarliggare. En ensam engelsk dam skrek hysteriskt hela tiden på den andra båten. Ytterligare en yrvaken skeppare kom upp och undrade vad som stod på.

Tursamt nog hade den andra båten sin gummijolle längs sidan och det var nog den som räddade oss. Fick igång maskin men såg en kätting rakt in under båten och vågade inte köra. Att dra sönder propellern vore det värsta som kunde hända i det här läget. Vi kämpade med att bära av, som sagt jag själv helnäck vilket jag plötsligt blev medveten om. Efter ett tag kom vi undan så pass att jag vågade köra maskin. Ett tag trodde jag att kättingen hamnat mellan köl och roder vilket varit katastrof. Fick på mig badbyxor illa kvickt men det var nog ingen som brydde sig nämnvärt i kaoset.

Nästa bekymmer var att ankaret fastnat i en bojkätting och att jag inte satt någon triplina. Tio meter djupt och alltså inte möjligt att fridyka och arbeta med att få loss ankaret vilket kan gå om det bara är ett par meter.

Efter en knapp halvtimmes manövrerande släppte bojkättingen från botten och följde med ankaret upp till ytan så jag med jollens hjälp kunde komma åt att haka av den. Tunga grejer.

Fem minuter senare var det kav lugnt och uppehåll. Solen gick upp och endast en krökt relingstötta som skaderesultat av ovädret att kröka tillbaka. Det kunde gått riktigt illa men vi blev en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis, men säkert inte, sista gången det händer...

Sällan har en frukost smakat så bra!

Socialt liv för ankar

En del av vardagen, precis som hemma, går åt till att åka och handla. Skillnaden är att man många gånger hemma shoppar för shoppandets skull och det verkar vara något sorts helgnöje att åka ut till ett stort shoppingcenter och konsumera en massa onödigheter. Här blir det bara precis vad man behöver i bästa fall. Inte alltid det går att hitta vad man förväntat sig. En annan skillnad är att här tar vi jollen istället för bilen plus att det är varmt och behagligt så här års samt att bilarna ligger i diket hemma men här gör båtarna det. Lite varstans längs stränderna ligger det avmastade vrak och vittnar om orkanen Ivans härjning över ön 2004. En riktig mara att råka ut för något sådant. Risken är dock inte så där jättestor om man planerar sin tid riktigt.

Det finns två platser att landa på där vi ligger ankrade. En av dem är den lilla bryggrestaurangen Big Fish alldeles vid varvet där vi orkanförvarade båten. Ibland ligger jollarna i flerdubbla lager när väldigt många ankarliggare åkt i land. Här spelas förövrigt musik live vissa kvällar och det finns en grill på baksidan.

Att ta sig någonstans på på land är billigt och enkelt. Ett otal små minibussar med chaufför och konduktör kör ständigt runt på olika rutter som går i princip överallt. Bara att ställa sig någonstans så tar det inte många minuter förrän någon konduktör spanat in oss.

Sju och femtio svenska kronor kostar det att åka oavsett sträcka så länge man hoppar av på den slinga man kör och det dubbla för att bli körd till dörr. Är övertygad om att ett sådant system i t.ex Stockholm skulle gjort succé direkt. Men se så kan det ju klart inte få gå till i Sverige, att stanna där det inte finns någon standardiserad hållplats,aj,aj...

Efter en mödosam shoppingtur är det gott att sätta sig på Big Fish och läska sig med en lemonad samt fundera på allt möjligt och flörta lite innan man tar jollen tillbaka ombord.

Viken där vi ligger just nu heter Prickly Bay och är belägen på sydvästra sidan av ön. Många båtar ligger här och smårullar behagligt i dyningen. En del under längre tider och andra bara några dagar. Vi träffade en svensk båt i våras som legat still här i över fem månader. Lätt hänt att fastna då livet är bekvämt och man etablerar ett socialt liv vilket det ju av naturliga skäl blir svårt att upprätthålla när man flyttar sig ofta.

Många privata villor ligger utsmetade i etage längs strandsluttningarna och representerar större förmögenheter för vanligt folk. Vad nu vanligt folk är. Allt är ju relativt...

Glatt överraskade blev vi när Curt på Bellis och Nisse på Kairos dök upp strax intill. Vi låg samtidigt i Mogan på Gran Canaria för ett år sen.

Curt har varit norröver och sedan lagt upp på Trinidad över orkansäsongen och Nisse har varit nere i Brasilien och kikat runt.

En dag blev vi inbjudna att träffas ombord på Elin Alida hos Ingela och Mats och tog därför en stärkande promenad ihop med de andra gästerna genom det grönskande landskapet.

Det regnar mycket just nu vilket gör det så grönt till skillnad mot sist vi var här då allt var bränt och visset.

Mats mötte upp och hämtade oss vid Martins Marina som ligger i viken strax öster om Prickly Bay där vi ligger.

Elin Alida är i mångas tycke en mycket vacker båt vilket vi också tycker. En Bruce Roberts 46:a byggd i stål. Egentligen en 43 fotare men ritningarna ändrades 3 fot under byggnationen.

Ingela, som bakat ett hav av små goda pizzor, tog emot och välkomnade oss ombord. En trevlig eftermiddag som gick fort. Tack så hjärtligt!

Ännu en behaglig dag på värmen

A Cool Man

Där det är varmt är kylen guld värd. Fungerar den inte blir det problem. Inte för alla men för oss som är vana och bortskämda. Det finns långseglare som är ute år efter år utan kyl och det blir klart ett visst sätt att leva. Mycket får försakas och det blir troligen bröd, gröt och bulgur mest hela tiden.

Vår kylbox är luftkyld vilket för den tekniskt intresserade, men ej insatte, betyder att köldmediet som förångats inne i kylboxens värmeväxlare och dragit till sig värmen i boxen cirkulerar med hjälp av en kompressor till en kylare utanför där den varma gasen skall kondensera och avge värmen till kylluften som en fläkt viftar genom spalterna. I Nordeuropa där luften är relativt sval fungerar det men inte här. Kylningen blir för dålig och kompressorn jobbar och drar en massa ström som man oftast har ont om ute på ankarplatserna. Lösningen är att kyla med sjövatten men då våra resurser ombord inte räcker för så avancerade ingrepp var vi tvungna att be Mr Basil om hjälp. En välkänd cool man bland alla seglare som haft problem med sina kylanläggningar.

Med skruvstäd på pickupens flak, kylgasflaska med manometrar i händerna och svetstuber i bakfickan är han gurun som fixar allt som inte är kallt nog. Med en liten hemgjord kylslinga, en vattenpump, slangar, nipplar och elsladdar hjälptes vi åt att få till det. Basil kopplade in kylslingan i serie med befintlig luftkyld kondensor så kylen fungerar fortfarande om man till exempel ligger på land och saknar kylvatten. Fiffigt och enkelt system som faktisk i ett slag verkar ha minskat ner elkonsumtionen dramatiskt ombord.

Tänk om man själv kunde hoppa ner i kylen ibland...

Happy Hour

Hej igen alla äventyrsintresserade läsare. Efter ett längre avbrott känns det förlösande att åter få skriva och berätta om en tillvaro som är få förunnad och av vilken vi med ödmjuk tacksamhet njuter dagligen. Blev nyligen, på ett mycket tragiskt sätt, påmind om att det där med att få ha hälsa och ork i behåll alls inte är en självklarhet. Det är så lätt att glömma men ack så viktigt att påminna sig.

Precis som överskriften utmålar är det verkligen "happy hour". Båten är i skrivande stund lyckligt åter i sitt rätta element. Men för att inte gå händelserna i förväg tar vi det från början.

Efter att ha packat in båten på land hos ett litet välskött varv på ön Grenada i södra delarna av the West Indies tog vi oss till Europa för att slippa segla under orkansäsongen som sträcker sig från juni till november. Södra delarna är säkrast så därför lägger många upp på Trinidad längst ner i raden av öar. Själv valde vi, efter att ha forskat ordentligt i saken, Grenada lite längre norröver då klimatet är betydligt torrare och kriminaliteten nästan obefintlig där till skillnad från Trinidad. Risken att drabbas av en orkan är givetvis lite större. År 2004 drog orkanen Ivan rakt över Grenada och sopade bort ungefär 200 segelbåtar som låg på land. Varvet lärde sig läxan och idag har man riktiga stålvaggor att ställa båtarna i samt helgjutna betongfundament i marken i vilka man surrar båtarna.

Strax innan vi återvände hit drog en ny orkan fram (Thomas) rakt mot Grenada men vek som tur var för oss av norrut och drabbade istället St Lucia där tragiskt nog en del människor fick sätta livet till.

Att väl avkyld kliva av planet i trettiofemgradig värme och mer eller mindre direkt börja med fysiskt arbete på båten tar på krafterna och att dessutom bo i båten som är ännu varmare inuti var inte att tänka på. Vi letade därför upp ett svalkande pensionat, med det passande namnet Cool Running Inn att pusta ut på när vi inte arbetade. Stället drivs av Indier och man håller sig med riktig Landlord vilken i mitt tycke kråmade sig alldeles för mycket för Redaren.

Det första vi gjorde efter att ha ställt väskorna på rummet och bytt om till tropikdress var att med andan i halsen krypa under presenningen och inspektera båten. Vi hade förberett oss på det värsta som att hitta horder av kackerlackor i tjocka lager av mögel, allt av värde vi lämnat kvar stulet  samt batterierna urladdade och förstörda (ruskigt dyra saker...) men fann till vår glädje allt i samma skick som när vi lämnade i våras. Batterierna fulladdade tack vare en solcell jag kopplat till och hängt ut i solskenet. Vi sov gott och svalt sen.

Upp tidigt, det ljusnar redan halv sex, arbeta på förmiddagen, vila middag och sen ett par timmar innan solen går ner redan klockan kvart i sex. Det blir beckmörkt direkt. 

Vi fuskade och lät varvet ta de värsta skitjobben som att renslipa hela botten. Lika bra att göra underhållet grundligt då miljön här i det mycket salta och varma turkosa havsvattnet annars fort ställer till det med besvärande beväxning. En halvmeter vattenlinje och hela blykölen slipades helt rena och epoxibehandlades flera gånger, hela botten grundades sen och till slut målade jag själv två lager skyddsfärg med lämplig mängd gift i. Det finns lokala färger som är så giftiga att inget växer på båten men dessa är officiellt inte tillåtna så vi valde att värna miljön och måla med snällare färg.

De hjälpsamma grabbarna på varvet gjorde ett bra jobb, själv försökte jag göra likadant utvändigt och Redaren kämpade på invändigt i hettan. Allt blir belagt med fint damm som måste bort.

Vi fick senare höra av ett par andra svenskbåtar som lagt upp på Trinidad att de fått en del stulet och hela inredningen full av illaluktande mögel då en avfuktare lagt av efter någon månad. Usch, usch...

En vecka går fort och det är mycket att fixa innan det är dags att komma i sjön. Dagen kom dock till slut och vi har bestämt att stanna och ligga för ankar ytterligare en tid. Kylboxen är luftkyld och drar kopiöst med ström i värmen så enda raka är att sätta på en vattenkyld kondensor. Kapell till gummibåten är ett måste om inte solen skall förinta den långsamt. Lite ditten och datten som konstrar som vanligt efter ett landuppehåll måste åtgärdas. Segel skall lagas, kapell till takluckorna sys och proviant inhandlas. Vi tänker också vara sociala och träffa de andra svenskarna som ligger här. Göra lite utflykter och annat trevligt. Bada och sola tillhör rutinerna...

Värme gör sig bäst i passadvindarna ute bland korallreven

Orkansäsong

 

Sista ön för den här säsongen blev Petit Martinique. En liten ö tillhörande Grenada liksom grannön Carriacou.

Dock inte mindre än att det fanns både skola

med pedagogiska väggmålningar

och skolbarn

och båtbyggeri med fantasifulla skapelser under byggnation.

och vackra staketmurar med stora snäckor.

Som vi tidigare berättat har vi beslutat att i lugn och ro utforska Västindiens öar och därför lägga upp båten på land under den stundande orkansäsongen för att fortsätta våra äventyr senare då vädret lugnat ner sig.

Många väljer Trinidad då ön ligger söder om de banor orkanerna normalt brukar ta. Båtförsäkringarna hade tidigare detta som villkor eller gav bra rabatter istället. Idag har man lättat på det kravet då vädersystemen blivit opålitliga och inte rättar sig efter gamla beprövade mönster längre. Själv har vi valt Grenada eftersom kriminaliteten är betydligt lägre där samt att klimatet är mycket torrare än på Trinidad. Visserligen hade Grenada en orkan 2004, Ivan, vilken sopade rent bland hundratals upplagda båtar då. Orkanen dessförinnan härjade för över femtio år sedan så oddsen verkar ganska goda att vi skall klara oss. En annan fördel med Grenada är att varven där lärt sin läxa och man har gjutit ner stora betongblock i marken med vajerstroppar att säkra de upplagda båtarna i. Sådant finns inte på Trinidad.

En annan fiende är solen som steker obarmhärtigt. En båt med teakdäck tar stryk om man inte täcker den. Därför beslöt vi att få tillverkat ett heltäckande kapell av kraftig canvasduk. Dyrt men effektivt och tog nästan en månad att få klart med hugg och slag. Det skulle vara klart nästa dag hela tiden efter den utlovade leveransdagen. Det skall vara så har vi fått lära oss. Ingen har bråttom i Karibien.

Båten är nu säkert stuvat och konserverad på land och vi har tagit flyget till Europa för några härliga sommarmånader på land. Alla segel är tvättade och nedstuvade, tankarna tömda, batterierna på underhållsladdning, motorn konserverad, jollen stuvad, däcket oljat med tunn teakolja, inredningen tvättad med ättika mot mögel, elektronik bortplockad och gömd, watermakern konserverad, allt tågvirke och alla fall tvättade, rullbeslag och vinschar servade och infettade, dykkompressor och utombordare konserverade. Ja listan har varit lång och jobbet besvärande i hettan. En natt sov vi i båten på land men hetta och moskiter fick oss snabbt att ta in på ett närbeläget luftkonditionerat hotell.

Bloggen tar nu ledigt ett tag och vi tackar för intresset. Det är verkligen roligt att få dela med sig av upplevelserna.

 Hej på ett tag!