Madeira, ön med levadorna

Efter det trevliga besöket på Porto Santo fortsatte vi och fick en ganska behaglig segling ner till Madeira. En dagsegling i sydvästlig riktning med ankomst till öns huvudstad Funchal på sydsidan. En ganska trevlig hamn men svårt att få plats då det var en stor regatta på gång. Vi fick i alla fall plats för en vecka. Ön är ett populärt mål för stora kryssningsfartyg och ett sådant var också på besök samtidigt med oss.

En dag när jag var på hugget och tvättade ner överbyggnaden var jag inte observant på att det lilla fönstret rakt ovanför navigationsbordet stod öppet. På bordet stod min Macbook och naturligtvis flödade spolvattnet rakt ner på den. Batteriet kortslöts och det rann grå sörja ur hårddisken när jag demonterade den. Hårddisken fick torka sakta i bakugnen på mycket svag värme. Otroligt nog fick jag igång den men batteriet var hopplöst förlorat. Precis runt hörnet nere i ett källargarage fanns en Appleverkstad som fixade ett nytt batteri och såg över datorn så nu är den igång igen.

 

En gång när jag var liten bjöd min farfar min tvillingsyster och mig på bio i Malmö. En ny flott bio, Royal vid Södertull, hade öppnat och den hade jätteduk med stereoljud. Vi såg en film som hette Windjammer och handlade om en resa med skolfartyget Christian Radich, en vacker norsk fullriggare, med bland annat ett besök på just Maderia. Man hade filmat från små kälkar med sittkorgar man kan åka utför Funchals branta gator med och jag minns än idag hur hisnande den färden kändes på biografen. Lika hisnande såg det ut i verkligheten nu drygt femtio år senare.

Fullriggaren Christian Radich

På Madeira regnar det mycket och ön är därför mycket grön med massor av vackra blommor. Även inne i stan blommar det lite överallt. Det finns många vackra gator och små torg att beundra och njuta av i lugn och ro.

För att tillvarata allt vatten som rinner okontrollerat ner för bergssidorna har man ända sen ön befolkades byggt vattenrännor som kallas "Levador" längs vilka det också finns vandringsleder. En av många utflykter vi företog oss var just att vandra längs en levada uppe i bergen.

Vi tog även lokalbussar upp i bergen och vandrade omkring på måfå längs de slingrande vägarna i det vackra mycket kuperade gröna landskapet.

Det finns gott om frukter och blir man sugen på en banan är det bara att ta för sig men det är bäst att först kolla så det inte är privatodling.

Vissa bananer blir så stora att man omöjligt kan äta upp dem. Redaren hittade en sådan och tog sig istället en ridtur. Själv åt jag för många gröna och ut kom små fina lakritskrumelurer.

En dag hyrde vi bil och tog en heldagsutflykt runt hela ön. Cyklarna har vi för tillfället gett upp då det är för mycket trafik, inga cykelbanor och dessutom så kuperat att bara det är skäl nog att avstå.

 

På ett ställe hade det bildats små stilla bassänger med havsvatten och vi passade på att ta ett par svalkande sköna bad. Ett hotell hade utnyttjat det och hade en naturlig jättepool alldeles vi Atlanten.

På ett annat ställe fanns en linbana ner för en brant bergvägg till en liten isolerad by. Det hela såg lite vanskligt ut så vi nöjde oss med att beundra utsikten.

En väg, vilken ledde ner till Atlanten, slutade med en fyr så att båtarna där ute inte skall köra upp på vägen och bilarna inte ut i sjön. Man fick gå in och klättra upp i tornet och titta på en lampa som snurrar runt med stora vackra förstoringsglas framför som gör att ljuset syns långa vägar ute till havs.

På eftermiddagen stannade vi till hos Fia som har en liten kaffestuga som ligger fint inbäddad i ett hav med vackra blommor i regnbågens alla färger. Kaffet var ganska gott men nougatkrämen vi fick till slog det mesta. Helt i min smak!

Det finns få ställen med sammanhängande strandmark och man har därför fått spränga ur tunnlar i berget för att kunna dra vägar längs havet. Även flygplatsen har fått byggas på pålad mark i havet längs en bergsida.

Min tvillingsyster var flygvärdinna på Sterling Airways när hon var ung och berättade nu att banan på den tiden var så kort att Piloterna drog på full gas precis innan landningen så att de omoderna  motorerna, vilka  hade ganska lång eftersläpning innan de gav full effekt, fick tid på sig att spola upp ifall landningen misslyckades. Lyckades den var det bara att dra av snabbt igen och bromsa allt vad tygen höll.

För länge sedan, ja så långt tillbaka som slutet på sextiotalet, gick jag på teknis i lund och där hade vi en professor i biologi som var väldigt trevlig. Ruben Botanicus var han ganska udda men passande namn. Döm om vår förvåning när vi av ett svenskt par bosatta på ön fick höra att han bodde här sen lång tid tillbaka och de berättade om vilken fantastisk trädgård han anlagt genom åren.

Sagt och gjort, vi letade rätt på adressen och begav oss dit för ett oanmält besök. Gubben var hemma och trots sin ålder, han var nu över nittio år, kände han igen mig direkt då jag varit en besvärlig elev och sådana glömmer man av förklarliga skäl inte i första taget. Gubben uppskattade besöket och bjöd in för att visa oss sin fina trädgård.

Magnifik terassträdgård med utsikt över Funchal

 Massor av exotiska växter och blommor

 

Det gamla huset låg vackert inbäddat i grönskan

 

 Fast huset var gammalt var det väldigt välskött

Som det anstår en gammal ungkarl och professor fanns div samlingar i glasmontrar under ljuskronan i vardagsrummet. Längs väggarna fanns montrar med allt möjligt blandat materiel av biologiskt intresse.

 

 Från terassen på ovanvåningen såg man hela hamnen och även vår båt.

 Egen påfågel i trädgården

 liksom en gammal tam och sällskaplig sköldpadda som var 357 år gammal.

 Två vänliga små nymfparakiter satt på en pinne utanför köket

Efter detta överraskande sammanträffande och trevliga samkväm med en god middag hos min gamle lärare från Lund beslöt vi oss för att lämna Funchal och ankra ett par dagar i en vik en bit österut innan vi drog vidare mot Kanarieöarna. Strax intill vår båt hade en ny båt just anlänt och förtöjt. Döm om vår andra fårvåning när vi upptäckte att det var den ganska kända popgruppen Beatles som var på semestersegling liksom vi själva.

Innan vi kastade loss kom tredje överraskningen då vi fick bevittna hur en skärmflygare från Sky Adventures i Kåseberga på Österlen just slog nytt världsrekord i långflygning då han farligt nära vår mast lyckades landa på stranden invid hamnen totalt utmattad och uttorkad efter att ha flugit nonstop från starten vid Ales stenar och varit i luften i över tre och ett halvt dygn. Tyvärr tog polisen hand om honom då han flugit ifrån sitt pass. Hur det slutade fick vi tyvärr aldrig reda på.

Väl framme vid vår ankarplats tog vi jollen iland och klättrade upp på berget. Redaren tog en brant trappa men själv tyckte jag det var mer utmanande att klättra upp för en av våra långa förtöjningstampar som jag plockat med i jollen.

Det var ganska högt och Redaren höll andan av oro att repet skulle brista

En passage var så smal att man satt upp staket för att ingen skulle drulla i sjön

En liten filur åt upp halva min banan och rapade belåtet som tack

Utvilade, nöjda och belåtna beslöt vi oss för att det var dags att komma till sjöss igen och fortsätta söderut mot varmare trakter.Vad vi inte visste då var att vi skulle få en av de värsta överseglingarna hittills under resan, då vi under svåra kval sinnesförvirrat lovade oss själva; ALDRIG MER!!!, men mer om det i nästa inlägg.

 

Nu sträcker vi vidare mot Lanzarote

1986-2009

Den 28 februari 1986 landade jag och en kompis med ett litet fyrsitsigt sportflygplan här på Porto Santos flygplats. Vi hade flugit från Ljungbyhed i Skåne.

Som jag i ett tidigare inlägg berättat var vi ute och samlade flygtimmar för att bli kvalificerade att ta våra trafikflygarcertifikat. Vi hade flugit ut från Lissabon och varit över fem timmar i luften. Bränslet var nästan slut och till vår fasa fick vi reda på att den sortens flygbensin vi behövde endast fanns på Madeira. Visserligen bara tjugo minuters flygning dit över men högst osäkert om bränslet skulle räcka. Vi hade att välja mellan att ta färjan och hämta på dunk eller chansa och flyga över.
Vi beslöt att starta och stiga över flygplatsen och sedan fortsätta stiga kontinuerligt ända tills vi hade höjd nog att nå fram eller återvända genom att glidflyga om motorn skulle stanna. Vi kom fram och fantastiskt spännande var det. Inte helt rumsrent, men vad gör man inte i den åldern...
På den tiden såg det ut så här;

Idag har man byggt till ny stor terminal med nytt kontrolltorn och det är svårt att känna igen sig efter så många år.

Under inflygningen blev vi välkomnade på svenska av trafikledaren som arbetat en tid i Sverige och därför pratade vårt språk flytande. När vi landat blev vi uppbjudna i tornet för en liten pratstund. Det var den 28:e februari 1986 och vi fick beskedet att vår statsminister Olof Palme var mördad. Precis som när Ingmar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning eller John F Kennedy blev mördad minns jag exakt var jag var och hur jag upplevde händelserna.
Idag har vi hyrt moppe och kört runt hela ön och beundrat utsikterna i alla väderstreck. Ett flertal toppar reser sig upp ur landskapet och den högsta är lite över femhundra meter.

Det här lilla romantiska hotellet, byggt helt i natursten, låg ensamt ute på landsbygden vackert beläget på en sluttning med hänförande utsikt över Atlanten.

Det finns dammar högt upp på ett otal ställen där man samlar regnvatten och driver turbiner med generatorer och får på så vis väldigt billig el på ön.

Det finns hyfsade vägar runt hela ön och varje hörn har sina utsiktsplatser med hänförande vyer.

Den nästan en mil långa sandstranden på sydsidan

Redaren har hittat en ö till

Hamnen med färjan till Funchal och den lilla marinan

Utsikt österut

Under vår intressanta rundtur hittade vi, till vår häpna förvåning, öns bilprovningsanstalt högt uppe i den öde obygden.

De fordon som blev underkända och belades med körförbud kördes in genom ett hål i berget på stationens baksida för skrotning och slutförvaring. Vanliga trafikanter som vi fick inte köra in där utan bara titta in från utsidan. Det låg säkert över hundra gamla bilar därinne.

När vi kom ner till hamnen igen var det fullt pådrag. En av marinens kustkorvetter hade larmats och ryckt ut då ett konstigt oidentifierat äldre fartyg närmade sig ön.

Det blev dock snart lugnt igen då det visade sig vara en tokig spanjor som blivit så hängiven Christoffer Columbus att han byggt och bemannat en mycket välbyggd kopia av dennes fartyg Santa Maria. Han uttalade sig samma kväll i en direktsänd TV-intervju där han delgav öborna sin övertygelse att jorden är platt och därför startat sin expedition för att bevisa att Columbus var en fabulör av stora mått.

Den riktige Columbus har bott på ön för över femhundra år sedan då han gifte sig med dottern till en inföding här. Mer om detta finns naturligtvis att läsa på t.ex Internet för den som vill fördjupa sig i saken.
En liten råtthund fanns med ombord och vi blev ordentligt utskällda när vi fotograferade från kajen där man förtöjt fartyget.

Det osade gott av tjära och linolja lång väg.

För inte så länge sen var jorden möjligen platt...

(Position 14/9-Klicka här)

Vardag på Rederi AB Somensaga

När den värsta euforin över att ha blivit befriade från livet som trälar lagt sig infinner sig vardagen ofrånkomligt vilken till viss del även för långseglare består av otrevligheter som bestämda arbetstider.

Till sjöss går vi vakt och har provat oss fram till en dygnsrytm som passar en liten besättning om två som här ombord. Vi har delat upp natten i tretimmarspass och dagen i sextimmars. Även om det är hårt att purras ut tolv eller tre på natten så går passen nattetid ganska fort och man tar igen sömnen på dagens långa frivakt.

I hamn passar vi på att arbeta med underhåll och vanliga vardagssysslor när vädret är lite mindre bra. Tursamt nog är det oftast väldigt bra och njutbart.
Dykflaskorna skall laddas vilket är en av arbetsuppgifterna och fungerar fint med kompressorn som har sin plats i maskinrummet och kan dras ut på en plattform monterad på rullskenor. Först var det tänkt att stuva den på samma plats ovanför motorn och sedan lyfta upp den på däck vid dykställena men insåg att det skulle bli ett förfärligt trixande. Tungt, trångt och besvärligt varför jag vid monteringen gjorde placeringen permanent i maskinrummet. Dessutom hade man fått göra kapell för att skydda den mot saltvattenstänk de tider den hade kommit att stå på däck. Nu är ljuddämparen försedd med en böjlig isolerad avgasslang vilken man kopplar på ljuddämparen och drar upp i det fria på ena sidan av båten.

Viktigt är att dra upp luftintaget på andra sidan så man inte får in giftiga avgaser i dykluften. Vore förargligt att drunkna nu när allting blivit så bra.

Dykningen är inte bara nöje utan utrustningen kommer bra till pass för diverse undervattensarbeten.
Just idag var jag nere och borstade rent propellern som inte är målad med växtskyddsfärg och därför snabbt blir hemfrist åt en massa marina djur och växter. Den mister snabbt sin effektivitet om man inte håller den ren. Anoderna, som håller korrosion borta från propeller, axel, bottenventiler och roderbeslag, måste kollas regelbundet och bytas vid behov. Man tar verktyg och reservdelar med sig ner i en vattenfylld hink och sen är arbetet, med lite vattenvana, inte svårare att utföra än då båten står på torra land.
Det blir kutym att kolla av båtgrannarna samtidigt och idag kom befälhavaren på s/y Ouhm i förtroende och berättade att han hade tappat två matknivar då han var beordrad att diska efter maten och inte vågat erkänna fadäsen ombord utan bad mig rädda honom och ta upp dem.
Svenskbåten s/y Bonnie från Stockholm hade kolliderat med något okänt undervattenshinder mitt ute på Biscaya så jag hjälpte till med en noggrann besiktning, dock utan att hitta några skador eller skrapmärken. Kanske var det en val som låg och sov i vattenytan. Är, vad man hör, inte speciellt ovanligt.

Båten tvärsöver firade att det var måndag idag och att de av princip inte arbetar på måndagar längre. Vokalisten satt bekvämt uppflugen i masten på styrbord vantspridare. Det kändes medryckande varför vi också beslöt oss för att göra måndagar arbetsfria från och med nu. I alla fall i hamn.

Vi surrade därför simfenor, snorklar och cyklopögon på våra små behändiga hopfällbara cyklar

och trampade iväg till öns sydvästra udde för att njuta av både motion och behagliga bad.

Vi hittade en liten trevlig vik med både sandstrand och små laguner längs berget vilka bjöd på fantastisk snorkling.

Det fanns fullt av prång och grottor och på ett ställe dök jag ner och in genom en trång passage som mynnade upp i en helt annan liten lagun med blått vatten vilket var fullt av små färgglada fiskar.

Inte riktigt lika fint som i Karibien men nära nog. Den vita korallsanden och palmerna på stranden saknas ännu.
Man firade något i öns lilla by, Vila Baleira, och gator och torg var blomsterprydda. Infödingar och långväga besökare flanerade runt i prakten och njöt av blomprakten och dofterna.

'
När vi luktat klart och solen började gå ner cyklade vi bort till den lilla skyddade hamnen på sydkusten.

En ny gästande franskflaggad långseglare anlände precis efter det vi kommit ombord. En ganska ovanlig kutterliknande träbåt med långt peke och gaffelrigg. Säkert med minst 60-70 år på nacken.

Det susade i palmkronorna längs kajen, vi var trötta efter den aktiva dagen och somnade därför ganska tidig. Gott som alltid då vi ligger tryggt förtöjda i en trevlig skyddad hamn.

Ännu en måndag

N 33° 05’, W 016° 18’

(Karta-klicka här)

Jaha, nu kan den ju undra över rubriken, som inte själv är berest navigatör. Trettiotre grader nordlig latitud befäster en position mätt från ekvatorn mot nordpolen och sexton grader västlig longitud mätt från Greenwichmeridianen som utgör den internationella tidsreferensen (UTC). På andra sidan, etthundraåttio grader ost eller väst ligger datumgränsen där man skenbart åker på en dag mer eller mindre i livet beroende på från vilket håll man korsar den tänkta linjen. På vägen dit har man ju antingen ställt fram eller satt tillbaka klockan i fas med tempot man förflyttat sig med och reder alltså ut kredit och debet där. Har man något att fira kan man på plats förslagsvis segla i sicksack ett helt dygn och fira samma sak ett otal gånger.

Portugisiska invandrarverket har små radiostyrda modellflygplan försedda med videokamera, vilka maskerats som insekter, med vilka de flyger runt och kontrollerar alla oidentifierade båtar i deras farvatten. Först trodde jag man skämtade när jag fick det berättat för oss men vi fick mycket riktig besök strax efter det vi åter gett oss ut på Atlanten.

Redaren blev naturligtvis oroligt och beordrade mig att göra i ordning ett svarsmeddelande att allt var väl ombord i form av en flaskpost vilken hon förväntansfullt skickade iväg. Själv satte jag gennakern och lade kursen nästan rakt västsydväst mot Ön Porto Santo strax norr om Madeira.

Vi fick över tre dygns härlig slör, mestadels med långa mjuka sjöar och jämn vind. Ett par regnskurar som fick vinden att öka på tvingade oss minska segel vid några tillfällen.

(Videosnutt)

I gryningen fjärde dagen dök ön upp med en nedgående fullmåne magiskt lysande över dess spetsiga bergstoppar samtidigt som solen gick upp i öster bak aktern på båten. Månen hann tyvärr gå i moln innan jag hann få fram kameran. Ett gäng delfiner välkomnade oss och lekte en bra stund runt fören samtidigt som de rullade runt och tittade tacksamt på oss där vi hängde över relingen och gjorde stora ögon. Tacksamt för att jag frikostigt delat med mig av all god mat Redaren lagat åt mig under överfarten genom att kräkas upp den. I sådana ögonblick känns livet som en stor ovärderlig gåva och man fylls av ödmjuk tacksamhet att få uppleva det så här. Lika fri som delfinerna.

Nedanstående bild borgar för sanningshalten i berättelsen och är publicerad enkom av den anledningen att en filur på ön Hven i Öresund enligt hörsägen uttryckt klara, men för det inte mindre oförskämda, misstankar om att jag sitter och trycker i en närbelägen dansk hamn och fabulerar hela resan. Så är alltså inte fallet som alla här, och just nu, kan se med egna ögon.

Som syns på plotterbilden grundar det upp rejält intill ön och sjön blev som vanlig då väldigt krabb och stökig men så snart vi kom intill land blev det kav lugnt och vi gjorde klart ombord för angöring. Vi har med tiden blivit samspelta och det går på rutin att förbereda tampar, förtöjningar, ta in segel, öppna mantågen etc.

Vi fann oss snabbt tillrätta i hamnen efter att ha klarerat in hos myndigheter och hamnkapten. Stämningen seglare emellan är markant annorlunda när man kommer ut till havs så här. Lite familjärare och hjälpsammare. En liten kul svensk båt låg alldeles för om oss på samma brygga. S/y Ouhm från Göteborg. Drygt sju meter lång och enligt paret ombord inspirerad av Sven Yrvinds (Lundin) liknande konstruktioner (Brisbåtarna).

Man hade seglat sista benet direkt från Irland och hit. Liten, lätt och billig liksom Brisbåtarna Sven gjort sina resor med. Hans mycket trevliga böcker finns med ombord i skeppsbiblioteket varav en är signerad av honom själv i samband med ett seglarsymposium i Stockholm där jag var och lyssnade på olika långseglare för ett par år sedan. Beundransvärt att leva två ombord på så begränsat utrymme under långa överfarter.
Hamnpiren är full av fantasifulla målningar gjorda av gästande båtars mer eller mindre konstnärliga besättningar.

Själv har vi bestämt oss för att handla färg och även vi sätta spår efter vårt besök här.

Första dagen gick åt att städa och tvätta ner båten, kapella förseglen, färska av allting som efter en Atlantsegling dryper av salt. Allt tågvirke som stuvas i däckskistorna måste ut och torkas för att inte mögla och lukta skunk. Sängkläder vädras, utrymmena under däck vaskas, vädras och snyggas till.
Vi börjar få sjöben nu och märker att vi återhämtar oss väldigt mycket snabbare än när vi i början av vår resa seglat över Nordsjön till Skottland. Då tog det flera dagar. Kocken på en liten trevlig restaurang, belägen direkt på stranden strax utanför öns enda lilla trevliga samhälle, grillade tre olika sorters fisk åt oss vilka vi nästan åt upp med ben och allt utsvultna som vi var.

Det hann bli mörkt innan vi cyklade hem och knöt oss i vår mysiga lilla akterhytt ombord. Det var svårt att somna då det slutat rulla och var alldeles tyst ombord. Vi var överens om att vi kände oss som riktiga långseglare nu.

Ja men, dom skulle ju till Medelhavet…?