Vidare mot västkusten

Slusstrappan vid Loch Ness sydvästra hörn är väldigt trevlig och drar till sig många flanörer av olika slag. Folk är genuint trevliga och slår sig gärna helt spontant i slang med oss under slussningarna.

Här stannade vi över natten och passade på att gå på lokal trots att budgeten redan blivit hårt ansatt av den oväntat höga kanalavgiften, ca 2600 SEK och mycket motorgång.

En gammal tant med ambulerande våffelbageri frestade med efterrätt vilket vi dock stod emot då vi bestämt oss för att låta bli att bli feta.

Påföljande dag gick vi vidare efter en promenad runt byns stora slott där vi blickade tillbaka utöver den vackra insjön. Fem slussar på raken och fortfarande uppför. Väl ute på kanalen igen fick vi möte med en gammal stenkolseldad lastbåt. En inte alltför vanlig syn idag.

Nästa sjö heter Loch Lochy, lite mindre men väl så vacker. Vädret var strålande och även vi ångade på men eldade med diesel istället för kol då det är betydligt bekvämare att hantera.
Efter en tredje sjö höll vi kväll eftersom slussen vid dess slut hade stängt för kvällen. Redaren gick iland och plockade hallon vilka jag genast glupsk åt upp tillsammans med tre deciliter vispgrädde trots att jag inte tänker bli fet.

Naturen runtom oss var fortfarande lika hänförande vacker liksom kvällen i sig. Alltså fortsatte vi njuta av vår svårslaget angenäma tillvaro. Nästa dag beslöt vi oss för att fortsätta ända fram till kanalens slut vid Fort Williams.

Sista slusstrappan ner till havet var ganska lång med sina nio kammare. Även här mycket vackert att fästa blicken på under den långsamma slussningen.

Väl ute på havet med med kurs mot Oban borta bland whiskeyöarna Islay, Jura m.fl. drabbades vi av ett fruktansvärt oväder med en jättetromb som sög upp tusentals kubikmeter havsvatten rakt upp i skyn. Prisade min gamla yrkeserfarenhet som pilot då jag nu hade nytta av de väl inövade blixtsnabba reaktioner som ibland behövdes och liksom då, nu kom väl till pass. Vi undkom med en hårsmån och klarade oss från att få seglen slitna i trasor. Redaren var förskräckt. Själv tuggade jag lugnt vidare på ett gammalt tuggummi vilket jag alltid har till hands i byxfickan.

Då tromben, likt ett jättegyroskop, kollapsade ramlade det ner ett gäng yra kanotister som sugits upp och snurrat med ett bra tag. De försvann förskräckt mot horisonten i kvällsdiset strax innan vi kom till kaj i Oban

där hamnkapten rodde ut och välkomnade oss samtidigt som han tog vår förtamp och bogserade oss till kaj.

Hamnkapten förklarade att endast Najadbåtar får den här personliga servicen då deras rykte är så genuint förankrat att det enligt honom alltid är en ära att få hysa dessa högkvalitetsbåtar som aldrig går sönder i sin lilla hamn.

Väl förtöjda och nöjda med dagen tog vi en promenad ut i det hänförande vackra landskapet varvid Redaren drabbades av landskapseufori och spontant slog ut med armarna som om hon ville omfamna allt det vackra. Själv passade jag på att fotografera, vilket jag alltid försöker göra när något vackert eller intressant dyker upp.

Lite längre bort i landskapet blev jag vän med en snäll liten häst vilken höll på att äta upp mig med hull och hår,

medan Redaren träffade en katt som hon höll på att äta upp då den i hennes tycke verkade jättegod.

Djuren tröttnade på oss och vi fortsatte vår promenad i det vackra kustlandskapet och var tillbaka ombord lagom till skymningen. Kan inte nog framhålla hur fridfullt och härligt livet är som långseglare. Ett balsam för själen. En sinnesro man inte hittar i vardagsstressen hemma finns ständigt närvarande. Att ha sitt hem med sig som en snigel med skalet på ryggen, att krypa in i och skydda sig mot hav, väder och vind. Fint.

Tidigt nästa morgon puttrade vi iväg i gryningsljuset. Det var alldeles vindstilla så motorn fick gå ett bra tag innan vi fick vind. Vi hade beslutat att stå på ner till Isle of Man på Englands västkust nästan mitt i Irländska sjön.

Ännu några upplevelser att lägga till samlingen

Caledonian Canal

Mac Donalds är ofta räddningsplankan både vad gäller mat och internet. Alla McD har gratis WiFi och det går bra att hänga i timmar över en kopp kaffe, om man nu inte är hungrig, för att surfa och blogga.

I övrigt finns inte mycket att göra i Peterhead så jag beslöt mig för att ägna tid åt att serva motorn i båten. Justera ventilspel, rengöra kylvattenintaget, kolla oljor samt demontera bränsleventilerna för provtryckning och eventuella åtgärder. Redaren passade på att gymnastisera hjärnan med en av avskedspresenterna.

Med bränsleventilerna i bakfickan cyklade jag upp till byns enda verkstad med stampat jordgolv och utrustning för att trycka spridarna. Jag fick låna provtryckningspumpen för att göra jobbet själv och som gammal dieselråtta till sjöss i maskin kändes det som förr i världen. Vet inte hur många bränsleventiler jag som elev slipat in och tryckt då jag var till sjöss, men kunskaperna kom väl till pass nu. Två av fyra var i behov av service men rätt delar fanns inte att uppbringa varför jag lämnade verkstaden

och ringde redaren som tog cykeln upp till busstationen varifrån vi åkte till Aberdeen, med en gammal dubbeldäckare, där det fanns rätt reservdelar hos en annan verkstad.

Hela dagen gick åt att resa, hitta verkstaden och fixa ventilerna samt gå en liten tur i staden. Ägaren var väldigt duktig och hade slipat bränsleventiler sen han var tolv år. Dessutom väldigt sympatisk och snäll då han skjutsade oss till stationen då jobbet var klart. Väl hemma satte jag ihop motorn, provkörde en runda och passade samtidigt på att bunkra upp fullt med diesel och vatten. Innan kväll passade vi på att handla lite färsk fisk och annat gott.

Det bedrövliga vädret hade bättrat sig och väderleksrapporterna lovade fin vind bort till Inverness varför vi kastade loss och nattseglade dit. Knappt hundra sjömil.
Under nattvakten tittade jag med ena ögat på ett TV-program där några av mina gamla kolleger just landat på månen. Som alltid i sådana sammanhang kan man inte sluta förundras hur uppfinningsrik människan är.
Vi kom fram på förmiddagen efter en fin segling där det mesta var alldeles svenskt lagom. Med andra ord en behaglig delsträcka utan dramatik och sjösjuka.

Ett gäng delfiner hälsade oss välkomna och lekte en bra stund i bogsvallet. Mycket underhållande och man blir lika glad var gång över att få uppleva de vänliga och intelligenta djuren inpå sig i full frihet.

Som brukligt i Skottland ösregnade det men man tröstade oss med att hissa den Svenska flaggan i första slussen.

Slussvakten som tog hand om oss förklarade direkt att jag var välkommen in på kontoret för att betala kanalavgiften och visa upp mitt kanalintyg. I mitt tycke lite oförskämt eftersom jag korsat hela Europa kanalvägen förra året, vilket jag förklarade eftersom jag inte kunde hitta intyget. Redaren föreslog att jag skulle bjuda honom på lite av vårt goda hemlagade lakrits vilket fick honom så vänligt sinnad att han godtog mitt slarv och lät oss fortsätta.
När formaliteterna var avklarade beslöt vi oss för att hålla kväll och förtöja i Seaport Marina redan klockan halv ett på dagen eftersom vi seglat hela natten. Nästa dag var vi uppe tidigt och slussade uppåt i det fagra höglandet och gled ut på Loch Ness som låg där alldeles spegelblank omgärdad av en hänförande vacker bergig natur.

För att piggna till hoppade jag i dess svarta djupa vatten, faktiskt nästan precis på samma ställe där vi badade för nära sex år sedan under en bilutflykt då vi hade ett helgstopp på en charter till Glasgow på jobbet. Redaren var med även den gången, dock utan vetskap om att hon skulle vara etablerad i rederibranschen sex år senare.

Lika snabbt som jag kom i, kom jag upp igen. Inte så mycket av rädsla för att få något avknipsat av något sjöodjur men vattnet är dåligt tempererat här uppe. Strax efter det uppfriskande doppet fick jag hallucinationer och visste inte om min syn var verklig eller inte.

Senare framåt kväll kom vi fram till sjöns sydvästra hörn där kanalen fortsätter till nästa sjö. Även här så vackert att det nästan gjorde ont. Dessutom doftar det otroligt friskt och gott här.

Inte igår, inte i morgon, utan just nu!

Genom Limfjorden till Skottland

Ett sommarväder, när det är som bäst, drabbade oss från avresan och hela vägen till Skottland. Dessvärre för lite vind vilket medförde ungefär 70% motorgång.

Visserligen har vi all tid i världen men med sämre väder i antågande på Nordsjön beslöt vi att stå på och komma över i tid.

Vår DuoGen, en kombinerad vind/vattengenerator, är ett bra hjälpmedel att ladda batterierna med under segling. På undanvindar, då den relativa vinden ombord är svag, fäller man ner den i vattnet och på kryss eller då man ligger för ankar skiftar man ut den lilla vattenpropellern mot en större mångbladig, nästan ljudlös, vindpropeller. Vi har även mjuka solpaneler vilka vi lägger ovanpå biminitoppen (soltaket över sittbrunnen) samt en hård panel att hänga eller lägga ut på något bra ställe i solskenet. Vi skall i princip aldrig behöva ladda med motorn om det inte är helmulet och vindstilla flera dagar. Det som drar ström hela tiden är kylen. Under gång är det även autopilot och navigationsinstrument. Lanternor och viss belysning har strömsnåla lysdioder. Vanliga glödlampor drar massor av ström.
Diesel har vi för knappt tre dygns motorgång, 230 lit. Vatten dryga 600 lit plus en watermaker som ger dricksvatten av havsvatten, ca 600 lit/dygn, men drar 10 amp ström då den går. Räknar med att det räcker att göra vatten en timma per dygn (25 lit) under tider då vi inte kan bunkra tillräckligt från land.

Från Anholt gick vi direkt upp förbi Aalborg i Limfjorden och övernattade vid en lastkaj med spannmålssilos vid Eggersund.

Tre broar att passera och passa öppningstider vid, två kom vi perfekt i tid till men den tredje fick vi vänta lite på.

Maskinrumsfläkten, vilken är nödvändig då utrymmet är litet och blir väldigt varmt utan ventilation, hade börjat låta illa så det blev till att meka till halv två på natten. Impellern i fläkthuset är av plast och troligen inte riktigt symmetrisk från början varför materialet börjat ge sig av obalansen. Lagade provisoriskt med tunn ståltråd och lim.
Nästa dag fortsatte vi mot Thyborön som är sista utposten mot Skagerack och Nordsjön. Det är väldigt trångt på sina ställen med endast en smal ränna mellan sandbankarna. Blev ett par timmars segling på eftermiddagen.

Fredag kväll var vi framme. Cyklade runt och letade efter diesel men tji fick vi. Endast fiskekooperativet hade en mack med egna kontokort och dessutom stängt till måndag. En glass blev det i alla fall och mera mekande med fläkten som ånyo börjat väsnas.

Nästa morgon stod valet mellan att cykla 4 x 2 km med dunk till en mack eller gå tillbaka med båten till Lemvig inne i fjorden där det skulle finnas en sjömack. Valet var lätt.

I Lemvig fick vi vår diesel, proviant och en elektrisk bordsfläkt ifall, ifall. Strax efter lunch kom vi iväg och hade strax kurs mot Skottland i ett strålande väder men tyvärr med vinden stick i stäv. Kryssade hela dagen men vinden dog framåt kväll så motorn fick gå. Fläkten totalhavererade omedelbart så nu blev det till att rigga upp nödfläkten och köra med maskinrumsdörren öppen. Oväsen vänjer man sig vid men kan gärna vara utan…
Naturligtvis blev vi sjösjuka. För mig var det ingen överraskning då jag alltid drabbas efter att ha varit på landbacken ett tag. Är van vid eländet och kräks medgörligt, men för redaren var det värre då det kom som en total överraskning då hon normalt inte har sådana problem. Stackarn däckade hela överresan och led alla helvetes kval. Undrade vad i hela friden jag dragit ut henne på och var säker på att hon skulle dö. Jag försäkrade att det går över men fick naturligtvis inget som helst gehör. Mycket gammal sjö, lite vind och en hel del motorgång mellan oljeriggarna.
Andra dagen fick vi vid ett flertal tillfällen sällskap av flera stora sillar som hoppade och lekte runt bogen. Redaren, som inte kan lika mycket om fisksorter som jag, påstod att det var delfiner.

Ute på oljefälten passerade vi ett antal borriggar med vaktfartyg och arbetsbåtar runt. Inte för nära för då blir man bortschasad, vänligt men bestämt.

Sista natten blev sjön otäckt krabb och vinden tilltog liksom sjösjukan. Själv njöt jag i fulla drag av att kräkas utan att vara fyllesjuk, värre var det med Redaren som verkligen led och nu började tappa kraft efter att inte kunnat äta på flera dagar.

Kommer ihåg rektor Kåldal på sjöbefälsskolan i Malmö när han välkomnade oss till skolan första terminsstarten hösten 1973 med orden; ”Pågar, pågar, till sjöss har vi både sjösjuka och fyllesjuka. Ingen av dem räknas! Här på skolan har vi endast fyllesjuka och inte heller den räknas. Här som där törnar vi till i tid. Ord och inga visor. Vi anpassade oss och var jämt fyllesjuka eftersom det inte räknades.

När det ljusnade såg vi land och kom snart fram till Fraserburgh. En smutsig fiskehamn som bestod av ett otal små hamnbassänger med höga skitiga kajsidor och stora svarta bildäck att förtöja mot. Inga slussar och ett tidvatten med tre meters nivåskillnad. Det fanns helt enkelt ingen rimlig plats att förtöja en segelbåt vid. Dessutom ösregnade det oavbrutet som alltid i Skottland...

 

Vi beslöt att fortsätta kämpa ett par timmar till i den grova sjön och hitta en bättre hamn. Det låg vrak lite här och var vilka manade till eftertanke. Lömska vatten det här…

En stund senare ropade vi upp Port Control i Peterhead och blev välkomnade in i deras lilla välskötta marina. Fick besked att fendra av babordssidan och vid kaj mötte hamnkapten som tog förtöjningarna, klarerade in och gav oss nyckel till grind och duschar.

Precis ovanför marinan ligger HMP, Her Majesty´s Prison, ett dystert fängelse där internerna dagarna i ända längtansfullt blickar ut över havet och ångrar allt ont de gjort. Själv kände jag mig tacksam över att slippa sitta där utan fri som fågeln kunna segla omkring varsomhelst på jordklotet och dessutom med ganska rent samvete. Ända gemensamt vi har är jag också äter grovt bröd och bara dricker vatten.
Vi gick och lade oss tidigt den dagen, redan klockan elva. På förmiddagen! Det går tyvärr inte att beskriva hur skönt det var att krypa upp i den stora dubbelkojen i akterhytten och dra duntäckena över oss då det inte finns ord för det.

Sedan började det blåsa, regna och blåsa och regna och blåsa, så vi beslöt oss för att mysa ombord ett par dagar och invänta bättre väder.

Den nödvändiga fläkten till maskinrummet måste fixas så jag cyklade upp till stan och gick in i en elaffär och lade upp vår trasiga fläkt med fungerande elmotor på disken. Vid sidan om låg en trasig elmotor med fungerande fläkt. Dessutom exakt likadan. Jag fick den gratis, monterade av fläkthjulet och satte det på vår som nu blev som ny. Man försäkrade mig att det inte fanns ett till sådant fläkthjul till att uppbringa i hela Skottland.
Trots att jag redan tror på att det finns vänligt sinnade krafter därute i universum blev jag väldigt överraskad.

Då redaren ännu inte fått krafter att hålla i börsen beslöt jag oss för att gå på lokal och äta fisk och chips, en prisbelönt specialitet enligt restaurangens näpna servitris.

Redaren har piggnat till och som gammal kanalfarare känner jag nu hur spänningen stiger inför nästa etapp som blir västerut in till Inverness och Caledonian Canal samt genom tre insjöar, en av dem Loch Ness, och till slut ut i Irländska sjön.

Nessie, buuuuh….!

Äntligen på väg

Avgång Domsten juni 2009

Till slut kom så dagen då det var dags att lossa förtöjningarna och segla iväg. Det var tisdag och då träffas medlemmarna i båtklubben för att på kvällen segla två varv runt en bana utanför vårt trevliga lilla läge. Inte så mycket för att tävla utan mest för att ljuga, använda sina båtar och njuta lite extra av tillvaron. Vår avsikt var att delta och påbörja vår långsegling direkt efter målgång. Så blev det nu inte då vädret var på topp, en god sjöbris rådde och båten var packad. Själv var vi inte packade,

trots att vi fått en hel dunk vin av Bosse Artman, så vi beslöt att smita i förtid och dra nytta av vinden.

Första kryssbenet bar ut tvärs Gilleleje följt av slag direkt mot Mölle

där vi tog ännu ett sista farväl av syster och goda vänner. Funderade på att gråta en skvätt men morskade upp mig i sista sekunden. Att bli klassad som lipsill skulle vara förödande för anseendet.

Vid passage av Nyhamnsläge fick vi i sedvanlig ordning tillstånd att runda Kullens fyr och ge oss ut på Kattegatt

av min gamle vän och kollega sjökapten Pålle som med sitt kvarvarande styrbordsöga håller järnkoll på fartygstrafiken som passerar utanför sitt perspektivfönster vid stranden. Babordsögat lär han ha mist då han en gång blev så arg på en tullare i Indiska Bombay att ett blodkärl brast och ödelade synen på detta.
Pålle kan klå pirater, lura araber, dricka skål i krokig arm med Syriska överbefälhavare och sälja karusellbiljetter till lastbilschaufförer. Med andra ord en sjöman av kaliber, en sjöman av den gamla sorten. Den sorten som inte kantrar i första taget utan är spantad för vilket väder som helst. Pålle har skänkt mig många trivsamma minnen att sitta och njuta av under stjärnhimlarna på kommande nattvakter till rors på vår resa som nu ligger öppen framför oss.

Då Pålle är tveksam till maskinfolks förmåga att orientera sig i det fria uppe på däck skänkte han mig en sextant, inget skräp i plast, utan ett riktigt gammalt engelsk kvalitetsinstrument,

samt en ”starfinder and identifier” med skivor för jordens alla hemisfärer. En klurig form av gradskiva med vars hjälp man kan både allmänbilda sig och lista ut vilka stjärnor som är vilka. Stjärnor som kanske bara är glödande grus från en jätteexplosion vi lever mitt i.

En annan kärvänlig present vi fick av Bosse med Afroditen var en flerspråkig nautisk ordbok från 1914. Också den ett utmärkt hjälpmedel att förkovra sig och även göra sig förstådd med i främmande länder.

Det ända jag plågas av för tillfället är medlidandet med alla vänner som måste arbeta igen efter sin semester. I övrigt finns inte mycket som stör sinnesron. Helt ärligt råder en stilla behärskad eufori ombord just nu.
Stoppet i Mölle blev bara kort och vi fortsatte upp till Hallands Väderö där vi kastade ankar i en liten vik på sydsidan och stannade över natten.

Istället för att hifva lodet kontrollerades djupet på vårt ekolod som är en modernare metod att mäta djupet med.

Kvällsdopp och morgondopp, upp med ankaret samt samma procedur på underbara Anholt. Sist vi var där var för ett år sedan i min gamla båt Hodie strax innan jag seglade till Medelhavet själv. En paradisö med långa vita stränder och kristallklart ljusgrönt vatten med vit sandbotten.

Passade på att dyka under båten och kolla läget. En yrkesskada från tiden som chief (maskinchef) i handelsflottan. Som sådan ansvarar man för att allting är till kaptens belåtenhet maskinellt och man får ögon i både öron och nacke för att hålla igång all teknik som måste till för att hålla ångan uppe på fartyget.

Till min förvåning fann jag offeranoden på propellern nästintill helt förverkad trots att den var helt ny då båten sjösattes på Najadvarvet i mitten av april. Bara att hänga ner en luftflaska i vattnet med en lång slang att andas i vilket är mycket praktiskt då man slipper att hela tiden göra pauser i arbetet för att gå upp och hämta andan. En vattenfylld hink med verktyg och reservdelar så var det snabbt fixat. Tjugo komma åtta grader i vattnet enligt elektroniken.

Påföljande dag satte vi efter morgondoppet kurs mot Limfjorden. Det var alldeles vindstilla och spegelblankt så det blev motorgång hela dagen. En lat dag under vilken Redaren passade på att få lite sol på sin kontorsbleka kropp och jag passade på att skriva dessa rader i sittbrunnen i skuggan under solseglet.

Vissa känslomässiga likheter med stunden förra sommaren då livet som träl upphörde infinner sig osökt nu. Har börjat lära mig att leva just nu och inte i morgon eller sedan. Minnena får man på köpet och kan använda då man en gång kanske blir för trött för att uppleva nya äventyr.

Solen gassar, havet är spegelblankt, vi är på väg
och det är som allra bäst just nu

Ajööö på ett tag!

Tvillingsyster Ylva

Vid Mors sista viloplats i havet vid Kullaberg